Grodfest på midsommar, den 21 juni

Jag bryr mig inte särskilt mycket om svensk folkdans, sill och nubbe (även om det är gott), sju blommor under kudden, fioler eller andra svenska traditioner. Jag bryr mig inte ens om att det är midsommarafton, egentligen. Traditioner i all ära, men fest är fest och middag är middag, och glädje kan aldrig, och ska aldrig, styras av datum eller kalendrar. Då blir fest och glädje påtvingat, och inte alls så spontant och äkta som jag vill ha det. Men fest är kul. Sjukt kul. Jag är på. Alltid! Sju dagar i veckan! Kalas är livet, livet är ett kalas!

Det hela började inte direkt anspråkslöst. Två vita viner blint. Men innan vi hann dit hade jag den äran att få göra en liten aptitretare. När Café Rotsunda blir inbjuden till kalas, och det finns en öppning för medhavd mat och dryck, då blir det medhav mat och dryck. I det här fallet medhavd mat. En krämig och ordentligt smakrik hummermajonnäs (med rikligt med hummerkött i) lades som grund, toppades med krispig sallat och dill, smaksatt med olivolja från Tenuta San Guido i Toscana (känt för vinet Sassicaia) och därpå lite lättrökt lax och lite finstrimlat grönt äpple. Här var det fet textur, mineralisk skaldjurskänsla, en viss sälta och en syrlighet från citron och äpple … allt för att försöka möta en uppsättning vita bourgogner.

Två blinda vita bourgogner i glasen, för något annat kunde det inte vara. Nog för att man kan göra förbaskat bra chardonnayviner världen över, nog för att det finns svala klimat, nog för att man kan ha ambitioner minst lika stora som den som äger en pytteliten eller något större pytteliten lott i Montrachet … men särskilt bourgognelika viner gör man inte någon annanstans än just i Bourgogne. Alltså var vi i Bourgogne.

   Likheter, visst, men det första vinet upplevdes en aning mer utvecklat och moget, det hade en lite rikare frukt, mer citronsötma, en lite mer utvecklad ton och även en liten släng av honung. Jag ville vara i Chassagne-Montrachet eller Puligny-Montrachet (i så fall på en lägre del av sluttningen, på grund av den feta och runda texturen), och troligen 1998 just eftersom honungstonen var så uttalad. Delvis rätt, vi var på 2004 Puligny-Montrachet Premier Cru Clavoillon från Domaine Leflaive, vilket förvisso inte var förvånande. Dock kände jag inte igen årgången, som saknade stringens (som jag hade trott den skulle ha) och istället var lite rikare till frukten (såsom bara de bästa firmorna lyckades med detta knepiga år).

   Samma producent i nästa glas, samma årgång också, var den logiska gissningen som gick hem direkt jag lade näsan i glas två, men här var vinet stramare, mycket mer mineraliskt, nästan lite krutröksaromatiskt (jag själv menade att det var en jordig, komplex kalkstensarom) och min gissning gick framför allt till jorden där ett motsvarande vin skulle kunna ha vuxit upp. Och just därför blev min gissning, eller snarare påstående, att vi hade en 2004 Chevalier-Montrachet Grand Cru från samma Domaine Leflaive i glas nummer två. Och visst var det rätt! Ja, vad ska man säga … har man någon gång kalibrerat in sig på den unika terroir som dikterar doft och smak i vinerna från Chevalier-Montrachet, brukar man senare inte gå vilse särskilt ofta.

Mitt eget vin var påfallande mer blygt, initialt nästan anonymt, men med lite mer luft och ett par graders högre temperatur började denne 2007 Meursault Les Vireuils från Domaine Roulot att  ta sig och var då minst lika perfekt till återstående maträtt. Men så här är det nästan alltid, att när man kläcker en bra vit bourgogne direkt från flaska, ter den sig allt som oftast rätt … neutral. Men så kommer förvandlingen, som nu, under 15 minuter i glaset, kroppen börjar bredda sig, jorden stiger, mineraliteten blir mer framträdande, vinet blir så mycket godare. Imponerande, men lite ungt, men på en Chevalier-Montrachet rår man sig inte på  … såklart! Alldeles oavsett.

Pilgrimsmusslorna stektes hastigt i olivolja tillsammans med färsk rosmarin, men halvvägs tillsattes rikligt med smör, färskpressad citronsaft, lite vitt vin, salt och vitpeppar. Sjukt snabbt, sjukt enkelt, sjukt gott!

   Och minst sagt helt okej till bra vit bourgogne.

Stora, nästan generande dyrbara bourgogneglas från Riedel i serien "Sommelier" dukades fram, två per person, dubbel ångest att slå sönder dem. Eller, vilket är den enda rätta tanken, dubbel glädje att få uppleva dubbelt så mycket och framför allt mer sammansatta och perfekta doftupplevelser av vinerna tack vare glasen.

   Och nog var det stora doftupplevelser på gång. Näsan i glaset, doften var stor, läckert parfymerad, charmerande blommig och nästan saftigt fruktig doft med nyanser av rosor och med en med liten örtigt släng av stjälkar. En viss mognad, troligen omkring 20 år eller lite mer, men fortfarande vital med en ungdomlig touch. Nyansen av aprikoser, som ofta hör till doftspektrumet i bättre viner med mognad från Vosne-Romanée, intensiteten och den lilla örtigheten drog oss till Domaine Leroy, som var rätt, och även årgången och byn, till och med kvalitetsnivån prickades in, men med fel vingårdsläge. Skönt att hamna så nära, 1989 Vosne-Romanée Premier Cru Les Beaux Monts var skönheten i glaset.

Vid första doft och smak upplevdes nästa vin lite tyngre, jordigare, och faktiskt något mer moget med sina toner av torkade plommon, skogsgolv och tryffel. Men det tog inte mer än tio minuter i glaset innan vinet började förändras, utvecklas, blomma upp och efter ytterligare tio minuter uppleves påtagligt mycket yngre. Helt plötsligt stod mörkröda rosor, krossade nypon, både mörka och röda körsbär upp som vinets främsta karaktärer, och allt detta eleganta och aromatiska kompletterades av en stor portion kalkmineral, och en finstilt kryddig nyans av fänkål. Jag måste säga att vinet vann alltmer på luftning, och det skulle visa sig bli kvällens vin. Men jag kände inte igen stilen, och helt ärligt kunde jag inte drömma om att det kom från Domaine Comte Georges de Vogüé, en firma jag allt som oftast tycker gör lite snipiga viner som tar alldeles för lång tid på sig att bli verkligt goda. Typ 20 år, eller så. Som denna, 1989 Bonnes Mares Grand Cru. Men den var å andra sidan magisk!

Två nya röda bourgogner i de stora, vackra kuporna. Återigen en superb doft, stor och intensiv, superaromatisk och elegant i en nästan lika förförisk stil som föregående. Kalksten, fänkål, en första ton av multna löv och tryffel, men framför allt röda frukter. I det hela fanns det fortfarande en liten nyans av ekfat, vilket gjorde att vi fick vinet till att vara cirka tio år gammalt, inte mer, och gissningen föll på 2002, vilket var nästan rätt. Faten tydde på en firma som jobbar en del med stor andel nya fat för sina grand crus, för på den nivån var vi, helt klart. Efter lite letande och fel, landade gissningen hos Domaine Méo-Camuzet, och med ett vins felgissning bestämde jag mig för 2001 Clos de Vougeot Grand Cru. Det är just med en liten ålder som de som unga lite täta och kryddiga vinerna från den här firman börjar upplevas mer komplexa och nyanserade.

   Nästa vin var yngre, mörkare fruktigt och tätare, och hade dessutom en just nu för stunden lite väl framträdande ekfatskryddighet. Av fruktens intensitet att döma, kvaliteten på tanniner, detaljerna i de primära aromerna och den fortfarande örtigt kryddiga stjälknyansen, borde vi vara hos Domaine Leroy, som alltid har en mörkare och tätare arom och tydligare ekfatston i sina unga viner än vad man hittar hos Domaine de la Romanée-Conti. Vi var inte kvar i Vosne-Romanée, fick vi reda på efter en felgissning på vingårdsläge, alltså tog jag mig till grannbyn i söder och deras utmärkta vingårdsläge mot gränsen till Vosne-Romanée, 2009 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Les Boudots. Väldigt gott, men väldigt ungt. Särskilt i förhållande till de andra vinerna vi drack. Minst fem men hellre tio år i viloläge innan det här vinet börjar blomma upp.

Fint hängmörad amerikansk entrecôte, grillad medium, en fantastisk doft spred sig i köket. Enkla tillbehör i form av nykokt svensk färskpotatis, denna sagolika delikatess som alla vilseledda och superfåniga GI-talibaner gärna kan undvara så vi riktiga livsnjutare får mer av varan, och den god, klassisk sauce béarnaise. Bättre än så här blir det inte.

Glass, hallon och jordgubbar. Det är ju ändå midsommar och kvällen är ljus och ljum. Istället för sju blommor under kudden fick det bli sju grodviner i gubben som lade sig på kudden. Och istället för Små Grodorna kring midsommarstången, fick det bli stora grodor i glasen kring matbordet. Helt rätt.

   Men en liten smågroda återstod innan vi stängde kvällen, en liten guldgyllene groda med enastående parfym, massor av saffran och honungssötma, ett uns vanilj och bakad gul tropisk frukt, en silkeslen på gränsen till fet textur och den bedårande sötma och förunderlig längd. Jag kunde inte tänka mig något annan producent än Château d'Yquem i Sauternes, och på den punkten var vi alla överens. Nu gällde det bara att pricka åldern på denna omkring 20-25 år (troligen) gamla pjäs. Svaret vi kom fram till, 1990 Château d'Yquem, var rätt. Därmed var alla grodorna identifierade och infångade, och midsommarafton 2013 kunde läggas till handlingarna.