Magnum Dinner 2010 den 27 augusti

En av årets roligast middagar, en kväll att se fram emot, en kväll att blicka tillbaka på. Alltid sista lördagen i augusti, och alltid med samma samling kära kolleger toppsommelierer och ett par vinmakare och vinhandlare av rang. Den här gången hölls middagen på Château Coutet i Barsac, ett lika historiskt som nobelt slott att dela fantastiska upplevelser på.

Kvällen hade emellertid inletts med en rundvisning på Château Lafaurie-Peyraguey, vars eleganta viner av Sémillon med ett litet inslag av Sauvignon Blanc och Muscadelle får sin uppfostran i lika delar nya som ett till två år gamla ekfat. Vi började med en nylanserade 2007 Château Lafaurie-Peyraguey, som är årgångstypiskt ren och aprikosintensiv med en fin syra och en mycket fint integrerad ekfatskaraktär. Den är mycket elegantare än 2003 Château Lafaurie-Peyraguey, som av det torra och varma året är lite sötare och mer koncentrerad med en lite mjukare syra och nyanser av torkade aprikoser snarare än saftiga färska.

Den sköna kvällssolen smekte skaran av smokingklädda sommelierer, vinmakare och galanta dressade och piffade slottskvinnor som deltog i denna nionde upplagan av festligheten, när vi intog aperitifen i den välansade parken på Château Coutet. Som vanligt servera samtliga viner helt blint – de enda som känner till vilka viner som serveras, är årets ansvariga sommelier (denna gång Marky Monito), serveringspersonalen och kocken – som utifrån vinerna har satt en passande meny.
Det första vinet var helt klart en cava, dominerad av Xarel-lo i sin typiska citrus- och päronfruktighet, men det var en stramare variant som jag inte hittade en producent på. Vilket inte var så konstigt – detta vin, 2006 Argila Vinyes Velles Brut Nature från Ventura på 350 meters höjd i Penedés görs det vara 5 000 flaskor av per år, och för denna middag hade Mas Franco fått köpa denna speciellt för oss buteljerade magnumflaska.
Nästa bubbel kom solklart från Champagne, och gissningen Pol Roger föll snabbt på plats. I glaset hade vi nämligen en utsökt stram, av citrus och röda äpplen fint nyanserad 1999 Pol Roger Brut som jag upplevde som torrare än väntat. Den var försvinnande god, och det tog snabbt slut i glaset. Tyvärr var nästa champagne lite oren av korken, och när den avtäcktes hördes en och annan djup suck i den champagnesugna skaran. Så blir det när en 1995 Cuvée Sir Winston Churchill inte är som den ska vara. Båda champagnerna kom ur Björnens samling.

Därmed blev det dags att äntra matsalen. Första serveringen inleddes med tre viner, i det första en alldeles kristallklart fruktig (citronskal, grapefrukt, lime och persika) med en elegant mineralton och uppfriskande syra. Österrike helt klart, i stil med Prager i Wachau, vilket blev en fullträff. Den avtäckta flaskan visade sig vara 2007 Riesling Smaragd Achleiten, och hade tagit med av Bergmannen. Alltid lika bländande gott!
Nästa vin gav jag inget för, jag har inget till övers för märkligt religiösa biodynamiker i Loire som gör vin av Chenin Blanc som luktar pelargon, vax, gamla stenar och apelsin om vartannat. Chenin Blanc i största allmänhet ger sällan magiska viner. Vinet ifråga var 2004 Anjou Les Nourrissons Vignes Centenaires från I & S Bernadeau. Inte alls min tekopp – alltså hamnade det oavkortat i min spottkopp.
Men vad gjorde det när rieslingvinet var så fantastiskt, och nästa vin var minst lika magiskt. Här stod terroir, mineral och komplexitet som spön i backen, men det fanns också en något ekig nyans som förbryllade mig litet. Min gissning gick direkt till Bourgogne, och där till hög kvalitet på premier cru i troligen Puligny-Montrachet eller möjligen Chassagne-Montrachet. Men ändå var ostronskalsnyansen så framträdande, att jag snart ändra gissningen till Chablis, vilket var rätt, 2004 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre från Domaine Raveneau närmare bestämt. Ett underbart vin, som växte med luft.
Till första rätten, en terrin av pilgrimsmusslor med tomatcouli och avrugakaviar, var det rieslingvinet som var allra bäst. Men chablis tog slut snabbast.

Nästa flight med vitt inleddes med ett riktigt kraftpaket, som till en början upplevdes både något för ekigt och alkoholvarmt, men frukten var djup och intensiv, både fet och lite lätt blommig med en fin syra. Jag blev först lite förvånad över att det visade sig vara 2007 Chardonnay The Judge från Kongsgaard, det brukar uppföra sig långt med imponerande än så här. Men, och det är viktigt att poängtera – det här vinet behöver alltid massor med luft. När jag och donatorn Diamond Lager senare på kvällen återgick till det, hade faten lugnat ner sig, luften lyft aromen och breddat smaken, och då uppförde det sig ungefär som vinerna från Bâtard-Montrachet brukar göra. Luft tid är det som behövs!
Vinet därefter var betydligt mer elegant, om än lite mer blygt inledningsvis. Visst fanns här en smörig fetma, en lätt nyans av honung och en fint stenig mineralton, men det dröjde en god tid i glaset innan denna 2006 Ermitage Le Méal från Chapoutier växte upp till den storhet som det faktiskt är och som Världsmästaren så ofta framhåller.
Jag höll det som ett steg bättre än den mycket eleganta och mineralmärkta 2005 Puligny-Montrachet Premier Cru Caillerets från Domaine de Montille som Nickålson hade tagit med.
Den här serveringen visade tydligt att bästa vin i en provning inte alltid är bästa vin till maten. Tack vare smakrikedomen i ragun av hummer med murklor och sauternesvin, var det vinet från Kongsgaard som passade allra bäst – just för att det var så smakrik!

När vi gick vidare till rött blev min 2007 Clos de Lambrays Grand Cru från Domaine des Lambrays i Morey-Saint-Denis en mycket uppskattad favorit hos många. Jag hade först tyckt att den var lite knuten och till och med något färgad av eken, men med luft blommade vinet ut i en kanonad av körsbär med bara en liten hint av de stjälkar som följer med i jäskaret. Och eken var som bortblåst. Smaken var silkig, elegant och lång, och det var ett alldeles ypperligt vin till den saftiga kycklingen som var fylld med gåslever och serverad med en karljohansvamp – allt detta vällagat och gott – samt en terrin av aubergine som inte var särskilt spännande.
Nästa vin, som jag fick presentera för gruppen (vi låter alltid en sommelier göra en muntlig presentation och gissning av varsitt vin inför alla andra) var mörkfruktigt, tätt och kraftigt strukturerat, och baserat på frukten, mineral, markerade tanniner och en liten nyans av kokos och dillfrö, gick jag direkt till Tempranillo och distriktet Ribera del Duero, men gick sedan något fel på ålder och producent. Det vin som Super Mario hade tagit med var 2001 Viña Pedrosa Gran Reserva från Bodegas Hermanos Pérez Pasquas, var fortfarande väldigt ungt, men det var ett alldeles utsökt vin som jag gärna återkommer till om fem till tio år.
Att vin tre i denna samling var riktigt moget, framgick av tegelfärgen och den tyvärr myckna fällningen (man hade uppenbarligen valt att inte dekantera vinet, och jag var en av de sista att bli serverad av det). Doften var tydligt mogen, därmed svårgissad, men samtidigt var det mycket som talade för att det ursprungligen hade varit en stadigare bourgogne, och det visade sig vara korrekt. Det ny silkeslena, aningen sötfruktiga och fortfarande vitala men tydligt mogna vinet kom från Domaine René Engel (idag ägt att Château Latour) och var en 1971 Vosne-Romanée. Det var Marky Montio som hade tagit med detta vin.
Till maten var Clos de Lambrays den stora vinnaren, Protos Gran Reserva var för kraftigt och Vosne-Romanée för lätt och lent.
Tre cabernetviner av riktig rang stod på tur – alla från Bordeaux om man skulle gå på det allmänna första intrycket från vännerna kring borden. Det första vinet hade tagits med av Brüno, som inte ens var med på middagen eftersom han hade lämnat redan på morgonen för att åka och fira en nära väns födelsedag. Stor men elegant, läckert nyanserad och klassiskt orienterad med massor ceder och nyvässad blyertspenna och med en läckert mogen och närmast len struktur var denna 1995 Château La Mission Haut-Brion alldeles utmärkt.
Lika bra, men mörkare fruktig och även med mineralmarkerad, var nästa vin som alla mer eller mindre utan ifrågasättande placerade i Pauillac. Så utmärkta kan faktiskt fina viner från magert stenig terroir i Napa Valley vara, om producenten heter Dunn och vinet heter 1993 Howell Mountain Cabernet Sauvignon. Årgången 1993 är för övrigt den svagaste på hela 1990-talet. Men vad spelar det för roll när allt annat stämmer. Sir Ausonius, som tidigare i somras hade besökt egendomen hade haft vänligheten att ta med detta vin.
Sist – och faktiskt minst men inte alls svagt – var 1988 Château Calon Ségur, en 3ème cru classé från Saint-Estèphe, som uppförde sig alldeles utmärkt i den tuffa konkurrensen. Det som drog ner intrycket en aning, var en lite udda ton av kokta grönsaker, det hade dessutom en något kortare och mindre vital eftersmak jämfört med de andra vinerna.
Mogen cabernet och rödvinbräserat lammlägg (som var bra, men inte mer än så) är en given kombination och den gick hem riktigt bra här.
Därefter stod sötma på dagordningen, och att det skulle komma ett par viner från Sauternes behövde man ju inte vara raketforskare för att förstå. Först ut var middagsvärdarnas vin, en väldigt komplex, honungssöt, läckert karamellnyanserad och diskret mandelbitter ton i den långa och fint avklingande eftersmaken, 1975 Château Coutet. Därefter kom lunchvärdarnas vin, en väldigt läcker, mycket yppigare och rikare hjortronfruktig och sammetslen 1989 Château Suduiraut.
Men kvällens vin kom ändå från Tsaren, vars 1945 Château La Tour Blanche från Sauternes var kvällens mest spektakulära vin. Färgen var djup bärnsten, doften stor och magnifik i sin symfoni av torkade aprikoser, karamell, akaciahonung, kanderade skal av citron och apelsin. Smaken är inledningsvis fyllig och söt, efterhand av sin ålder en aning torrare, men den är både fet och behagligt lång med en sötma som klamrar sig fast på ett läckert sätt.
Inget av dessa fantastiska viner ville jag utsätta för konkurrens med de förvisso fina blåmögelostar som nu serverades; Bleu d’Auvergne, Fourme d’Ambert, Rocquefort och Bleu de Severeac. Nej, så nobla viner ska avnjutas som de är, med fullt fokus på deras magnifika spektrum av dofter och smaken.
Ostarna tog jag till nästa vin, 1983 Vintage Port från Ramos Pinto, som fortfarande hade mycket av sin smakrika ungdomliga körsbärsfrukt och sötma kvar. Det var andra gången i middagens historia som Heinz lät oss få smaka på utsökt port.

Desserten bestod av en glassufflé (denna gamla 80-talsklassiker) med Grand Marnier, som serverades med en frikassé med röda bär och frukter. Det första vinet ut var 2005 Saarburger Rausch Riesling Auslese Lange Goldkapsel från Geltz Zilliken, som var märkligt oklart och nästan spritsigt av sin strama syra, men som också hade en fin sötma och en mineralton som nästan gav vinet en tuggbar textur. Uppfattade jag det rätt, var det Marky Monito som bjöd på vinet.
Visst var det gott, men mot nästföljande hade det ingen chans. Det är inte så konstigt, det är i regel ett av Österrikes allra bästa viner och det kom från den vinmakande Michael Wenzel och presenterades som 2003 Ruster Ausbruch Am Fusse des Berges från hans Weinbau Wenzel. Det görs till cirka 60 procent av Sauvignon Blanc med tillskott av Furmint, Muscat och några andra lokala druvor, och musten jäses långsamt i neutral ek till en massivt söt men samtidigt frisk och delikat mandelnyanserad botrytisexplosion med enastående längd. Av tio tappade magnum, var detta nummer tre och det är såklart man känner sig lite extra hedrad.

Än var kvällen inte slut. Fat med små godsaker dukades fram och till det två fullkomligt olika viner. Det första låg på mig att presentera, och även om jag var ute och cyklade en aning var jag rätt nöjd med min gissning. Färgen var fint djupt bärnsten och doften stor och så där sagolikt komplex av långsam och medveten oxidation som bara de bästa av de finaste sherryviner av typen amontillado kan uppvisa. Jag skrev 50 års lagring i solera i min bok. Vinet kom inte från Jerez! Mas Franco berättade att han hade köpt ett fat av detta vin och låtit buteljera 200 flaskor och en magnum av detta vin, som var gjort av Garnacha från gamla stockar i en vingård i Tarragona, och vinet kallade han för El Mayo Solera 50 . Och det var lagrat i fat i just 50 år!
Kvällens sista vin blev en portermörk, russinsöt, visköst maximalsöt 1971 Don PX från Toro Albala i Montilla-Moriles. Och efter det stänger butiken alltid. Fylligare, sötare och mer mäktigt vin finns inte.
Möjligen hade ett glas torr och stram champagne, eller ett par uppfriskande beska pilsner suttit bra. Men istället stegade jag till spritvagnen i den stora salongen, och slog upp ett glas brun sprit. Jag tror bestämt det var en gammal marc från Bordeaux. Eller något i den stilen.

Nästa år firar Magnum Dinner tio år. Och vi har redan börjat samla krafter för det. Om jag känner mina magnumvänner rätt, kommer vi slå tidernas rekord då.