lördag 5 januari 2013

Middag den 4 januari

Ja, man kan faktiskt få oväntat besök. Det händer, och det är alltid lika roligt.
   Och då kan man ju göra som Gevalia, att bjuda på en kopp kaffe. Fy för den lede så fattigt och tråkigt. Känns billigt och inte vidare inbjudande. Vilken skitreklam. Vem går på det?
   Eller så kan man göra som en välkänd 1980-talsslogan lärde oss: "Ha alltid ost och kex hemma". Visst, det har väl varje välförsett hushåll. Men ändå … trist.
   Jag hade ju trots allt nästan två timmar på mig, alltså gott om tid att dra ihop en riktigt bra middag, i alla fall om man är klok nog att ha ett bra basskafferi och närheten till nödvändigt inhandlande av kompletterande delikatesser.

Ett gott glas vitt medan jag slutförde de sista detaljerna till de två första rätterna. Jag hittade en perfekt kyld 2007 Chardonnay Coast View Vineyard från De Tierra Vineyards i Monterey, Kalifornien, en firma som åtminstone vid den här tiden gjorde en del riktigt läckra nyklassiska kaliforniska viner från svala vingårdar, som denna. Vinet bjöd både på en solig kalifornisk frukt och av havet sval fräschör och friskt syra, och tack vare en måttlig ekfatshantering hade det också en nästan burgundiskt orienterad fat- och mineraldriven finess. Snyggt!

Första rätten, till chardonnayvinet, var tänkt som en aptitretare och skulle vara snabb och enkel. Det blev ett gäng pilgrimsmusslor, här på Café Rotsunda en stapelvara som fryses in när de är pinfärska i små vakuumpaket om 12 stycken per paket. Snabbt tinat, enkelt tillgängligt med andra ord. Jag tog det enklaste receptet jag har: i en varm gjutjärnpanna (teflon är för amatörer!) bryns de i god men rätt neutral olivolja med två krossade vitlöksklyftor och två små kvistar rosmarin. När de nästan är färdiga - efter 45 sekunder - tillsätts ett par generösa matskedar gott smör för framför allt smakens skull. Sedan flingsalt och citronsaft. Detta med smöret blir en superb sås vid servering.

Från en middag för några dagar sedan hade jag det finskurna köttet från fyra hummerstjärtar kvar, vakuumpackat och fryst för att vid ett snart tillfälle som detta tinas upp på en timma eller så.
   Tanken var att göra en snabbpasta av finare snitt. Tro det eller inte, jag hade också lite pastadeg kvar i kylen, som jag snabbt körde ut till tunna linguinis i min pastamaskin (det hade gått lika bra att köpa färdig pasta, såklart) och kokade i en minut för att sedan hastigt vända ner i världens snabbaste supersås. Då jag inte hade någon hummerfond i frysen, gjorde jag det enkelt för mig. I en kastrull kokade jag hastigt (två minuter) ihop lite vitt vin, lite tryffelfond (som jag köper färdig i burk som tryffeljuice) och grädde till en god sås. Salt och peppar, plus en näve finstrimlad spetskål. En minut i såsen, sedan i med de skurna hummerstjärtarna. Och så pastan. Och så upp på tallrik. Hur svårt ska det vara?
   "Fast food på Café Rotsundas vis", sa jag till min gäst, som såg minst sagt förvånad ut. På de två första rätterna hade jag totalt sett lagt 10 minuters matlagning. Som allt.
   Klara, färdiga, ät!

Tack vare en lite fetare rätt och ett uns umamisötma från hummern, valde jag ett vitt vin med god frukt (för att matcha hummersötman) och frisk syra (alltid bra när maten blir lite fet, som den gräddiga såsen i detta fall). Det blev en god österrikare, sådana gillar vi verkligen här på Café Rotsunda, och den välfyllda och ständigt växande vinkällaren här är alltid välförsedd med just sådant godis. Det blev en 2007 Riesling Wachstum Bodenstein Smaragd från favoritfirman Weingut Prager. Vinet var läckert gulfruktigt och rikt, samtidigt friskt och mineraliskt, inte den allra mest distinkta och mineraliska årgången härifrån, men ändå ett elegant och framför allt gott vin. Som dessutom passade perfekt fyllighetsmässigt och avseende syra och fruktsötma till maten.


Pinot Noir. Det är det vi alltid vill ha. Alltså dekanterade jag en av mina favoriter i den måttliga prisklassen i Kalifornien, Kutch Wines och hans vin 2009 Sonoma Coast Pinot Noir. Här fick vi som alltid en superläcker och charmerande saftig röd körsbärs- och vildhallonfrukt slängd rakt upp i näsan, en god och silkigt fruktigt men samtidigt frisk och elegant smak. Oj, så förföriskt gott. Han är bra, den där Jamie Kutch, nybörjare i vin på sitt sätt, men inget dumhuvud. Han visste vad balans var långt innan han gjorde sin första årgång för sådär fem sex år sedan.
 
Kycklingen, som jag hade rusat ner och köpt i all hast (en vanlig färsk gårdskyckling) på Coop Extra, brynte jag snabbt i smör runt om i en gjutjärnsgryta, kastade i ett par klyftor vitlök och en kvist vardera av timjan och rosmarin, därtill lite rå potatis och morot som skalats och brynts runt om, och över det ett glas gott vitt vin och ett glas gott rött vin. Kryddat förstås, sedan lock på och skjuts in i 150 graders ugn under tiden vi njöt av de två första rätterna.
   Herrejösses så saftigt, välsmakande och supergott. Det är något särskilt med det rustika köket.
  
Det kaliforniska pinotvinet passade alldeles perfekt till, men var snart slut så gott det var och så snabbt vi drack det. Alltså hämtade jag en flaska till, av Pinot Noir såklart, men nu från Bourgogne. Faktiskt tog jag första bästa jag såg i vinkällaren, en 2007 Pommard Premier Cru Epenots från Maison Louis Jadot som var mörkare fruktig, lite jordig, god och något komplex utan att vara stor. Till kycklingen var vinet dock en dröm. Ibland glöms detta bort, särskilt bland folk som säger sig veta en hel del om vin och särskilt bland vinnördar, att vinets främsta uppgift faktiskt är att vara gott till maten, inte gott i sin egen uppenbarelse (även om det också är cool när det händer). Alltså var vi verkligen nöjda även med pommardvinet.
  
Sedan blev det dessert. I all enkelhet hade jag förlitat mig på Gateau, räddaren i nöden. Inte bara gott bröd, utan också tårtor och små portionsdesserter. Till den här kvällen tog jag en av klassikerna, en chokladmousse med hallon. I all enkelhet. Och vi körde den precis som den var, utan dessertvin till. Vinmässigt var vi fullt upptagna med andra viner.

Kvällens eftersläckare fick också komma från Bourgogne.
Oj, nu blev jag faktiskt förvånad. Så gott det här var! Jordigt, nyanserat, skön sous bois, lite bläckigt, komplext, ändå med en fin bärfrukt och absolut elegants, och kanske ett uns av kryddiga stjälkar. Jag blev faktiskt lite överraskad av denna 2005 Monthélie Premier Cru Les Champs-Fulliot från François Parent. Hoppsan! Så kan det bli ibland, och desto roligare att bli överraskad på det här sättet, än tvärtom när något som ska vara bra inte är det.

Och som vanligt galet mycket konsertfilmer i storbildsformat så att de runt omkring säkert började undra.
   Men vem bryr sig …bor man intill Café Rotsunda ingår även den musikaliska underhållningen, för de närboende.

Summering: 2 gäster, 5 viner och 4 Riedelglas

3 kommentarer:

Seniorstekarna sa...

Bra! Och jag gillar speciellt det första fotot. Lovely. Det märks att du är ansvarig för Svensk ....

Anonym sa...

AB Svensk....

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Seniorstekarna ... you bet! Jag tar mitt jobb på fullaste allvar.

Anonym, det är en helt intern grej, inget märkligare än så. *skratt*