En snabbis i London den 9 januari

Efter en lång dags provning med en stor uppsättning av 2011 års viner från Maison Bouchard Père et fils och Domaine William Fèvre, var tungan för en stund något trött på vin. Sådant händer alla vinprovare. Tack och lov var vi i London, förvisso bara en snabbis på sådär 20 timmar, där de räddande pubarna avlöser varandra.

Det blev ett par pints skön ale, därefter en precis lika nödvändig fish’n’chips på den trevliga fiskrestaurangen Fish Works bara ett par kvarter från vårt snygga The Merylebone Hotel på 47 Welbeck Street. Till fisken, fast i köttet och sprött friterad med god pommes frites, valde vi en flaska vitt vin, och av någon underlig anledning fastnade vi för en 2011 Albariño från Val do Salnes i distriktet Rias Baixas, och producenten Mar de Frades. Det var väl det mest intressanta av de vita på den lilla listan. Rent fruktigt, absolut, aromatiskt och lätt blommigt med nyanser av persika och citrus, rent och fruktigt, men också en aning sötaktigt. Inget vidare egentligen, särskilt inte med ett dussin utomordentligt fina chabliser i hyggligt färskt smakminne.

En inbjudan till middag med vinmakarna Philippe Prost på Bouchard Père et fils och Didier Seguier på William Fèvre lät trevlig, alltså begav vi oss till restaurangen Le Pont de la Tour som ligger intill floden vid Tower Bridge. Stället är relativt stort och har en stor uteservering mot kajen som säkert om sommaren är superpopulär. Här vill man nog sitta och dricka vin under den varmare årstiden, och vin finns det gott om här, restaurangen har också en vinbutik med ett rätt stort sortiment med både högt och lågt, och framför allt en hel del riktigt bra viner. Alltså läge att botanisera …

Så blev det inte den här kvällen eftersom vi hade bjudits in av Maison et Domaines Henriot. Självklart började vi stående i baren med att glas NV Blanc de Blancs från Henriot, som hade en riktigt fin frisk, lätt citrus- och äppelfruktig doft med läckra nyanser av rostad brioche. En elegant och framför allt god start på middagen.

Till bords serverades två vita viner, det första en för årgången trevligt frisk och elegant 2009 Chablis Premier Cru Valourent från William Fèvre, ett vin som trots den varmare årgången bjuder på en god fräschör, stilfull mineralisk ton och till och med en fräschör. Att det här skulle bli kvällens godaste vin visste jag inte nu, förvisso väldigt gott (dock inte alls lika stringen som de förbluffande bra vinerna från toppårgångarna 2010 och 2011), men jag hade helt ärligt förväntat mig lite mer av de andra vinerna som serverades denna kväll.

   I glaset intill bjöds vi en 2009 Meursault från Bouchard Père et fils, detta vin lite mer märkt av de varmare årgången. En lätt jordighet och smörighet definierade doften och vinet hade en påtagligt mjuk och nästintill slapp syra, och bara en knappt förnimbar mineralitet. Inte direkt dåligt, men heller inte särskilt upplyftande.
 

Förrätten var lite udda, tycker jag. Fint stekta pilgrimsmusslor serverades på en velouté med vita bönor samt stekt blodkorv. Det hela hade kryddats med lite färsk timjan. Allt var för sig var gott, men att sätta detta samman till en rätt kändes inte helt lyckat. Och det vin som fungerade bäst till rätten var faktiskt det från Meursault, just tack vare att det var lite fylligare, smakrikare och smörigare.

Bara ett rött vin serverades under middagen, och är man bortskämd med att alltid ha flera viner och därmed flera upplevelser till varje rätt, känns det märkligt nog lite klent. Vinet, 2008 Beaune Premier Cru Vigne de l’Enfant Jésus från Bouchard Père et fils, var först lite tillknäppt och stumt, inte alls med den röda aromatiska fruktparfym jag förväntade mig. Dock hade det den typiskt mineraliska känslan som årgångens viner ofta bjuder på, men också en lite jordig ton som förvisso gifte sig perfekt med tryffeln i varmrätten, men som på egen hand kändes en aning oren. Tanninerna var fortfarande tydliga och det allmänna omdömet var nog att vinet kändes lite stökigt. Med luft tog det sig en aning, men det blev aldrig riktigt sensuellt. Med tanke på att jag normalt sett tycker väldigt mycket om det här vinet (i olika årgångar, som exempelvis 2002, 2005 och 2010), var jag faktiskt lite besviken.

 

 Men det passade hur som helst bra till min förvisso välsmakande men samtidigt lite tråkiga varmrätt, en rosastek tournedos med tryffelfond och finstrimlad och lättsauterad savojkål. Till detta pommes pont neuf, en grovt skuren pommes frites som var okej, men inte mer än så. Det är svårt att göra bra pommes frites, och att fritera tjockare skuren potatis som denna är ännu svårare. Jag hade gärna haft en lite mer krispig friteringsyta.

 

Till desserten blev det inget vin, något passande till en variation av Valrhona; en krämig ljus mousse, flarn av mörk choklad med havssalt (som var suveräna), en karamellglass med lite choklad och även den en liten nyans av sälta, samt smulad rostad brownie. Desserten var kvällens godaste rätt. Synd att den inte kompletterades av ett sött vin. Sånt gillar jag.

Vi slutade middagen med god champagne, NV Brut Souverain ur magnum från Henriot, också den riktigt god och välbalanserad med fina toner av citrusskal, gula äpplen och rostad brioche, men lite djupare i smaken än den champagne vi inledde middagen med.

   Även om just den här middagen inte rockade min värld, det blir emellanåt så när man bjuds med en producent på middag, kändes stället riktigt trevligt. Just kombinationen bar, skaldjursplatåer, stor matsal, vinbutik och den stora uteserveringen, kändes lockande. Det är inte alls otänkbart att jag tar mig hit nästa gång jag är i London, särskilt om det är sommar så man kan sitta på uteserveringen. Den känns lockande.
 

Men dagens allra största upplevelser var vinerna på provningen under dagen, särskilt årgång 2011 från William Fèvre och allra mest de fördömligt mineralstinna 2011 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre och 2011 Chablis Grand Cru Les Clos. Ren magi, och den största vinbehållningen denna dag.