Jag bryr mig inte särskilt mycket om svensk folkdans,
sill och nubbe (även om det är gott), sju blommor under kudden, fioler eller
andra svenska traditioner. Jag bryr mig inte ens om att det är midsommarafton,
egentligen. Traditioner i all ära, men fest är fest och middag är middag, och
glädje kan aldrig, och ska aldrig, styras av datum eller kalendrar. Då blir
fest och glädje påtvingat, och inte alls så spontant och äkta som jag vill ha
det. Men fest är kul. Sjukt kul. Jag är på. Alltid! Sju dagar i veckan! Kalas
är livet, livet är ett kalas!
Det hela började inte direkt anspråkslöst. Två vita viner
blint. Men innan vi hann dit hade jag den äran att få göra en liten
aptitretare. När Café Rotsunda blir inbjuden till kalas, och det finns en
öppning för medhavd mat och dryck, då blir det medhav mat och dryck. I det här
fallet medhavd mat. En krämig och ordentligt smakrik hummermajonnäs (med
rikligt med hummerkött i) lades som grund, toppades med krispig sallat och
dill, smaksatt med olivolja från Tenuta San Guido i Toscana (känt för vinet
Sassicaia) och därpå lite lättrökt lax och lite finstrimlat grönt äpple. Här
var det fet textur, mineralisk skaldjurskänsla, en viss sälta och en syrlighet
från citron och äpple … allt för att försöka möta en uppsättning vita
bourgogner.
Två blinda vita bourgogner i glasen, för något annat
kunde det inte vara. Nog för att man kan göra förbaskat bra chardonnayviner
världen över, nog för att det finns svala klimat, nog för att man kan ha
ambitioner minst lika stora som den som äger en pytteliten eller något större
pytteliten lott i Montrachet … men särskilt bourgognelika viner gör man inte
någon annanstans än just i Bourgogne. Alltså var vi i Bourgogne.
Likheter, visst,
men det första vinet upplevdes en aning mer utvecklat och moget, det hade en
lite rikare frukt, mer citronsötma, en lite mer utvecklad ton och även en liten
släng av honung. Jag ville vara i Chassagne-Montrachet eller Puligny-Montrachet
(i så fall på en lägre del av sluttningen, på grund av den feta och runda
texturen), och troligen 1998 just eftersom honungstonen var så uttalad. Delvis
rätt, vi var på 2004 Puligny-Montrachet
Premier Cru Clavoillon från Domaine Leflaive, vilket förvisso
inte var förvånande. Dock kände jag inte igen årgången, som saknade stringens
(som jag hade trott den skulle ha) och istället var lite rikare till frukten
(såsom bara de bästa firmorna lyckades med detta knepiga år).
Samma producent
i nästa glas, samma årgång också, var den logiska gissningen som gick hem
direkt jag lade näsan i glas två, men här var vinet stramare, mycket mer
mineraliskt, nästan lite krutröksaromatiskt (jag själv menade att det var en
jordig, komplex kalkstensarom) och min gissning gick framför allt till jorden
där ett motsvarande vin skulle kunna ha vuxit upp. Och just därför blev min
gissning, eller snarare påstående, att vi hade en 2004 Chevalier-Montrachet Grand Cru från samma Domaine Leflaive i glas
nummer två. Och visst var det rätt! Ja, vad ska man säga … har man någon gång
kalibrerat in sig på den unika terroir
som dikterar doft och smak i vinerna från Chevalier-Montrachet, brukar man
senare inte gå vilse särskilt ofta.
Mitt eget vin var påfallande mer blygt, initialt nästan
anonymt, men med lite mer luft och ett par graders högre temperatur började
denne 2007 Meursault Les Vireuils
från Domaine
Roulot att ta sig och var då
minst lika perfekt till återstående maträtt. Men så här är det nästan alltid,
att när man kläcker en bra vit bourgogne direkt från flaska, ter den sig allt
som oftast rätt … neutral. Men så kommer förvandlingen, som nu, under 15
minuter i glaset, kroppen börjar bredda sig, jorden stiger, mineraliteten blir
mer framträdande, vinet blir så mycket godare. Imponerande, men lite ungt, men
på en Chevalier-Montrachet rår man sig inte på
… såklart! Alldeles oavsett.
Pilgrimsmusslorna stektes hastigt i olivolja tillsammans
med färsk rosmarin, men halvvägs tillsattes rikligt med smör, färskpressad
citronsaft, lite vitt vin, salt och vitpeppar. Sjukt snabbt, sjukt enkelt,
sjukt gott!
Och minst sagt
helt okej till bra vit bourgogne.
Stora, nästan generande dyrbara bourgogneglas från Riedel
i serien "Sommelier" dukades fram, två per person, dubbel ångest att
slå sönder dem. Eller, vilket är den enda rätta tanken, dubbel glädje att få
uppleva dubbelt så mycket och framför allt mer sammansatta och perfekta
doftupplevelser av vinerna tack vare glasen.
Och nog var det
stora doftupplevelser på gång. Näsan i glaset, doften var stor, läckert
parfymerad, charmerande blommig och nästan saftigt fruktig doft med nyanser av
rosor och med en med liten örtigt släng av stjälkar. En viss mognad, troligen
omkring 20 år eller lite mer, men fortfarande vital med en ungdomlig touch.
Nyansen av aprikoser, som ofta hör till doftspektrumet i bättre viner med
mognad från Vosne-Romanée, intensiteten och den lilla örtigheten drog oss till Domaine
Leroy, som var rätt, och även årgången och byn, till och med
kvalitetsnivån prickades in, men med fel vingårdsläge. Skönt att hamna så nära,
1989 Vosne-Romanée Premier Cru Les Beaux
Monts var skönheten i glaset.
Vid första doft och smak upplevdes nästa vin lite tyngre,
jordigare, och faktiskt något mer moget med sina toner av torkade plommon,
skogsgolv och tryffel. Men det tog inte mer än tio minuter i glaset innan vinet
började förändras, utvecklas, blomma upp och efter ytterligare tio minuter
uppleves påtagligt mycket yngre. Helt plötsligt stod mörkröda rosor, krossade
nypon, både mörka och röda körsbär upp som vinets främsta karaktärer, och allt
detta eleganta och aromatiska kompletterades av en stor portion kalkmineral,
och en finstilt kryddig nyans av fänkål. Jag måste säga att vinet vann alltmer
på luftning, och det skulle visa sig bli kvällens vin. Men jag kände inte igen
stilen, och helt ärligt kunde jag inte drömma om att det kom från Domaine
Comte Georges de Vogüé, en firma jag allt som oftast tycker gör lite
snipiga viner som tar alldeles för lång tid på sig att bli verkligt goda. Typ
20 år, eller så. Som denna, 1989 Bonnes
Mares Grand Cru. Men den var å andra sidan magisk!
Två nya röda bourgogner i de stora, vackra kuporna.
Återigen en superb doft, stor och intensiv, superaromatisk och elegant i en
nästan lika förförisk stil som föregående. Kalksten, fänkål, en första ton av
multna löv och tryffel, men framför allt röda frukter. I det hela fanns det
fortfarande en liten nyans av ekfat, vilket gjorde att vi fick vinet till att
vara cirka tio år gammalt, inte mer, och gissningen föll på 2002, vilket var
nästan rätt. Faten tydde på en firma som jobbar en del med stor andel nya fat
för sina grand crus, för på den nivån
var vi, helt klart. Efter lite letande och fel, landade gissningen hos Domaine
Méo-Camuzet, och med ett vins felgissning bestämde jag mig för 2001 Clos de Vougeot Grand Cru. Det är
just med en liten ålder som de som unga lite täta och kryddiga vinerna från den
här firman börjar upplevas mer komplexa och nyanserade.
Nästa vin var
yngre, mörkare fruktigt och tätare, och hade dessutom en just nu för stunden
lite väl framträdande ekfatskryddighet. Av fruktens intensitet att döma,
kvaliteten på tanniner, detaljerna i de primära aromerna och den fortfarande
örtigt kryddiga stjälknyansen, borde vi vara hos Domaine Leroy, som alltid
har en mörkare och tätare arom och tydligare ekfatston i sina unga viner än vad
man hittar hos Domaine de la Romanée-Conti. Vi var inte kvar i Vosne-Romanée,
fick vi reda på efter en felgissning på vingårdsläge, alltså tog jag mig till
grannbyn i söder och deras utmärkta vingårdsläge mot gränsen till
Vosne-Romanée, 2009 Nuits-Saint-Georges
Premier Cru Les Boudots. Väldigt gott, men väldigt ungt. Särskilt i
förhållande till de andra vinerna vi drack. Minst fem men hellre tio år i
viloläge innan det här vinet börjar blomma upp.
Fint hängmörad amerikansk entrecôte, grillad medium, en
fantastisk doft spred sig i köket. Enkla tillbehör i form av nykokt svensk
färskpotatis, denna sagolika delikatess som alla vilseledda och superfåniga
GI-talibaner gärna kan undvara så vi riktiga livsnjutare får mer av varan, och
den god, klassisk sauce béarnaise.
Bättre än så här blir det inte.
Glass, hallon och jordgubbar. Det är ju ändå midsommar
och kvällen är ljus och ljum. Istället för sju blommor under kudden fick det
bli sju grodviner i gubben som lade sig på kudden. Och istället för Små
Grodorna kring midsommarstången, fick det bli stora grodor i glasen kring
matbordet. Helt rätt.
Men en liten
smågroda återstod innan vi stängde kvällen, en liten guldgyllene groda med
enastående parfym, massor av saffran och honungssötma, ett uns vanilj och bakad
gul tropisk frukt, en silkeslen på gränsen till fet textur och den bedårande
sötma och förunderlig längd. Jag kunde inte tänka mig något annan producent än Château
d'Yquem i Sauternes, och på den punkten var vi alla överens. Nu gällde
det bara att pricka åldern på denna omkring 20-25 år (troligen) gamla pjäs.
Svaret vi kom fram till, 1990 Château
d'Yquem, var rätt. Därmed var alla grodorna identifierade och infångade,
och midsommarafton 2013 kunde läggas till handlingarna.
8 kommentarer:
Fortfarande inga kommentarer eller dylikt i en enda post den senaste tiden. Måste va kul att driva en blogg för sitt eget ego?
Kära Anonym,
Nog finns det väldigt gott om kommentarer, både här, på min Facebook, på min mejl, till min telefon och från otaliga personer jag möter i det vanliga livet.
Då talar vi om långt över 100 kommentarer på nästintill varje inlägg.
Du får gärna leva i tron att jag driver bloggen för mitt ego - det talar väldigt mycket mer om vem du är som person (dessutom är du anonym vilket verkligen är ett stort minus!).
För mig finns det inget egenvärde i att det ska kommenteras här. Jag ser trafiken till bloggen varje dag, den är tidvis rätt imponerande ... det räcker gott och väl.
Så tyvärr - du har helt fel och du får därför ingen poäng på din kommentar. Ledsen för det.
I ljus av småaktigheten som tidvis lyser igenom i kommentarerna här på din eminenta blogg vill jag lyfta på hatten och tacka för en inspirerande, välskriven och utvecklande blogg. Som kock med ett groende vinintresse så är din blogg alltid tänkvärd och intressant! Hatten av. / Johannes
Herregud, anonym. Du måste vara en bitter och ledsen människa.
För oss mat- och vinälskare är det alltid en ynnest att komma in på Café Rotsunda. Varje inlägg är som en fest att läsa!
Tack Martin, för värmande ord.
Jag tror som du, att "anonym" är någonstans från bitter till avis, då brukar det låta så. Är man dessutom anonym är man en inte särskilt modig eller trevlig människa. I mina ögon är feg.
Jag kan gå ed på att allt skit och missriktat missnöje som finns på nätet som det skitsnack "anonym" skrev, aldrig skulle existera i det riktiga livet där riktiga människor faktiskt står ansikte mot ansikte med varandra och måste stå för det de gör eller säger. Den anonyma skulle aldrig ha mod eller förmåga att uttrycka sig så bittert om han (troligen) eller hon skulle sitta intill mig.
Tyvärr finns det en ganska stor mängd trista människor som tror att livet handlar om internet, och som har fjärmat sig från det riktiga livet och inte har den sociala kompetensen att samtala.
I just det här fallet tror "anonym" att jag skriver för att få en eller ett par kommentarerer noterade på bloggen. Så är det verkligen inte.
Jag har regelbundet läsare i 20 länder, och får på varje inlägg omkring 70-100 och ibland många fler kommentarer från människor jag träffar, från sommelierer, kockar, bartenders och krögare, från importörer, från vinproducenter, från vinhandlare utomlands, från vinälskare i största allmänhet ... allt detta genom undertecknade mejl, meddelande på Facebook, över telefon ... eller muntligt.
Superkul ...
Men syftet med bloggen är inte att få någon som helst uppmärksamhet, även om jag vet att den genererar i rätt stor uppmärksamhet.
Syftet är ett enda - att berätta om en persons fullkomliga passion till mat och dryck, och berätta smakrika betraktelser från mitt vardagsliv som vindrickare. Inget annat ...
Michel
Fortsätt skriv! Den här bloggen är en enda stor inspirationskälla och en ren njutning att läsa.
/Anders
Bäste Anonym!
Om bloggen inte ger dig något nöje:läs den inte.
Personligen blir jag glad varje gång jag ser ett nytt inlägg, ibland avundsjuk, men alltid glad.
Michel!
Jag och säkerligen många med mig uppskattar att läsa vad jag anser vara vinsveriges mest initierade blog.
Mvh
Andreas Hiller
Göteborg
Hej Andreas,
Long time ... och tack för trevlig kommentar. Tanken med skrivandet är framför allt att inspirera, kul att du känner det så.
Vi ses .. i Götet!
Michel
Skicka en kommentar