lördag 12 januari 2013

Bortamatch den 11 januari

 Oj, vad häftig och personlig den här kvällen blev. Det var planterat till en "kväll med grabbarna", men temat var inte att bräcka varandra med viner, utan att bli djupare genom att välja ut ett antal låtar som på något sätt har betytt något för oss, och viner eller vintyper som på ett eller annat har varit viktiga, öppnat våra ögon eller på annat sätt symboliserar det vinvägar vi senare har valt att gå på.
   Låt gå för att det inte var vilka grabbar som helst, utan att gäng helt skruvade vingrabbar som skulle träffas och förlusta sig med musik och vin en hel kväll med start 15.00 för att hinna med allt. Det gjorde vi i alla fall inte …

Det första vi möttes av var en liten buffé av små goda tilltugg som lantchips med crème fraiche och löjrom, rökt ankbröst samt en välgjord jambon persillée. Perfekt plock för den småhungriga.

Bubbelserveringen bestod av tre viner. Kul, men inte helt lätt att begripa, innan vin två och tre hade serverats. Då framgick temat tydligt, att alla var crémants från Bourgogne och från firman Louis Bouillot. Det första en fint rödäppelaromatiskt och ganska rik 2005 Les Grands Terroirs Dessus la Vermots, en blanc de noir från en vingård i Savigny-lès-Beaune, och den andra en påtagligt stramare, elegantare och friskare syrlig  2003 Les Grands Terroirs Les Trois Saints av Chardonnay från vingårdar i Saint-Véran, Saint-Aubin och Saint-Romain. Det här är oväntat stilfullt och klassiskt strukturerat för att komma från den varma årgången 2003, och det avgjort bästa av de tre.
   I det tredje glaset hade emellertid vinet 2003 Les Grands Terroirs Le Grand Rayes Blanc, uteslutande gjort av Pinot Noir från vingården Grand Rayes Blanc som ligger nedanför vingården Combe de Lavaux i Gevrey-Chambertin, gjort sitt och var nu på väg utför i en trött och lätt oxiderad stil.

Oxidation fanns också i nästa vin, kvällens första champagne, som dock var mycket mer livfull och komplex och hade en lång, nyanserad och lika elegant som kraftfull smak. Tankarna gick direkt till Jacques Selosse, som var en korrekt gissning sedan jag fått reda på att vinet inte alls var så gammalt som jag först hade trott. I glaset hade vi fått en NV Substance Brut som hade dégorgerats i april 2009, vilket ledde oss till en ålder på cirka tio år tillbaka från dags datum.
   Nästa champagne var både lättare och lenare i sitt uttryck, här bjöds friska citrustoner och en diskret äppelnyans, en god syra och torr stilfull finish. Ingen prestige, men god och lättdrucken och gissningen föll, rent känslomässigt på Deutz och deras NV Brut Classic. Det här är en av mina personliga favoriter bland standardchampagner.
 
Den första lilla rätten var en ankleversmousse som skummades upp på en sked och toppades med tryffel och lite brynt oxmärg. Luftigt lätt, elegant och otroligt gott. Den lilla läckerbiten passade utmärkt till återstoden av champagnerna, för dessvärre var vinet som var tänkt därtill helt kört av ålder och oxidation, 1949 Corton-Charlemagne Grand Cru från den numera inte längre existerande firman Tollot-Voarick. Synd, verkligen, tänk om den hade varit vital.

Med nästa vin återställdes smakordningen i munnen. Här var det en föredömligt ren, absolut torr, friskt fruktigt och mineralstinn 2010 Chablis Premier Cru Fourchaume från toppfirman Domaine William Fèvre som fyllde oss med friskt nytt liv. Årgången är storartad, och vinet har en fin blommighet och även en viss fruktfetma som ger kropp och sällsynt elegans. Förtjusande och gott!

En absolut briljant rätt av tunt skuren reninnerfilé som toppades med riven pepparrot, lite klarat smör och en gnutta sojasås, skulle förgylla tillvaron tillsammans med en trio tyskar.
   Av dessa var 1990 Münsterer Pittersberger Riesling QbA halbtrocken från Schloss Pittersberger det bästa avseende fyllighet, fruktsötma (det upplevdes nu nästan helt torrt, men hade kvar en lätt sötaktig rondör som mötte smörets fetma och pepparrotens milda krydda på ett perfekt sätt), syra och fruktighet.
   Den utsökt klart citrus- och aprikosfruktiga 1998 Steinberger Riesling Goldkapsel från Kloster Eberbach var i stort sett lika perfekt, klart yngre och helt utan antydan av mognadskomplexitet. Stilfullt, och vansinnigt gott.
   Mittenvinet var tydligt mognare och hade troligen börjat som ett mycket sötare vin, en känsla jag fick av en ganska tydlig ton av botrytis, bittermandel, kanderade apelsinskal och torkad frukt. Idag var smaken dock nästan helt torr, eller snarare intorkad, rätt komplex förvisso, men det stod ut som lite för smakrikt för rätten. Min gissning på kvalitetsklass och årgång gick hem, men då mina kunskaper om tyska viner är rätt begränsad fann jag det vara svårt att gå närmare. I glaset en 1976 Plettenberger Riesling Auslese från Reichrat von Plettenberg i Nahe.
 
Sedan var det dags för mitt medhavda vin, 2009 Pinot Noir Tina Marie Vineyard från Russian River Valley och den unga och högintressanta firman Anthill Farms. Frukten var stilfull, ganska djup och saftig, samtidigt elegant och transparent. Tanninerna var silkeslena, syra god och frukten i fin balans med dessa, men oväntat nog var vinet lite ekfatskryddigt, något jag hitintills aldrig har noterat i vinerna från Anthill Farms. De andra flaskorna jag har kvar får därför ligga till sig ett par år till, så att eken lugnar ner sig en aning. Frukten och blommigheten är det absolut inget fel på, tvärtom. Dödens läckert…

Den här kvällen hade vi inte för avsikt att servera vinerna i någon slags korrekt ordning. Mitt nästa vin var nämligen i alla avseenden helt felplacerat. Här var det koncentration, mörk och djup frukt, nästan en fruktsötma, en liten fatkryddighet och en ordentlig struktur som gällde. Gissningarna drog såklart iväg till Kalifornien, vilket var logiskt med tanke på hur det smakade och att det var mitt. Men där blev det fel, vinet kom från Toscana och den utmärkta producenten Castello di Rampolla i Panzano. Denna fantastiska 2004 Vigna d'Alceo, en modern cuvée av Cabernet Sauvignon och lite Petit Verdot, är fortfarande alldeles för ung, jag kommer ge mina nästa flaskor minst fem men troligen snarare tio år till i källaren. Tur att jag dekanterade det här vinet en timme före servering, det behövdes verkligen.
  
Perfekt mognad och stor elegans fick vi istället genom 1988 Echézeaux Grand Cru från Jean-Pierre Mugneret, som fortfarande hade en god struktur och till och mer lite aromatisk primärfrukt kvar. Men det var den klassiska komplexiteten som gjorde vinet så läckert och gott, och dess doft växte och utvecklades mycket positivt i glaset under den halvtimma jag hade kvar av det.

Ett vin som lurade mig ordentligt var 2006 St Henri Shiraz från Penfolds, ett vin som görs uteslutande av noga utvald Syrah men till skillnad från de andra toppselekteringarna Grange och RWT inte alls lagras i små ekfat utan i 50 år gamla 2 500 liter stora ekliggare. Därför präglas vinet mycket mer av druvan och jorden, vilket lurade mig åt fel och, nämligen till Priorat, och jag var otroligt nöjd med den gissningen och var övertygad om att den var rätt. Oavsett mitt misstag är det här vinet suveränt och absolut väl värt att både leta efter och köpa för att dricka ungt eller ännu hellre lagra. Vinet har tvivelsutan en riktigt god lagringspotential.

Och så tog vi oss vinmässigt till Bordeaux, med en stilfullt klassiskt mogen och ultrakomplex 1985 Château Trotanoy från Pomerol. Vi fick det presenterat som värdens "mellanvin", då värden nu stod i full färd i köket med att lägga sista handen på nästa rätt. "Sjyst mellanvin", noterade jag i min lilla bok. Tänk om bryggeribranschen hade samma idé med sina mellanöl.
 
Det skulle föresten bli ytterligare ett mellanvin, som en av gästerna dekanterade med ledtråden att det var det här vinet (i en äldre årgång) som fick honom att gå igång på vit bourgogne. Och jag förstår honom, exemplet i glaset skulle få vem som helst att göra vad som helst för att få smaka mer av det goda. Vinet var kristallklart, mineraldrivet, nyanserat och närmast oändligt smakande, och ska man sammanfatta det i två ord blir det nog "absolut finess". Jag kunde inte få det till att komma från någon annan än Etienne Sauzet, vilket var rätt, men då deras viner alltid är så eleganta är det ibland svårt att skilja de olika grand crus åt. Jag var övertygad om att vinet kom från Montrachet, men det visade sig vara 2006 Chevalier-Montrachet Grand Cru. Magiskt gott, vill ha mer, ofta.

En tryffeldoftande rosastekt oxfilé från Hammarby Gård låg nu på tallriken framför oss, toppad med riven parmesan och ruccola. En rätt i all enkelhet, men också en rätt som både doftade fantastiskt och smakade likaså. Kvällens värd är en genuin mat- och vinmänniska med stor känsla och träffsäkerhet.

Nu skänktes bordeauxvin nummer två upp i glaset, djupt fruktigt och något tätare än det första, också även mer ungdomligt strukturerat. Dock hade denna 1990 Roc de Cambes från Côtes de Bourg polerats med tiden och var i nuläget lite lenare, vilket gjorde att det smälte in fint i rätten (en yngre och strävare bordeaux hade förmodligen kommit att upplevas lite för torr och stram). Det här är ett slott som väldigt ofta imponerar. Värt att upptäcka med andra ord!

Vinet 2010 Clos Saint Denis Grand Cru från Domaine Olivier Guyot var lite slappt, mjukt fruktigt och märkligt nog med en lätt sötmogen nyans, inte alls så stramt och mineraliskt som jag förväntar mig av den ypperliga årgången 2010, nej, egentligen inte min stil. Det saknade vitalitet och det där extra som gör bra bourgogne bra. Nej, så här blir det ibland även om namnet på etiketten lovar något annat.
   Då var 2009 Clos de la Roche Grand Cru från samma Domaine Olivier Guyot mer värd att satsa på. Ung, rikare och mörkare i frukten (såklart, det är ju ett busungt vin) med drag åt moreller, därtill en lätt jordig och något kryddig ton samt fortfarande en lite vaniljsöt fatnyans.

Det var väl ingen stor bourgogneupplevelse heller, men det passade åtminstone bra till ankbröstet, stekt rosa och trancherat tunt och sedan serverat med en sötaktig lökkräm och en lätt honungssöt cognacsås.

Därmed var själva middagen över, och vi kom att ägna resten av kvällen på trevliga Bistro Sjöstad nere i Hammarby Sjöstad. Det första vin vi tog in, 1993 Blanc de Blancs Brut från Deutz, var i min smak lite väl trött och äpplig och tilltalade inte alls min gom. Till mat hade det gjort sig bättre, i stunden saknade jag fräschör.

Då var, föga förvånande, nästan champagne milsvid mycket bättre. Djupare fruktig, stramare i syran, mer uttalad mineralspänst, längre smak, finare textur. Ja, på precis alla vis påfallande mycket godare. Och det vin som hade hittat ner i våra glas var inget mindre än 1998 Krug Brut från just Krug. Det är skillnad på champagne och champagne, den saken är säker. Märkligt nog tyckte jag inte att det här vinet var för stramt, såsom unga årgångar från Krug brukar upplevas. Men det kan ju också bero på att gommen hade vant sig vid vin under de nio timmar vi nu hade värmt upp den med just vin. Gott var det hur som helst, ruskigt gott.
   Och så avslutade vi kvällen med ett vin som borde få alla årgångstabellfascister att tänka till ett par vändor, 1997 Château Mouton-Rothschild från Pauillac. Inte för att det är en dålig producent, men det är ju inte alltid man imponeras av vinet härifrån, och tittar man i nämnda årgångstabeller får man ju snabbt veta att 1997 minsann inte var ett särskilt bra år i Médoc. Så om man lägger ihop dessa två "fakta", borde ju det här vinet inte alls vara gott. Vilket det absolut är. Klassiskt jordigt och rostad, förhållandevis djupt och gränsande till auktoritärt. Läcker längd, fina tanniner, komplexa nyanser av tobak, skogsgolv och cederträ, och alldeles förbaskat gott. Helt enkelt…

Inga kommentarer: