Oj, vad häftig och personlig den här kvällen blev. Det var
planterat till en "kväll med grabbarna", men temat var inte att bräcka
varandra med viner, utan att bli djupare genom att välja ut ett antal låtar som
på något sätt har betytt något för oss, och viner eller vintyper som på ett
eller annat har varit viktiga, öppnat våra ögon eller på annat sätt
symboliserar det vinvägar vi senare har valt att gå på.
Låt gå för att det inte var vilka grabbar som helst, utan
att gäng helt skruvade vingrabbar som skulle träffas och förlusta sig med musik
och vin en hel kväll med start 15.00 för att hinna med allt. Det gjorde vi i
alla fall inte …
Det första vi möttes av var en liten buffé av små goda
tilltugg som lantchips med crème fraiche och löjrom, rökt ankbröst samt en
välgjord
jambon persillée. Perfekt plock
för den småhungriga.
Bubbelserveringen bestod av tre viner. Kul, men inte helt
lätt att begripa, innan vin två och tre hade serverats. Då framgick temat
tydligt, att alla var
crémants från
Bourgogne och från firman
Louis Bouillot. Det första en fint
rödäppelaromatiskt och ganska rik
2005
Les Grands Terroirs Dessus la Vermots, en
blanc de noir från en vingård i Savigny-lès-Beaune, och den andra
en påtagligt stramare, elegantare och friskare syrlig
2003
Les Grands Terroirs Les
Trois Saints av
Chardonnay från vingårdar i Saint-Véran,
Saint-Aubin och Saint-Romain. Det här är oväntat stilfullt och klassiskt
strukturerat för att komma från den varma årgången 2003, och det avgjort bästa
av de tre.
I det tredje glaset hade emellertid vinet
2003 Les Grands Terroirs Le
Grand Rayes Blanc, uteslutande gjort av
Pinot Noir från vingården Grand Rayes Blanc som ligger nedanför
vingården Combe de Lavaux i Gevrey-Chambertin, gjort sitt och var nu på
väg utför i en trött och lätt oxiderad stil.
Oxidation fanns också i nästa vin, kvällens första
champagne, som dock var mycket mer livfull och komplex och hade en lång,
nyanserad och lika elegant som kraftfull smak. Tankarna gick direkt till
Jacques
Selosse, som var en korrekt gissning sedan jag fått reda på att vinet
inte alls var så gammalt som jag först hade trott. I glaset hade vi fått en
NV Substance Brut som hade
dégorgerats i april 2009, vilket ledde
oss till en ålder på cirka tio år tillbaka från dags datum.
Nästa champagne
var både lättare och lenare i sitt uttryck, här bjöds friska citrustoner och en
diskret äppelnyans, en god syra och torr stilfull finish. Ingen prestige, men
god och lättdrucken och gissningen föll, rent känslomässigt på
Deutz och deras NV Brut Classic.
Det här är en av mina personliga favoriter bland standardchampagner.
Den första lilla rätten var en ankleversmousse som
skummades upp på en sked och toppades med tryffel och lite brynt oxmärg.
Luftigt lätt, elegant och otroligt gott. Den lilla läckerbiten passade utmärkt
till återstoden av champagnerna, för dessvärre var vinet som var tänkt därtill
helt kört av ålder och oxidation,
1949
Corton-Charlemagne Grand Cru från den numera inte längre existerande firman
Tollot-Voarick.
Synd, verkligen, tänk om den hade varit vital.
Med nästa vin återställdes smakordningen i munnen. Här
var det en föredömligt ren, absolut torr, friskt fruktigt och mineralstinn
2010 Chablis Premier Cru Fourchaume
från toppfirman
Domaine William Fèvre som fyllde oss med friskt nytt liv.
Årgången är storartad, och vinet har en fin blommighet och även en viss
fruktfetma som ger kropp och sällsynt elegans. Förtjusande och gott!
En absolut briljant rätt av tunt skuren reninnerfilé som
toppades med riven pepparrot, lite klarat smör och en gnutta sojasås, skulle
förgylla tillvaron tillsammans med en trio tyskar.
Av dessa var
1990
Münsterer Pittersberger Riesling QbA halbtrocken från
Schloss Pittersberger det
bästa avseende fyllighet, fruktsötma (det upplevdes nu nästan helt torrt, men
hade kvar en lätt sötaktig rondör som mötte smörets fetma och pepparrotens
milda krydda på ett perfekt sätt), syra och fruktighet.
Den utsökt klart citrus- och aprikosfruktiga
1998 Steinberger Riesling Goldkapsel
från
Kloster
Eberbach var i stort sett lika perfekt, klart yngre och helt utan
antydan av mognadskomplexitet. Stilfullt, och vansinnigt gott.
Mittenvinet var tydligt mognare och hade troligen börjat
som ett mycket sötare vin, en känsla jag fick av en ganska tydlig ton av
botrytis, bittermandel, kanderade apelsinskal och torkad frukt. Idag var smaken
dock nästan helt torr, eller snarare intorkad, rätt komplex förvisso, men det
stod ut som lite för smakrikt för rätten. Min gissning på kvalitetsklass och
årgång gick hem, men då mina kunskaper om tyska viner är rätt begränsad fann
jag det vara svårt att gå närmare. I glaset en
1976 Plettenberger Riesling Auslese från
Reichrat von Plettenberg
i Nahe.
Sedan var det dags för mitt medhavda vin,
2009 Pinot Noir Tina Marie Vineyard
från Russian River Valley och den unga och högintressanta firman
Anthill
Farms. Frukten var stilfull, ganska djup och saftig, samtidigt elegant
och transparent. Tanninerna var silkeslena, syra god och frukten i fin balans
med dessa, men oväntat nog var vinet lite ekfatskryddigt, något jag hitintills
aldrig har noterat i vinerna från Anthill Farms. De andra flaskorna jag har
kvar får därför ligga till sig ett par år till, så att eken lugnar ner sig en
aning. Frukten och blommigheten är det absolut inget fel på, tvärtom. Dödens
läckert…
Den här kvällen hade vi inte för avsikt att servera
vinerna i någon slags korrekt ordning. Mitt nästa vin var nämligen i alla
avseenden helt felplacerat. Här var det koncentration, mörk och djup frukt,
nästan en fruktsötma, en liten fatkryddighet och en ordentlig struktur som
gällde. Gissningarna drog såklart iväg till Kalifornien, vilket var logiskt med
tanke på hur det smakade och att det var mitt. Men där blev det fel, vinet kom
från Toscana och den utmärkta producenten
Castello di Rampolla i Panzano. Denna
fantastiska
2004 Vigna d'Alceo, en
modern cuvée av Cabernet Sauvignon och lite Petit Verdot, är fortfarande
alldeles för ung, jag kommer ge mina nästa flaskor minst fem men troligen
snarare tio år till i källaren. Tur att jag dekanterade det här vinet en timme
före servering, det behövdes verkligen.
Perfekt mognad och stor elegans fick vi istället genom
1988 Echézeaux Grand Cru från
Jean-Pierre
Mugneret, som fortfarande hade en god struktur och till och mer lite
aromatisk primärfrukt kvar. Men det var den klassiska komplexiteten som gjorde
vinet så läckert och gott, och dess doft växte och utvecklades mycket positivt
i glaset under den halvtimma jag hade kvar av det.
Ett vin som lurade mig ordentligt var
2006 St Henri Shiraz från
Penfolds,
ett vin som görs uteslutande av noga utvald Syrah men till skillnad från de
andra toppselekteringarna Grange och RWT inte alls lagras i små ekfat utan i 50
år gamla 2 500 liter stora ekliggare. Därför präglas vinet mycket mer av druvan
och jorden, vilket lurade mig åt fel och, nämligen till Priorat, och jag var
otroligt nöjd med den gissningen och var övertygad om att den var rätt. Oavsett
mitt misstag är det här vinet suveränt och absolut väl värt att både leta efter
och köpa för att dricka ungt eller ännu hellre lagra. Vinet har tvivelsutan en
riktigt god lagringspotential.
Och så tog vi oss vinmässigt till Bordeaux, med en
stilfullt klassiskt mogen och ultrakomplex 1985
Château Trotanoy från Pomerol. Vi fick det presenterat som värdens
"mellanvin", då värden nu stod i full färd i köket med att lägga
sista handen på nästa rätt. "Sjyst mellanvin", noterade jag i min
lilla bok. Tänk om bryggeribranschen hade samma idé med sina mellanöl.
Det skulle föresten bli ytterligare ett mellanvin, som en
av gästerna dekanterade med ledtråden att det var det här vinet (i en äldre
årgång) som fick honom att gå igång på vit bourgogne. Och jag förstår honom,
exemplet i glaset skulle få vem som helst att göra vad som helst för att få
smaka mer av det goda. Vinet var kristallklart, mineraldrivet, nyanserat och
närmast oändligt smakande, och ska man sammanfatta det i två ord blir det nog "absolut
finess". Jag kunde inte få det till att komma från någon annan än
Etienne
Sauzet, vilket var rätt, men då deras viner alltid är så eleganta är
det ibland svårt att skilja de olika
grand
crus åt. Jag var övertygad om att vinet kom från Montrachet, men det visade
sig vara
2006 Chevalier-Montrachet Grand
Cru. Magiskt gott, vill ha mer, ofta.
En tryffeldoftande rosastekt oxfilé från Hammarby Gård
låg nu på tallriken framför oss, toppad med riven parmesan och ruccola. En rätt
i all enkelhet, men också en rätt som både doftade fantastiskt och smakade
likaså. Kvällens värd är en genuin mat- och vinmänniska med stor känsla och
träffsäkerhet.
Nu skänktes bordeauxvin nummer två upp i glaset, djupt
fruktigt och något tätare än det första, också även mer ungdomligt
strukturerat. Dock hade denna
1990 Roc
de Cambes från Côtes de Bourg polerats med tiden och var i nuläget lite
lenare, vilket gjorde att det smälte in fint i rätten (en yngre och strävare
bordeaux hade förmodligen kommit att upplevas lite för torr och stram). Det här
är ett slott som väldigt ofta imponerar. Värt att upptäcka med andra ord!
Vinet
2010 Clos
Saint Denis Grand Cru från
Domaine Olivier Guyot var lite
slappt, mjukt fruktigt och märkligt nog med en lätt sötmogen nyans, inte alls
så stramt och mineraliskt som jag förväntar mig av den ypperliga årgången 2010,
nej, egentligen inte min stil. Det saknade vitalitet och det där extra som gör
bra bourgogne bra. Nej, så här blir det ibland även om namnet på etiketten
lovar något annat.
Då var
2009 Clos
de la Roche Grand Cru från samma
Domaine Olivier Guyot mer värd att
satsa på. Ung, rikare och mörkare i frukten (såklart, det är ju ett busungt
vin) med drag åt moreller, därtill en lätt jordig och något kryddig ton samt
fortfarande en lite vaniljsöt fatnyans.
Det var väl ingen stor bourgogneupplevelse heller, men
det passade åtminstone bra till ankbröstet, stekt rosa och trancherat tunt och
sedan serverat med en sötaktig lökkräm och en lätt honungssöt cognacsås.
Därmed var själva middagen över, och vi kom att ägna
resten av kvällen på trevliga
Bistro
Sjöstad nere i Hammarby Sjöstad. Det första vin vi tog in,
1993 Blanc de Blancs Brut från
Deutz,
var i min smak lite väl trött och äpplig och tilltalade inte alls min gom. Till
mat hade det gjort sig bättre, i stunden saknade jag fräschör.
Då var, föga förvånande, nästan champagne milsvid mycket
bättre. Djupare fruktig, stramare i syran, mer uttalad mineralspänst, längre
smak, finare textur. Ja, på precis alla vis påfallande mycket godare. Och det
vin som hade hittat ner i våra glas var inget mindre än
1998 Krug Brut från just
Krug. Det är skillnad på champagne
och champagne, den saken är säker. Märkligt nog tyckte jag inte att det här
vinet var för stramt, såsom unga årgångar från Krug brukar upplevas. Men det
kan ju också bero på att gommen hade vant sig vid vin under de nio timmar vi nu
hade värmt upp den med just vin. Gott var det hur som helst, ruskigt gott.
Och så avslutade
vi kvällen med ett vin som borde få alla årgångstabellfascister att tänka till
ett par vändor, 1997 Château
Mouton-Rothschild från Pauillac. Inte för att det är en dålig producent,
men det är ju inte alltid man imponeras av vinet härifrån, och tittar man i
nämnda årgångstabeller får man ju snabbt veta att 1997 minsann inte var ett
särskilt bra år i Médoc. Så om man lägger ihop dessa två "fakta",
borde ju det här vinet inte alls vara gott. Vilket det absolut är. Klassiskt
jordigt och rostad, förhållandevis djupt och gränsande till auktoritärt. Läcker
längd, fina tanniner, komplexa nyanser av tobak, skogsgolv och cederträ, och
alldeles förbaskat gott. Helt enkelt…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar