Bortamatch den 6 januari

 

När Gun fyller år vankas det middag, och eftersom Gun är en knasig vinkompis lockas hjärnan snabbt att tro att de kommer att bli en knasig vinkväll. Och det blir det … alltid!
 

Gun tycker inte särskilt mycket om champagne, och när Gun får bestämma blir det ingen champagne. Och inte mig emot. Det går absolut att ha kalas ändå. Varför följa en gammal konvention när man kan ha egna, högst personliga idéer. Den här kvällen började vi med ett nästan guldgult vin serverat i en stor bourgognekupa. Doften var först en smula blyg, rätt knuten, förvisso en aning blommig och lätt tropiskt fruktig, men inte mycket mer. Innan jag gav mig på att smaka vinet, lät jag det luftas och tempereras i cirka tio minuter. Sedan, tänkte jag, var vinet redo att smakas. Så här är det ibland. Och när det händer, är det ett tecken på att vinet borde ha luftats en tid innan servering. Ibland hinner man inte det, eller glömmer.
   I glaset hade vi 2009 On the Lam av Sine-Qua-Non, årgångens vita tappning byggd av främst Roussanne (48 procent) och Chardonnay med en lite mindre andel Viognier. Färgen antydde en större mognad, men doft såväl som smak talade ett annat och mycket yngre, fruktigt och blommigt och en aning alkoholvarmt (15.5 procent) språk. Och med luft utvecklades vinet till att upplevas riktigt elegant, silkeslent och krämigt texturerat. De vita vinerna från Sine-Qua-Non är numera mer balanserade och eleganta jämfört med förr, vilket framför allt beror på svalare vingårdslägen och mindre ny ek.

Två vita viner serverades när vi satt oss till bords, men det första delade oss i två läger. Visst var vinet moget med en första antydan av oxidation i form av en mjuk äpplighet, men det bjöd också på en nyans av honung, rostade nötter och ett uns av mynta (vilket drog mig ner till Chassagne-Montrachet). Med tanke på fetman trodde jag det kom från Bâtard-Montrachet, men det är aldrig helt lätt att närmare placera mogna, eller som ett par av oss sa, för mogna och lätt oxiderade viner. I glaset hade vi fått en 1999 Criots-Bâtard-Montrachet Grand Cru från Olivier Leflaive. Jodå, det var rätt gott, men inte stort, och det var oroväckande utvecklat, moget eller till och med oxiderat för sin ålder. Men så är det med vit bourgogne från firmor som inte håller till i toppskiktet.

   Nästa vin var avgjort mycket bättre, och kändes som en luring. Å ena sidan uppförde det som en vit bourgogne tack vare en stramhet, stringent mineralitet, en svalka och försiktigt utförd ekfatslagring, å den andra hade vinet en rikare kropp med nyanser av mer solmogen frukt. Jag tvekande mellan en grand cru från varmt år och mer modern producent, och en elegant chardonnay från en klassiskt orienterad producent i Nya världen. Jag bestämde mig till slut för Nya Zeeland. Landet visade sig vara rätt, men producent och distrikt fel. Det vi hade fått i glasen var 2005 Les Beaux Cailloux från Hawkes Bay och firman Craggy Range. Årets första stora positiva överraskning.

   Till detta i all enkelhet lite skagenröra på knäckebröd. Varför krångla till det?
 

Två bourgogner, utan tvivel, skänktes i nästa omgång glas. En enastående parfym av syrliga körsbär, mörkröda hallon, ett uns jordighet och en känsla jag tog som stjälkar, i en magiskt komplext sammansatt helhet som nu hade nått en första mognad. Jag fick direkt känslan av Domaine Leroy, vilket i och för sig var fel. Och aldrig tidigare förr hade jag faktiskt druckit ett vin från den här idag inte längre existerande domänen, Domaine Jean Gros (far till Michel Gros, som tog över 1996 och då ändrade namn på firman). I glaset en superb, ultraläcker och förförisk 1995 Clos de Vougeot Grand Cru Gran Maupertuis, ett vin som idag görs av Anne Gros, kusin till Michel Gros. Vid summeringen ett av kvällens viner.

   I glaset intill mörkare, tätare och mer strukturerad 1989 Clos de Vougeot Grand Cru från en annan domän som har bytt ägare (till sonen Etienne) sedan det här vinet gjordes, Domaine Jean Grivot. Det var också ett väldigt läckert vin, som vi alla trodde var yngre än det första. Båda vinerna kändes dock unga och skulle kunna ha sett fram emot minst 10-15 år till i källaren, om vi inte hade satt i oss dem nu.
 

Nästa två pinotviner var av helt annan typ, och även dessa egentligen lite för unga. I vänster glas ett ljusare, lite sirligare, på sitt sätt mer klassiskt vin med underbar rödfrukt och en liten jordig kryddighet, inga fat och en mjukt texturerad kropp. Producenten var Williams Selyem i den norra delen av Russian River Valley i Kalifornien, och vinet var 2003 Pinot Noir Rochioli Riverblock Vineyard. Det var helt klart det finaste av de två, det läckraste, det mest nyanserade.
   Alla blev nog förvånade över att vinet intill kom från samma årgång, det var både mörkare i färgen, fylligare till kroppen, djupare och sötare i frukten, och hade dessutom fortfarande kvar en lätt vaniljsöt och kryddig fatkaraktär. Vinet var en toppselektering från ett enskilt block hos Walter Hansel Vineyards mitt i Russian River Valley, 2003 Pinot Noir Cuvée Alyce, och det var fortfarande väldigt ungt, men med en sammetslen och sötfruktigt mjuk textur. Gott!

Sedan blev det helt annan vintyp i nästa omgång. Det första vinet var tätt, mörkt fruktigt, sötaktigt, en liten fatsötma, och värmande kropp. Jag gjorde samma misstag som ett par andra runt bordet och placerade vinet i Australien just tack vare den sötmogna frukten. Och helt ärligt kan jag inte förstå att jag gjorde det, och jag blev galet besviken på mig själv när jag såg vilket vinet var, för i samma ögonblick jag fick se flaskan, 2004 Clos Erasmus från Clos I Terrasses i Priorat, såg jag varenda detalj i vinet som typiska för Priorat. Så kan det vara ibland. Men gud vad jag grämde mig över missen. Och herregud vad läckert vinet sedan blev under den kommande timman i glaset. Troligen årgångens största vin i Spanien.

Nästa vin var kvällens bästa, som jag blint satte på högsta nivån i Côte-Rôtie, mörkt fruktigt, stenmineraligt, tydligt örtkryddigt och blommigt, superelegant och kraftfullt på en och samma gång, och med en fast men mycket väl balanserad struktur. Côte-Rôtie var fel, men idén med Syrah spetsad med lite Viognier var rätt. Detta kvällens mest svåranskaffade vin var 2008 Syrah Cailloux Vineyard från Cayuse Vineyards i Walla Walla Valley, Washington State. Sjukt gott vin, en ynnest att få dricka.

Det tredje vinet i denna servering tog jag direkt på volley, men missade årgången. Att det spelade lite på samma tema (sydfranska, spanska druvor) var inte det jag tog det på, utan snarare den typiskt komplexa, förvisso till en början en aning flyktiga doften, men också lena men bestämda strukturen. Vinet kom från Libanon, från Château Musar, och var deras 1994 Château Musar. Och vi tyckte alla väldigt mycket om det, just för sin personliga doft och smak, som efter snart två decennier hade utvecklats mycket positivt.

De tre vinerna hade vi inlett varmrättsserveringen med. Rätten bestod av en till 55 grader perfekt rosastekt och saftig oxfilé, till vilken en god rotsaks- och potatisgratäng hörde, samt lättkokt broccoli och en rödvinssås spetsad med madeira. Till detta också lite stekt salsicca. Återigen en enkel, men till goda röda viner verkligt passande rätt.

De två viner som värdparet hade planerat till varmrätten var en "superkomplex och begynnande mogen bordeaux", fortfarande med god fruktkropp, en läcker gräsighet och en rätt fast tanninstruktur. Kalifornien, tänkte jag med ens, men hann inte fortsätta analysen innan vinet klipptes av min bordsgranne. Det kom, vilket jag hade på känn, från Philip Togni  Vineyard uppe på Spring Mountain, och var 1996 Napa Valley Cabernet Sauvignon. Ett av dalgångens allra mest tillförlitliga viner, som idag har en dokumenterad lagringshistorik och alltid blir förbluffande bordeauxlikt med ålder.

   Jag vet inte hur förvånad jag egentligen blev över att detta vin uppförde sig lite bättre och mer komplext än nästa, 1996 Harlan Estate från just Harlan Estate, en av de egendomar jag ändå håller som allra bäst i Kalifornien. Visst fanns djupet här, den större kroppen, kombinationen av mörk mogen frukt och kryddiga toner av lagerblad och svart oliv, och visst var det gott, riktigt gott. Men den sista magin och energin, som jag finner i andra årgångar av Harlan Estate, fanns inte riktigt här ikväll, och heller inte förra gången jag provade det. Vinet hade dekanterats i åtta timmar, och förändrats enormt under den tiden. Beskrivningen låter mer gnällig en den är menad, vinet är väldigt gott, men det här är en årgång som jag tidigare har haft blandade känslor för, så också denna kväll.
 

Vi fick en trevlig servering av ostar, till vilka ett kristallklart, rent fruktigt och stilfullt vin av Riesling serverades (blint, såsom alla andra viner). Någon tysk känsla fanns inte, inte heller kunde jag placera det i Alsace eftersom det var alldeles för bra för det, däremot tyckte jag mig känna igen husstilen, vilket också stämde väldigt väl överens med ursprunget, Wagram i Österrike, och producenten Bernhard Ott. Något liknande från honom hade jag dock aldrig provat tidigare, här fanns nämligen samma briljanta precision som i hans andra viner, men också en restsötma som jag trodde låg kring 20-30 gram per liter, med visade sig ligga på hela 60 gram per liter. Det här vinet, 2009 Rheinriesling, var förbluffande välbalanserat, och den fantastiska vinkällen en riktigt läcker eftersmak.