Champagnen var läckert rosa, tydligt mogen med komplexa
nyanser av äpplen, rostad brioche, till och med en gnutta anklever (vilket är
rätt vanligt i mogen champagne), men också med en svagt rödaktig fruktighet med
drag åt vildhallon. Syran uppfriskande, smaken helt torr. Att champagnen var
svårgissad var inte så märkligt, det är ju inte särskilt ofta man dricker den
årgångslösa Krug Rosé från Krug.
Gissningsvis var det här vinet cirka 20-25 år gammalt.
Till champagnen blev de tunt skivad bellota från Salamanca och vanliga lantchips, de perfekta
tilltuggen till champagne tack vare den fina sältan och det feta, som polerar
champagnens stramhet och syra en aning och därigenom lyfter fram kroppen,
frukten, och finessen.
Jag hade också
gjort ett litet tilltugg som vid en första anblick lät något udda, men som i
alla avseenden speglade vinets aromer. På en tunn skiva rostat surdegsbröd (för
att spegla vinets brödiga mognadstoner) en kräm av färsk getost och hallon
(låter konstigt, men syran i osten och den milda hallonaromen speglar både
vinets syra och dess rosafruktiga arom) och på toppen av det riven anklever
(för att spegla vinets komplexa mognadsarom). Enkelt, och vansinnigt gott!
Den här kvällen skulle det bli ett antal serveringar av
smårätter och viner i köksloungen. Det började med två vita viner på ett smalt
tema; samma druva, samma by, samma vingård, samma årgång … men två olika
firmor. Det lite rikare och mer gulfruktiga av de två var 2008 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Caillerets från Domaine
Amiot-Guy, men som väntat av den kalkrika och magra jorden fanns här
också en god mineralitet och en stramhet i framför allt eftersmaken. Ett gott
och komplext vin.
Min egen favorit
var dock 2008 Chassagne-Montrachet
Premier Cru Les Caillerets från Domaine Fontaine-Gagnard, ett vin
som var både mer kalkaromatiskt och komplext på näsan och påtagligt mer mineraliskt
stramt i smaken. Båda vinerna hade dekanterats cirka 20 minuter före servering,
vilket egentligen var lite för kort tid. Under de följande trekvarten vi följde
vinerna i glasen, och njöt av dem till smårätterna, blommade båda vinerna upp
markant. För mig är det ett måste att inte bara dekantera vit bourgogne av
kvalitet, utan också att inte servera dem för kallt, omkring 14-15 grader är
perfekt.
Första rätten blev mandelpotatis som kokades med lite
vitlök och citronsaft i vatten, sedan stompades med en gräsig olivolja, mer
citron och lite rosmarin. På detta bläckfisk som bara hastigt hade stekts i
olivolja. En enkel och smakrik rätt som passade fantastiskt bra till vinerna,
särskilt det andra.
Nästa rätt var det lite mer pyssel med, men det var det
värt. I botten en smakrik räkmajonnäs (gjord av den olja jag hade rostat
räkskalen i, sedan silat av och slagit en helt vanlig majonnäs av), på det
späda blad av krusig sallat blandat med finplockad dill och räkor som vänts i
en mild olivolja med citron och salt samt bitar av en äppel- och timjanrök lax
(jag röker den bara tio minuter så att den fortfarande är nästan rå i mitten)
och pilgrimsmusslor som stekts hastigt i olivolja med vitlök och rosmarin och
mot slutet med en generös giva smör. Gott som synden.
Sedan började kvällens extraviner dimpa in, ett efter
ett, de första från AD ED. Först en ordentligt trött 1998 Gevrey-Chambertin Premier Cru Lavaux-Saint-Jacques från Domaine
Drouhin-Laroze (som frånsett den här buteljen gör rätt trevliga viner),
som definitivt hade gått till de sälla jaktmarkerna i förtid. Nej, ut med den.
Då var nästa vin
ofantligt mycket bättre, dessutom till sitt skick påtagligt mycket yngre.
Doften var stor och intensiv, aromatiskt rödfruktig med inslag av körsbär och
nypon och med en fint blommig doft av rosenblad. Att vinet kom från Piemonte
kände vi, inte minst på parfymen och den tydliga men fina tanninstrukturen, och
det hade en viss mognad kände vi också. Gaja kändes som en trolig producent,
kvaliteten var fantastisk, men jag blev ändå lite förvånad över vinets ålder, 1981 Barbaresco. Superbt. Vilket vin … nu börjar jag äntligen uppskatta
den knepiga druvsorten Nebbiolo.
Vinet fick mig att snabbt att ändra en liten detalj i
nästa rätt, en riktigt fin burrata
som jag bara hastigt värmde upp med fin olivolja under grillslingan i ugnen.
Men med en utsökt barbaresco i glaset, lade jag till tryffel (Café Rotsunda står
alltid rustat för kulinariska överraskningar, och har därför, bland mycket annat
gott, tryffel som stapelvara) som jag hastigt ljummade upp i smör och toppade
rätten med. Och det blev ju som väntat en enastående fin kombination som fick
vinet att dansa balett på tungan.
Två röda från Bordeaux stod på tur, tveklöst (faktiskt),
även om jag ett litet tag snurrade runt blad ett par riktigt klassiska viner
från Napa Valley och mitten av 1990-talet. Det första vinet var nämligen så
djupt och mörkt fruktigt och hade den där läckert komplexa jordiga tonen jag bland
annat finner i fina klassiska kaliforniska cabernetviner med viss mognad. Men
nu var det i Bordeaux vi var, i Pauillac närmare bestämt, och i glaset hade vi
en 2001 Château Pontet-Canet.
Den var förvisso
riktigt god, några av oss höll den som det bästa, men hade jag tvingats välja
det ena av de två vinerna, hade jag nog valt 1998 Château Léoville-Poyferré från Saint-Julien, som jag tyckte
hade en större komplexitet med fina nyanser av grafit, cederträ och tobak till
den fortfarande ganska rika frukten. Återigen imponerar detta slott på mig!
Mellis stod på tur med blinda droppar i händerna. Som
vanligt gick jag bort mig lite med nästa vintyp, det har hänt otaliga gånger.
Doften lika läcker som fin röd bourgogne, rödfruktig och mineralisk och ytterst
elegant, smaken lika fint strukturerad och torr som en barbaresco. Och ändå
gissar jag inte på Etna på Sicilien och druvsorten Nerello Mascalese, vilket
jag borde göra. Det hade nämligen varit helt rätt, i glaset 2008 Contrada Rampante från Passopisciaro.
Ett riktigt gott vin som varmt kan rekommenderas. Servera det gärna i en rund
bourgognekupa, det vinner vinet på.
Nästa vin kom
från samma producent, men uppförde sig totalt annorlunda. Här fanns ingen tydlighet,
vinet hade lika väl kunna ha kommit från en modernist i Rhône eller södra
Frankrike, eller rent av i Spanien eller Italien, kanske till och med Portugal,
eller varför inte från Argentina eller USA? Stilen var minst sagt
internationell, men så blir det väl lätt när man gör ett tätt, modernt fruktigt
vin av Petit Verdot. Det här vinet hade helt enkelt fått sitt namn efter
ägaren, 2009 Franchetti. Det var
gott och välgjort, men behövde luft, och dagen efter började lite mer
nyanserade toner lyftas upp ur det täta fruktdjupet.
Fel gick jag också i nästa glas, som Big Boss skänkte
upp, och det har hänt många gånger med pinotvinerna från Kistler Vineyards i Kalifornien,
som rätt ofta är ordentligt koncentrerade och så täta att jag oftare lägger min
gissning på Grenache än på Pinot Noir. Så också denna kväll när 2007 Pinot Noir Kistler Vineyard från
Sonoma Coast skänktes upp i glaset vid perfekt 15 grader (cirka 20-25 minuter i
kylen innan servering).
Jag föredrog det
både tätare och elegantare och fint stenigt mineral- och tanninstrukturerade 2009 Pintas från Douro och Wine
and Soul. Välgjorda viner, som detta, från de steniga och terrasserade
vingårdarna i Douro gillar jag skarpt, och detta vin, liksom 2009 Franchetti,
hade utvecklats till större komplexitet över natten i flaskan. En ordentligt
dekantering är alltså att rekommendera.
Två kaliforniska pinotviner stod på tur, det ena från en
sval vingård och det andra från en lite varmare. Detta plus två firmor och två
idéer, och resultatet blir såklart helt annorlunda. I det första glaset en 2007 Pinot Noir Emmaline Vineyard från
firman Cobb Vineyards ute i det svala området Freestone i Sonoma
Coast. Här är det elegans och transparens som gäller, en finstilt röd frukt,
god fräschör, en måttlig alkohol (13 procent) och en finlemmad kropp med unga
men polerade tanniner. Min favorit av de två, helt klart.
Det andra
fylligare, rikare och mer drivet av frukten, vilket är typiskt både för
producenten Merry Edwards och detta vin, 2007 Pinot Noir Flax Vineyard från en relativt varm vingård i den
norra delen av Russian River Valley. Mitt i den större kraften och en
alkoholhalt på 14.4 procent, finns det dock alltid en elegans i Merrys viner.
Som vanligt
serverar jag kaliforniska pinotviner svala, cirka 15 grader, och hellre i
bordeauxglas än i bourgogneglas, för att lyfta fram finessen och de aromatiska
övertonerna snarare än kraften och de mörare frukttonerna.
Det gjorda jag också med nästa två pinotviner. Siduri
är en av de främsta pinotspecialisterna i Kalifornien där en av de två ägarna, Adam
Lee, gör omkring 25 olika pinotviner varje år, både generiska appellationsviner
och en stor svit av vingårdsbetecknade. Det här vinet, 2009 Pinot Noir Keefer Ranch Vineyard från Russian River Valley,
förenar en fruktaromatisk intensitet med en silkeslen textur och god fräschör,
och som vanligt är ekfatshanteringen klokt försiktig.
Filosofin är
närmast diametralt motsatt hos Peter Michael Winery, som från sin Seaview
Vineyard ute i Sonoma Coast, gjorde sin första årgång av 2009 Le Caprice (de två första årgångarna gjordes av Pinot Noir
från Reuling Vineyard i Russian River Valley). Här är det kraft och
koncentration som gäller, mörka körsbär, lite kryddiga fat, tydligare tanniner,
och en aning högre alkohol. Jag gillar vinet, särskilt till lite smakrikare
mat, men det här liksom pinotvinerna från Kistler Vineyards är definitivt inget
för den som bara tycker att Pinot Noir ska smaka som i Bourgogne.
För att plocka upp kraften och de jordiga tonerna i
pinotvinerna, hade jag gjort en kräm av gulbeta med ordentligt mycket tryffel
i. Tryffel och rotsaker är något som fylligare pinotviner verkligen trivs
tillsammans med. På krämen lite smörstekta klyftor av späda rödbetor, och över
det krispiga rödbetschips och friterade små lökringar. Det är så här maten till
smakrikare pinotviner ska smaka, då lyfter fram dem på allra bästa sätt.
Robert Mondavi hyllades med ett vin han själv inte var
med att göra, i sanning var han till och med hädangången när det skördades. Men
det finns ett symbolvärde i firman Opus One i Oakville, Napa Valley,
ett symbolvärde som betydde allt för Robert Mondavi. Som en fattig
invandrarpojke fick han långt senare i livet genom sina gärningar och hårda
arbete chansen att tillsammans med baron de Rothschild från Château
Mouton-Rothschild skapa ett ikonvin där det bästa från Bordeaux (historia,
kunnande, vinmakning och prestige) och Napa Valley (lokal vingårdskännedom och
modern vinmakning) kunde förenas. För Robert var en närmast osannolik dröm som
gick i uppfyllelse, och en bekräftelse på att han hörde till vinvärldens elit.
Vi skålade för
detta, och för Robert Mondavi, i 2009
Opus One, ett vin som till 81 procent domineras av Cabernet Sauvignon, och
som har uppfostrats i 17 månader i helt nya ekfat. Ungt, såklart, tätt och
fylligt, mörkt fruktigt, markerade men ändå fint mogna tanniner, och en lång,
rik och intensiv eftersmak. I karaffen dagen efter var vinet än mer förfinat
och så elegant jag brukar se det, och i den bästa av världar skulle jag ha haft
en åtminstone sju till tio år mogen butelj att skåla med. Det är ungefär vid
den åldern som bra kaliforniska cabernetviner blommar upp. Skål på dig Bob!
Grillen i full gång, bastanta välhängda pjäser på omkring
350 gram vardera av marmorerad biff grillades till perfektion och serverades
med en kraftig tryffelsås, coleslaw och smörslungade vaxbönor. Enkelt och gott,
precis den typ av mat som fylligare viner kräver och stadiga pojkar tycker om.
En trio bordeauxviner skänktes blint, alla goda, men jag
måste medge att jag var mitt uppe i grillningen när de provades och
diskuterades, så jag missade detaljerna i provningen och gjorde helt enkelt så man
ska göra med gott vin … dricka det i stora, härliga klunkar utan djupare
eftertanke.
Vi höll oss i
alla fall på temat 2009 med de tre, och det vin jag tyckte var allra godast var
den lika ungdomligt rika som eleganta 2009
Château Haut-Bailly från Péssac-Léognan, som jag egentligen bara skrev
"wow" som provningsnotering på.
Det mest strukturerade av de tre var 2009 Château Montrose från Saint-Estèphe, också det väldigt gott
men i lite större behov av luft än de andra. Nu hade förvisso Björnen, som tog
med den goda trion, dekanterat vinerna redan tre timmar tidigare, men alltjämt
var vinerna unga. Det som kändes mest tillgänglig redan idag, och bordeauxviner
kan absolut drickas riktigt unga (allt annat är en missuppfattning skapad av
äldre herrar som tror de vet allt om vin i allmänhet och allt om Bordeaux i
synnerhet), var 2009 Château Sénéjac
från Haut-Médoc, som också det har en ganska mörk frukt men ändå känns lite mer
stilfullt än de andra två.
Nollnio blev också temat i den avslutande flighten, som
jag hade tänkt servera till ost. Nu var gästerna så belåtna matmässigt, att
osten lämnades därhän. Istället blev de två avslutande viner, blint såklart,
som vanligt.
Ett av de smakmässigt
mest klassiska vinerna i Napa Valley kommer från Chateau Montelena, och
det representerades den här kvällen av 2009
Estate Cabernet Sauvignon. Som ungt är det alltid djupt fruktigt på gränsen
till tätt, men det är aldrig ett av de modernt rika vinerna med massiv frukt
och hög alkohol. Istället är det byggt för att klara ett långt liv i
vinkällaren, normalt sett tycker jag att tio år är en bra första drickmognad,
men 20-30 år inga större problem för vinerna från de bättre årgångarna. Den
nollnia vi nu njöt av var ungdomligt knuten, men med luft började lite av den
steniga mineraliteten tränga fram ur frukten, och mineral och tanniner stod sig
också väl i den fortfarande rika smaken. Dagen efter var vinet än mer elegant.
Mot detta
riktigt eleganta vin, ställde jag vårt eget 2009 Cloudy Cabernet Sauvignon från Soil and Soul, en modig
placering som den här kvällen gick hem lika väl som tidigare. I förhållande
till vinet från Chateau Montelena var det en aning mer silkigt till strukturen,
och hade en lite djupare frukt, men intressant nog stod de båda sig väldigt fin
i sällskap. Likheterna var faktiskt betydligt större än skillnaderna.
Summering: 6
gäster, 21 viner och 42 Riedelglas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar