"Välkommen hem till mig, vi ska dricka viner från
sex decennier, 1953 till 2003, men bara från årgångar som slutar på 3, och du
behöver inte ta med dig något om du inte vill".
Så löd den, inbjudan. Svaret blev … Ja, jag kommer!
Sommaren hade äntligen kommit, vilket vi inte minst
uppskattade med tanke på att utsikten på sagda plats är bedårande. En tio
gommar stark skara vinälskare, lite god mat, en samling flaskor som alla provas
blint för det sanna nöjets skull. Vad kan gå fel?
Den första champagnen hade först en omisskännlig doft av
champinjonkräm, alltså tydlig mognad, något som också bekräftades av den lite
gyllene färgskalan. Samtidigt som doften var mogen upplevde jag smaken oväntat
frisk även om kolsyran inte direkt var spänstig. Efter en liten stund i glaset
vädrades champinjonerna bort, och istället växte det fram en lite yngre doft av
kanderade citronskal, torkad frukt och mandel. Rätt gott, och troligen en blanc de blancs. Årgången och vinstilen
knep jag, producent missade jag. Det vi inledde "slutsiffra 3" med
var en 1973 Brut från Diebolt-Vallois.
Så blev det rosé. Eller var det en riktigt mogen vanlig
champagne? Ibland, med ålder, kan de två typerna av champagne faktiskt mötas i
en märkligt snarlik koppargyllenrosa nyans. Det som motsade tydlig ålder i
denna champagne, var att kolsyran var livlig och sprudlade ur roten av glasets
botten.
Färgen var djupt
laxrosa, doften ungdomlig och primär och smaken riktigt läckert stram med god
syra. Min första tanke var Taittinger
och 2003 Comtes de Champagne Rosé, men det visade sig vara 1993 Comtes de Champagne Rosé.
En förvånansvärt ungdomligt stram sådan!
Maten den här kvällen var god och vällagad, men syftet
var inte att vi skulle ägna oss åt kulinariska och moderna utsvävningar utan om
just "god mat". Det blev ett par snittar av mörkt bröd med räkor och
forellrom medan vi drack bubbelvinerna och njöt av utsikten och den friska men
fortfarande ljumma försommarluften.
Nu behöver man i och för sig inte göra nykokt vit sparris
med hollandaise till något modernt. Allt sedan rätten skapades har den varit
precis allt man kan önska, så också idag.
I glaset ett ljust bärnstensfärgat vin med läckert sötknäckigt
torkad citrusfruktig doft med toner av botrytis. Helt klart en sent skördad
riesling med mognad, och det intressanta med den här typen av vin är de har en
charmerande sötma i den initiala smaken, men en närmast torr finish. Hur
gammalt ett tyskt rieslingvin av den här typen är, tycker jag är väldigt svårt
att sia om. Tjugo, trettio eller till och med sextio år? Ja, jag vet inte. De
är ju så långsamt mognande och långlivade. Trettio var rätt svar den här dagen,
och etiketten avslöjade 1983 Forster
Mariengarten Riesling Auslese från Rheinpfalz och producenten Winzerverein
Deidesheim.
Hade vinet varit
yngre, hade det varit för sött för sparrisen, men tack vare åldern hade en del
av sötman börjat klinga av, därmed satt smakbalansen riktigt bra.
Kvällens andra vita vin delade gruppen i två tydliga
läger. Färgen var förhållandevis ung och blekt halmgul, men doften något fet
och kändes faktiskt, liksom smaken, en aning slapp. Visst fanns en liten ton av
nejlika som normalt sett kommer från nya fat, men också honung och akacia. Min
första tanke var en amerikansk chardonnay av lite mer klassiskt snitt, men på
grund av den låga syran, satte jag ner foten i Hermitage i Rhône.
Fel! Men nu efter
att vinet hade fått luft, lämnade jag Kalifornien som andra gissning och gick
till Bourgogne och byn Puligny-Montrachet, men lade min röst för kvalitetsnivå grand cru. Vilket var rätt respektive
fel. Det i och för sig rätt trevliga, men också något för slappa och alldeles
för syra- och mineralfattiga vinet (för vad etiketten lockade med) kom från Domaine
Leflaive och var 2003
Puligny-Montrachet Premier Cru Clavoillon. Det var kvällens svagaste kort.
Om vinet var måttligt upphetsande, gjorde maträtten det
åtminstone väldigt passande. En god, smörstek gös fick vinet att lyfta och
uppföra sig godare. Det är precis det här som är så trevligt med kombinationerna
mellan vin och mat, vin handlar ju inte bara om vinet i sig, utan om helheten.
Kvällens vin, kanske, stod i nästa glas. Lika stor som
lättsam och elegant, lika förfinat mogen som ungdomligt spänstig, klassisk och
välstrukturerad med toner av ceder, grafit, skogsgolv och djup frukt, och
alldeles förföriskt god. Åldersmässigt trettio år och helt klart Bordeaux,
vilket ledde min gissning till kommunen Margaux som lyckades särskilt väl detta
år. Och så var det också, 1983 Château
Margaux, i min gom helt perfekt att dricka nu och en tid framöver. Vilken
sagolik balans och mognadsgrad!
Har man en ytterst unik flaska, får man bryta temat,
vilket gällde för Mäster J denna kväll. Alltså strök vi slutsiffra 3 för att
gissa vidare. Mogen, med drag åt gammal, samtidigt med en god tanninstruktur,
en fin syra och liten men alltjämt vital rödfruktighet, därtill en nyans av
mint och lite choklad. Att vinet hade en betydande ålder misstänkte vi alla,
men jag hade svårt att bestämma mig om ursprung och tänkte att det kunde komma
från Rhônedalen. Den bourgogneliknande flaskformen skulle möjligen indikera det
också, för en bourgogne var det inte (tanniner och kraft talade emot Bourgogne).
Men när vännerna började tala om Bordeaux som ursprung, slog det mig att det
kunde vara en gammal härtappning från Bordeaux från en négociantfirma i
Bourgogne. Den luringen har jag varit med om tidigare.
Bordeaux var
rätt, min idé var fel.
Vinet visade sig
ha kommit från en stor vinsamling som en gång hörde till familjen Sager (som
bland annat bodde i det som kallas Sagerska Palatset), men som har sålts till
en privat samlare. En annan intressant detalj var att slottet i Haut-Médoc som
gjorde det här vinet har sålts och som vinmärke inte längre existerar, istället
säljs slottets viner numera som Château d'Agassac.
Men det vin vi
hade i glaset var 1928 Château Ludon.
Ett vin som fick oss alla på fall, men med ett leende på läpparna. En
sannerligen vital 85-åring!
Ny blindbock, klart yngre, lite rustika tanniner som i
tillägg till den lite rikare frukten (trots att vinet hade en läcker mognad)
drog mig till Kalifornien, där Napa Valley och troligen från en bergsvingård.
Först var frukten väldigt intensiv och yppig och lurade mig till ett klart
yngre vin än det jag inom bara fem minuter skulle klassa som ett vin med en
nobel första mognad, och även om det fanns gott om klassiska aspekter som drog
mig till Bordeaux, andades hela det rika fruktpaketet Kalifornien. Så var det
tanninerna. Dunn? Togni? Chappellet?
Nej, det skulle
visa sig var den allra första årgången från Dominus Estate i
Yountville, 1983 Dominus. Jag skulle
senare återkomma till det här vinet, och notera att den bråkighet det hade som
nyupphällt, klingade av och gav utrymme för med finstämda beskrivningar. En
trettioåring som fortfarande behöver luftning för att blomma ut, noterade jag i
min lilla bok.
Det är så befriande att gå vilse ordentligt när man
sitter still vid ett matbord. Inget ont kan hända då, man blir aldrig rädd och
vet att det snart vankas mer vin, och varmrätt. Min felgång den här gången tog
mig till massiv pinot noir med ett djupt fruktigt, blommigt, aromatiskt och
sensuellt inslag av körsbär och solvarma vildhallon. Bourgogne, tänkte jag. Så
vispade jag runt vinet i glaset, fick en kryddpåse i näsan, och när jag smakade
på det växte det med den lilla luften fram en ökad munkänsla och stenighet.
Côte-Rôtie, tänkte jag.
Mycket mer rätt,
och den självklara gissningen blir (i det här gänget) alltid att det är en av
de tre "la-la-la", men då vinet fortfarande såg så ungt ut att jag
kände mig säker på att det kom från 2003, valde jag bort Guigals viner, inte
minst eftersom deras nolltreor alltid har varit så kraftfulla. Jag tänkte ett
litet tag på Delas och René Rostaing. Fast rätt svar var just 2003 Côte-Rôtie La Turque från Guigal,
förvisso dekanterad tre timmar innan servering. Ser man på…
Renkalvstek med
klassisk gräddsås och gelé blev ackompanjemang till de röda vinerna. Skönt med
en riktigt rejält klassisk rätt!
Så var det dags att klättra ner i ålder med två viner som
verkligen klarar av att bli både femtio och sextio år med bevarad vitalitet och
fortsatt utvecklingskurva framför sig. Till den goda och lite kryddiga
grönmögelosten skänkte Hansa upp en förtjusande, fortfarande rödfruktig och
körsbärsaromatisk 1963 Vintage Port från
Quinta
do Noval. Mjukt eldig, lena tanniner, vidunderlig eftersmak. Ett vin
som inte behöver annat sällskap än den som dricker det!
Men kvällens vin, eller åtminstone ett av dem, var nog
ändå det majestätiska, rika men eleganta, saffranskryddiga och nästan oändligt
väldoftande 1953 Château d'Yquem som
serverades till glass med färska bär. Crème caramel, kanderad citron,
apelsinskal och knäck noterade jag vidare, en sammetslen textur, en god syra,
och en fantastisk eftersmak som precis mot slutet klingade av i en nästan helt
torr finish. Ren magi, helt enkelt.
Slutstation denna kväll blev Café Rotsunda, som passande
nog har en adress med gatunummer 13. Cirkeln slöts, slutsiffra 3 hölls ända
till det bittra slutet. Jag somnade 01.33.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar