Oemotståndligt. Sanna mina ord. En stjärnprydd inbjudan
om att dricka nobel bortamatch med kan inte annat än att förgylla vilken
torsdag som helst. Särskilt när solen skiner och sommaren har kommit, särskilt
när det är nationaldag, särskilt när de vinvirtuosa vännerna samlas, och
särskilt när adressen är just den som den här bortamatchen skulle spelas på.
Kallt, stramt, ungdomligt syradrivet och mineraliskt men
ändå med en viss citrusfruktfetma. Det var de första intrycken av champagnen
jag serverades blint vid ankomst. Då jag redan nu insåg att kvällen skulle vara
blind (egentligen helt som vanligt – de senaste 20 åren är det inte särskilt
många av de flera tusen flaskor vi har druckit, som har provats öppet), förstod
jag att jag utöver att prova vinet, också skulle behöva agera något sånär
kunnig och smart. Alltså kalkylerade jag vinets doft och smak, vägde det mot
memorerad fakta och levererade svaret 1996
Cristal från Louis Roederer. Korrekt.
En riktigt god champagne ur magnum som egentligen har
samma mognadsarom (faktiskt) som flaskversionen, men som har en mer syrastram
smak.
Med denna första fullträff i ryggen kändes det skönt att
höra att kvällen skulle vara en lagtävling snarare än en nöjesåkning. Jag och Lady
Bz gjorde team, och lade våra näsor i kors för att krossa vare uppstickare på
den blindgissningens väg vi hade framför oss.
Men först en
blind, men utom tävlan föråkare. Vit bordeaux, definitivt, läckert liljetung
doft med inslag av passionsfrukt, grapefrukt, vanilj och rostade fat, en
medelfyllig, intensiv och frisk smak, och vansinnigt god. Etiketten avslöjade 2005 Château Smith Haut Lafitte (min
gissning var ett år yngre, och Château Pape-Clément).
Som grund den kommande, krävande första halvlek i
vintävlingen, serverades ett antal fat med goda kavringssnittar med en krämig
sallad av krabba, hummer och räkor. Gott, och väldigt gott och passande till
det vita bordeauxvinet.
En poäng vardera för ursprung, årgång och dominerade
druvsort av Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc eller Merlot. Kan tyckas vara en
enkel match, men hur duktiga provarna än var skulle det redan tidigt i matchen
vara tydliga poängskillnader mellan lagen.
Vinerna provades
i par om två, och de två första vinerna var riktigt unga och täta. Det första
hade en mörk, blåbärsrik och supermodern, absolut ren frukt och en fantastiskt
fint balanserad ekfatskaraktär och polerade tanniner. Ett supersnyggt vin vi
fick till Merlot från Napa Valley (Kapcsándy), men som visade sig vara 2009 Château Pontet-Canet från
Pauillac.
Det andra vinet
var om möjligt ännu tätare, dessutom påtagligt mer ekfatskryddat och hade, vad
vi tyckte i alla fall, en kalkig mineralitet påminnande om den i en chablis! Ytterst
förvirrande för oss. Det hela var så tight sammansatt, så knutet. Och vi var
väldigt förvirrade, men satte till slut vinet i Pauillac och 2008. Inte så
pjåkigt ändå, det vi hade fått var 2009
Château Durcu-Beaucaillou från Saint-Julien. Ett ungt och slutet vin som då
jag återbesökte karaffen med det en dryg timma senare tyckte mycket bättre om
än som relativt nyupphällt.
Nästa duo lurade oss rejält, nästan i alla fall. Cabernet
Franc prickade vi in på första vinet, mycket tack vare sin täta och aromatiska
vinbärsfrukt och fina gröngräsiga nyans. Men vi trodde det var ett tätt och
modernt vin från Saint-Emilion, men när vi fick reda på att det kom från
Kalifornen var det inte så svårt att placera det hos firman Jonata
i Santa Ynez Valley, 2006 El Alma de
Jonata. Riktigt gott, fint strukturerat och elegant, men ungt. Återigen ett
vin som behöver mycket luft!
Det andra vinet
ville vi placera i Australien, det hade just en sådan rik fruktighet och lite
värmande alkohol, en lätt salt jordighet och även ganska tanninrikt. Men den
lilla bitterheten i eftersmaken drog oss ändå till Italien, men vi var inte
alls säkra eller ens nöjda med det förslaget. Cabernet Sauvignon var det enda
vi kände oss säkra på. Och så tvekade vi igen och tänkte Australien. Vad ska
man säga, vi var ju ändå rätt nära, men Nya Zeeland hade bara flyktigt svävat
förbi mig och sedan bort i det otänkbara. Men vinet kom från Hawkes Bay på Nya
Zeeland, och där producenten Craggy Range, och vinet var deras
fina bordeauxtolkning 2008 Sophia
Gimlett Gravels. Gott, men alldeles för ungt att visa komplexitet.
Cykelturen i fel jord fortsatte i nästa flight, där vi sa
Merlot och Pomerol i första vinet, mycket för dess knäckiga och komplext
jordiga frukt som bjöd på fina toner av viol och tryffel. Fel, helt fel. Men
årgången knep vi i alla fall i detta riktigt goda vin, 1995 Sassicaia från Tenuta San Guido, som kändes redo
att dricka rent mognadsmässigt.
Nästa vin hade
en doft som starkt påminde om en riktigt god vintage port, sötfruktig med nyanser av plommon och torkad frukt,
vinet hade en mognad och väldigt fina tanniner. Jag kunde inte tänka på något
annat än 1997 Harlan Estate, men fick snart stå med rumpan bar i rodnad prakt då
1998 Cyril Henschke Cabernet Sauvignon
(med lite Merlot och Cabernet Franc i cuvéen) från Henschke i Eden Valley
avtäcktes. Helvete … nu låg vi lite småpyrt till i poängräkningen.
Fallet utför skulle fortsätta ännu en vinvända. Den
superbt mogna men ändå fortfarande rikt fruktiga 1996 från ett fint slott i
Pauillac som jag och Lady Bz ansåg att vi hade i våra glas, visade sig förvisso
vara dominerad av Cabernet Sauvignon, men kom inte från Bordeaux, utan från
Stellenbosch i Sydafrika. Nog för att jag har lurats av vinerna från duktiga Vergelegen
förut, men jag har inte fått dem till toppslott i Bordeaux förut, men det fick
oss denna 2004 Vergelegen Red att
tro. God så in i bänken, men helt ärligt en aning för brådmogen för sin ålder.
Men, som sagt, vansinnigt god och komplex. Kvällens överraskning, minst sagt!
Kalifornien,
toppfirma i Napa Valley, årgång 2008 och sjukt gott, men väldigt ungt och
knutet. Så skrev jag innan smygpratet med Lady Bz satte igång. Sötmogna
björnbär och blåbär, ordentlig struktur, viss stenmineral och en god portion
nya franska ekfat som gav sig uttryck i både lakrits och choklad. Nog var det
Cabernet Sauvignon alltid. Men inte från Kalifornien, utan från Mendoza i
Argentina och mer närmare från Bodegas Catena Zapata. Och än mer
precist, toppvinet 2004 Nicolás Catena
Zapata. Vi fick med oss ett par poäng, men igen direkt självkänsla.
Vid halvtidsvila låg vi på andra plats, och fick lite
kallskuren plockmat som vi sköljde ner med diverse goda slattar från första
halvlek.
Samtidigt serverade Seniorstekaren en blindbock som hade en fint mogne
bordeauxliknande doft och smak med nyanser av grafit, torkade körsbär och
blodapelsin. God, men svårplacerad. Bordeaux kändes som en lika trolig som inte
alls trolig plats. Och fel plats. Vi skulle ha hållit oss i Italien, i Toscana,
och hos firman Fattoria di Felsina, som verkligen hade lyckats med den nu
mognadskomplexa 1997 Maestro Raro.
När vinerna börjar mogna är det alltid svårare att pricka
in ursprungen, ibland även druvorna. Vi kände trots att frukten var så rik och
fortfarande nästan yppig, att nästa vin var 12-15 år gammalt, vi lade vår
gissning på Cabernet Sauvignon för strukturens skull, och tack vare den lilla
bittra körsbärstonen i slutet av smaken, sa vi Italien. Landet fick vi rätt
för, men inte druvan, som var Merlot. Vinet kom från Tua Rita och var deras
prestige 2001 Redigaffi. Jag blev,
måste jag medge, lite förvånad över att vinet inte alls var så maffigt det
brukar vara, och att det var så tanninstrukturerat. Man lär sig något nytt
varje dag, och tur är väl det…
Nästa vin hade
jag aldrig ens hört talas om, så hur ska man då kunna gissa på 2002 The Benburnie, en cabernet från Jim
Barry. Jag trodde nog att vinet var flera år yngre (2008), men att det
var gjord av mestadels Cabernet Sauvignon och att det kom från Australien hade
vi skrivit upp i vårt block, och det vann vi poäng på. Tätt fruktigt och
insmickrande, och ursprunget var det aldrig någon tvekan om.
Vi knaprade sakta med säkert in i poängjakten, lika
mycket för att vi var halvbra och några andra i tävlingen lite mindre halvbra.
Fler poäng fick vi nu, när vi knep både ursprung och druvor på båda vinerna,
två klassiskt komplexa viner med mognad från Bordeaux. Det första av de två var
ett av kvällens mest finnyanserade vin, det formligen osade klassisk bordeaux
och distriktet Pauillac om det. Underbart, vilket läckert vin. ”Vad trevligt
det blev nu”, kommenterade Lady Bz. Vi missade dock årgången med ett ynka år, i
glaset 1989 Château Pichon Comtesse de
Lalande.
I glaset intill
stod minsann ingen blyg utmanare, utan en stor och riktigt läckert fruktknäckig
1990 Château Troplong Mondot från
Saint-Emilion, där vi knep både druva och distrikt, men hade en gissning på
1995 snarare än 1990. Jämfört med grannvinet, var det här dock en aning stumt,
åtminstone till doften.
Jag var så gott som säker på att vi med första vinet i
nästa flight inte alls hade tagit avsteg från Saint-Emilion, dock hade vi gömt
oss i ett högambitiöst på gränsen till överambitiöst garage hos en liten
toppvinmakare som inte någonstans hade sparat på nya ekfat. Tvärtom var vinet
så kryddigt av nya ekfat att man knappt noterade något fruktrondör. Frukt var
vinet förvisso fullpackat av, men den var knuten och låg mest i bakgrunden. Jag
kunde i ärlighetens namn inte bestämma mig om jag tyckte om vinet. Hur som
helst, var det på tok för ungt, bråkigt och knutet, denna garagejästa Merlot
från Saint-Emilion. Som visade sig vara hundrapoängaren 2002 Cabernet Sauvignon från Quilceda Creek i Washington State.
Det här är ett otroligt hyllat vin som jag väldigt sällan hyllar ens hälften så
mycket som många andra gör. Det har på något sätt alltid varit ungt och
bråkigt! När ska man dricka det? Inte heller fick vi ett enda poäng med oss.
Då var grannen 2000 Château La Mission Haut-Brion från
Péssac-Léognan så otroligt mycket bättre och mer elegant, ung och tät även den,
bläckigt och generös, men med en riktigt fin textur och god längd. Det här var
i min gom ett av kvällens vinet, och här plockade vi med oss välbehövliga poäng
för att ligga väldigt bra till inför sista omgång.
Tack och lov är det benen jag är trött i, inte huvudet,
och jag och Lady Bz höll skärpan på topp så till den milda grad att vi med full
kraft tog oss förbi allt motstånd och plockade hem segern i kvällens
maratonblindprovning. Det vin vi fick upp segervittringen på var en superbt
eleganta 1990 Chinon Vieilles Vignes
från
Clos de la Dioterie, där vi spikade druva och ursprung när våra
medtävlare var ute och köpte varmkorv i vingårdarna i både Bordeaux och
Kalifornien. Ceder, blyerts, fortfarande en diskret gräsighet (men nu torkad,
inte färsk), ett lätt och sirlig kropp med mjuka tanniner på ett sätt man inte
direkt finner i Bordeaux. Det var just som ledde mig. Att vi lyckades pricka
detta mindre vanliga vin, berodde på att vi båda hade druckit en del av det
förr, och såklart att jag direkt fick tanken till Loire och Cabernet Franc
innan hjärnan försökte lura iväg mig åt annat håll.
Och inte var sämre
på nästa vin, där vi direkt noterade Cabernet Sauvignon från Napa Valley med
ålder, 1987 eller 1990, men troligen 1990. Frukten var tydligt solmogen, men
också åldersmogen, tanninerna fortfarande vitala och mineraliteten en annan än
i vinerna från Bordeaux. Jag ville till en vingård, Lady Bz sa att det borde
vara Robert
Mondavi Winery, vilket det var. Och vinet var 1990 Cabernet Sauvignon Reserve. Full pott och stilpoäng, och
vinnare.
Till ostarna blev det allehanda slattar i karaffer och
flaskor, innan vi serverades en god mousse av passionsfrukt och till det ett
gyllene vin med en liten knäckig mognad, men framför allt intensiv doft av söt
gul tropisk frukt, honung, vanilj och påtagligt mycket saffran. Sauternes,
självklart, hög kvalitet och en liten ålder. Jag gick fel på slott, rätt slott
och vin var 2001 Château Suduiraut.
Tack vare att den här årgången är så rik, och desserten var aningen syrlig,
gick mötet fint. Annars brukar sauternesviner vara något för torra för desserter.
Kvällen avslutades i den fortfarande ljumna sommarluften
med en av de allra godaste champagner jag vet, 1996 Comtes de Champagne från Taittinger, en intensivt och granska
rikt citrusfruktig och lätt brödig champagne med en fortfarande vital syra och
fräschör som är otroligt förförisk. Den är hur god som helst att dricka idag, men kommer leva minst ett årtionde till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar