tisdag 22 januari 2013

Delas Frères den 21 januari


 
Norra Rhône, det är den del av Rhône som gäller om man ska tala om riktigt bra viner, om grand vins. Märkligt nog är det södra Rhône som har blivit trendigt, förmodligen eftersom vinerna är billigare och lättare att begripa sig på redan direkt vid lansering. Men talar man om stora viner är det, enligt mig, väldigt sällan Châteauneuf-du-Pape som räknas, istället är det druvan Syrah från de mer steniga jordarna i norr som gäller.
   Det finns gott om riktigt bra producenter i norr; Jean-Louis Chave, Pierre Gonon, Auguste Clape, René Rostaing, Chapoutier, till och med Alain Graillot. Med flera. Och till "med flera" ska man absolut räkna in Delas Frères, en firma som trots en lång historia bakom sig först nu på 2000-talet har återtagit sin position som en av de mer pålitliga här uppe.
   På måndagen gästades Stockholm hastigt av deras vinmakare (sedan 1997) Jaques Grange och före detta sommelieren men numera försäljningschefen Hervé Robert. Middag blev det, i all enkelhet och hastigt påkommen i hemma-hos-miljö.

Vi började emellertid inte med deras vin, utan med en champagne från de två vinpersonerna Mats Hanzon och Lars Torstensson och deras négociantetikett Two Son, en magnum NV Legras & Hans Blanc de Blancs Grand Cru, 100 procent Chardonnay från byn Chouilly och årgångarna 1996, 1998, 1999 och någon till (missade vilken). Jodå, den här hade de två gubbarna fått till, cuvéen var förvisso redan färdig när de valde den, men de beslöt att undvika dosage (alltså noll) och dégorgerade tappningen så sent som 2010. Champagnen var fint mogen med en liten nötig mandelnyans och fin brödighet, en torr och frisk smak med viss krämighet av den långa lagringen på jästen och en god och rätt lång eftersmak.

Till bords blev det först firman Delas Frères enklaste viner, båda en bit under hundralappen. Inte mig emot om de smakar så här bra. "Tokfynd" skrev jag direkt jag provade 2011 Ventoux, en cuvée av cirka 80 procent Grenache och resten Syrah som faktiskt köps som färdigt vin i bulk och blandas, ändå smakar så förvånansvärt bra! Här fanns en god och mjuk, skolboksmässig grenachefrukt, en lätt kryddiga och silkiga tanniner. Och absolut vare sig ek (vinet är uppfostrat i stål och cement) eller söteldig alkohol. Bravo! Finns för övrigt på beställningssortimentet.
   Intill detta serverades en god och fint kryddig, lite djupare fruktig 2010 Côtes du Rhône Saint-Esprit, också den i lågprisklassen (88 kronor, från monopolet) .

De två vinerna dracks till en smakrik, gräddig soppa av trattkantareller, trumpetsvamp och karljohanssvamp, till vilket lite surdegsbröd serverades. En enkel, men för vinerna väl anpassad och smakrik soppa som blev ett fint ackompanjemang.

Tre viner från Crozes-Hermitage, där Delas Frères idag äger 18 hektar som enbart är planterat med Syrah. I första glaset 2010 Crozes-Hermitage Les Launes, elegant och mörkt bärfruktig med en större komplexitet än i de två tidigare vinerna. Här möttes man av en fin mineralitet med drag åt krossad granit, samt en läcker animalisk nyans. Även om dessa uttryck här är förhållandevis blyga, är det just sådana nyanser som skapar en så stor komplexitet i vinerna från norra Rhône.
   Om en till ett par månader kommer 2011 Crozes-Hermitage Les Launes, ett vin som bjuder på en både större, djupare och såklart mer primärt fruktig, kryddigare och mer strukturerad karaktär, i sitt absolut unga nuläge också med en lite kryddigare ton av eken. Men det är ett uppenbart inbjudande och läckert vin. Det skulle också visa sig att det var det allra mest perfekta vinet till varmrätten.
   Tredje vinet i serveringen var lite mer knutet, 2010 Crozes-Hermitage Domaine des Grands Chemin, som förvisso hade en ganska djup och mörk fruktighet och förhållandevis len tanninstruktur, men ändå var lite stum. Åtminstone i förhållande till den intensiva 2011:an i glaset intill. Jag föredrog tappningen Les Launes.

Ett rosastekt ankbröst skulle göra vinerna sällskap, lagom i tyngd och intensitet, och till det en puré av potatis, broccoli och smör, samt en försiktigt sötaktig rödkål som visade hitta vinernas mörka frukt på ett utmärkt sätt. Och särskilt var den unga och intensiva 2011:an helt perfekt till rätten, mycket just tack vare dess utpräglade fruktighet.

Näst på tur stod de lite större numren från Delas Frères, med en underbar 2007 Hermitage Marquise de la Tourette ur magnum i första glaset. Helt tydlig står det att man klivit upp ett steg i djup, intensitet och mineralisk struktur. Vinet är fortfarande ungt, något knuten men samtidigt rent doftmässigt tilltalande och läckert kryddigt.
   Det rådde emellertid inte på den både tätare, kraftigare och mer stadigt tannin- och mineralstrukturerade 2007 Hermitage Les Bressards, som vanligen är firmans bästa vin. Om vinet först var lite blygt när det skänktes upp, blommade det upp med god kraft efter en kvart i glaset, och visade att störst ändå är störst. Här fanns inte bara mörk typisk syrahfrukt och krydda, utan också mängder med stenmineral och en nästan förförisk ton av vildhallon.
   Till dessa viner serverades en uppsättning goda ostar
.
Och så kom det vin jag själv höll som kvällens allra läckraste vin, 2005 Côte-Rôtie La Landonne (det är familjen Delas som äger denna lott i den totalt 2.50 hektar stora vingården, men de säljer alla druvor firman Delas Frères), skänkt ut magnum på allra mest generösa vis. Vilken enorm parfym, blommigheten och kryddorna kompletterade den rika frukten på ett härligt sätt och längden var bedårande. Vi gavs också möjlighet att prova samma vin ur flaska, och även om det också var gott hade det inte alls samma intensitet och parfym, och det krävde också lite mer luft i glaset för att bjuda ut sig. Tänk att det kan vara så stor skillnad på flaska och magnum, till och med i unga viner som detta…
   En ytterst intressant möjlighet att nosa på två av firmans bästa viner från den riktigt bra och lovande årgången 2011 gav också. Vinerna är så gott som färdiga att buteljeras, de ska bara sitta i ståltankarna för en sista polering av tanniner och ekfat, och sedimentering fram till början av juni.
   Det visar sig med tydlighet att årgången har en hel del gott att bjuda på och 2011 Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron bjöd på en stor, inbjudande, läckert koncentrerad men samtidigt elegant frukt med en superläcker ton av lakrits, viol och lavendel, och såsom riktigt unga viner har också en lätt vaniljsöt och kryddig ekfatskaraktär.
   Lika bra, men såklart med en lite annorlunda doftprofil, var 2011 Hermitage Domaine des Tourettes (så heter vinet sedan 2009), där kryddigheten och tanninerna var lite mer uttalade jämfört med i vinet från Côte-Rôtie. Även i detta vin är ekfaten för närvarande något uttalade, men frukten och kryddigheten är ändå det som dominerar, och som fångar ens gillande.

Kvällens värd ville bjuda på ett blint vin, som med sin lite ljusare färg och lätt jordiga mognadskomplexitet direkt avslöjade sig som äldre. Dess rikare fruktsötma, som fortfarande var framträdande och vital drog oss till Australien, och vinet visade sig komma från Penfolds. Men att därifrån gissa ålder är inte det lättaste, de bästa vinerna har en märklig förmåga att vara seglivade, och denna 1981 Grange Hermitage (som vinet hette på den tiden) var betydligt yngre än vad etiketten angav. Men elegansen och komplexiteten av en slags mognad fanns ändå där, dessutom en slags kryddighet som inte stod vinerna från Rhône särskilt långt efter. Rätt gott, får jag lov att säga.

Värdparet körde en slags variant på 1980-talets mest berömda efterrätt, grand dessert, där allehanda smått och gott som glass, fromage, frukt, bär och bakverk med mera fyllde ut tallriken. Till det skänktes ett svenskt sött vin från Blaxsta Vingård i Sörmland, 2007 Vidal Icewine. Något vidare komplext vin var det inte, dock djupt sött och fruktigt med nyanser av akacia, honung och torkade fikon, och syran var förvånansvärt len.

En omprovning av alla viner är alltid intressant, och i det här fallet visade sig alla vinerna ha mått bra av den extra luften de utsatts för i flaskorna under middagen. Har man möjlighet att göra det här, lär man sig väldigt mycket om vinernas personlighet och utvecklingskurva, eller bara om de vinner på att luftas eller inte.  
   Kvällen avslutades med lite fräscht bubbel, alltid välkommet efter en lång kväll med röda viner. I det här fallet var det en oväntat fräsch 2003 Amour de Deutz från Deutz. Här hade minsann inte den varma årgången kokat frukten, fräschören fanns där, de eleganta tonerna av citrus också. Och det var väl precis det vi var ute efter …

13 kommentarer:

E.T. sa...

Hej Michel,

Ja, det där lät ju underbart gott! Men, en undran vad gäller La Landonne: Jag vet att jag provat La Landonne-buteljeringar från båre Rostaing och Gerin. Har dessa producenter upphört med att buteljera vin från den vingården?

CAFÉ ROTSUNDA sa...

ET,

Du har så rätt, både Gérin och Rostaing och även Jasmin gör vingårdsbetecknade viner från La Landonne.
Vingården är totalt sett, enligt de uppgifter jag har, omkring 2.50 hektar stor och har fem ägare, av vilka Guigal har cirka 2.00 hektar.
Gérin har en liten lott med gamla stockar och har gjort vingårdsbetecknat vin härifrån sedan 1996.
Guigal har gjort sitt vin härifrån sedan 1978, och är det största till volymen (cirka 9 000 till 10 000 flaskor om året), medan Délas (som har gjort sitt vin härifrån sedan 1997) bara gör cirka 2 500 flaskor och upp mot 120 magnum varje år.
Rostaing gör cirka 6 000 flaskor varje år från en liten lott de själva äger.

Det här är det uppgifter jag hade, när jag började rota lite i datorn.

LeifS sa...

Den här kommentaren har inte det minsta med aktuellt inlägg att göra. Jag har just läst Spanienbilagan från förra året, och tycker den är fantastiskt skriven, seriös, intressant och korrekt in i minsta detalj (det senare gäller långt ifrån alla vinskribenter). Snyggt och passionerat jobbat!! Synd att inte denna bilaga fanns att köpa ut i handeln.

Precis som ledarsidan påpekar så görs det viner av hög klass också i Spanien, inte minst i Rioja. Klyschan "det nya Rioja" har lyckligtvis inte tjatats till leda i bilagan: att vinmakning är en föränderlig process måste anses vara en självklarhet, vare sig man befinner sig i Bourgogne, Barossa Valley eller Rioja.

Det hade varit otroligt spännande om vinet Finca Villacreces Nebro hade provats för någon årgång; ett vin som inte nått våra breddgrader såvitt jag vet.

Anonym sa...

En fråga om Ventoux: På SB hittar jag bara Côtes-du-Ventoux. Om jag förstått det rättmär det två olika apellationer. det är väl inte vinet för 76 kr du skriver om?

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Leif - tusen tack!

Dina ord värmer. Jag lägger ner så otroligt mycket tid, möda och pengar på att resa runt och få förstahandsinfo, lära känna regionerna under flera resor innan jag skriver, träffa de rätta människorna och ställa de frågor jag behöver för att själv förstå. Det är för mig enda sättet att kunna skriva. Tack vara läsare som dig, är det mödan och kostnaderna värt!

Michel

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Anonym,

Det är faktiskt samma vin, men har bara valt att ändra namnet till det lite kortare och enklare "Ventoux" för att underlätta för kunderna.
Jag minns dock inte från vilken årgång detta ska ha skett.

Michel

Peter Ericsson sa...

Hej Michel,

Tack för svar. Avsikten var inte att vara anonym, hade ingen signatur att lägga in bara.

Tyckte du Ventoux var bättre än Cotes du Rhone?

Ska köra en middag på lördag med inte så fet budget, och gillar ju Rhone, helst norra iofs.

Peter Ericsson sa...

Kan för övrigt bara instämma när det gäller Spanien-numret som jag återkommit till ett flertal gånger.

Michel Jamais sa...

Hej Peter,

Tusen tack också du för fin feedback.
Angående Rhônevinerna, nog är Côtes du Rhône ett lite mer komplext vin, men jag måste säga att jag blev väldigt förtjust i Ventoux just för att det gav ett så fint uttryck av druvan och jorden. Det är också den lite lenare och silkigare av de två. Oavsett vilket du väljer, vågar jag lova att din gäster blir nöjda.

LeifS sa...

Tack vara din blogg besökte vi Hector Oribe i Páganos för några år sedan som serverade en magnifik lunch med La Nieta 2006 som satte djupa, exotiska intryck, allt ackompanjerat av två förtjusande servitriser.

Vi ser fram emot nya, spännande reseintryck på din blogg!

Michel Jamais sa...

Leif, vad roligt att ni hittade till Hector Oribe, det är en trevlig restaurang, och vinet ni drack är ruskigt gott!!

Peter Ericsson sa...

Nu ska jag bara komma på vad f*n jag ska laga till Rhône-vinet... :)

Peter Z sa...

Hej Michel
Vill bara säga att jag instämmer i ditt gillande av Delas Ventoux. Det måste vara ett av de mest prisvärda i beställningssortimentet. Ett billigt husvin hos mig, ett utmärkt vin att bjuda sina mindre vinkunniga vänner...ett bra innehåll i en snygg butelj för en billig penning! Har druckit den till inte alltför kryddstarka rätter av lamm och fläsk, funkar även till husmanskost!