Middag den 22 augusti

Med gårdagens klena prestation som blindprovare, var det en ren fröjd att veta exakt vilka viner som hälldes upp på söndagens samkväm med älskade Miss T, som liksom alltid är sugen på gott vin, och särskilt vin från Bourgogne. Vilket jag på inget sätt har några problem med.
Trots att jag själv anser att Bourgogne är ett riktigt seriöst distrikt, har jag mer än lovligt många gånger upptäckt att bourgognerna har en glappkäftande effekt på konsumenterna. Som om de öppnar själar, klär tankar och känslor i ord, och därmed lyfter ett behov hos drickaren att prata lite mer än vanligt. Det är åtminstone min erfarenhet, av mina vänner, och än mer av mig själv. Kanske är det vinernas genuina innerlighet, att de är äkta vara och att de är unika sina ursprung snarare än en fabricerad stil, som får drickaren att känna trygghet, och därigenom att öppna upp dörrarna till sina egna innersta väsen.

Som aperitif i eftermiddagssolen njöt vi av en klingande ren och rätt mineralspänstig 2007 Pernand-Vergelesses Premier Cru Les Caradeaux från Chanson Père & fils. Färgen ung och kristallklar, ljus halmgul med en svagt limegrön nyans, doften något blyg men fin med en försiktig nötighet i den gula äppelfrukten – det är inte stort, och ska såklart heller inte vara det med tanke på appellationen, men det är trevligt och aptitretande gott. Att firman har gjort ett remarkabelt kvalitetslyft nu på 2000-talet framstår med all önskvärd tydlighet.

Näst på tur stod en 2001 Chablis Grand Cru Les Preuses från den lilla trevliga firman Albert Pic, var historia sträcker sig tillbaka till 1755 vilket såklart är utomordentligt intressant med tanke på Chablis i stort sett dukade under efter phylloxeran och i stort sett alla vinodlare gav upp. Detta skulle förändras först på 1960-talet, då nya metoder att bekämpa vårfrosten för första gången på sedan sekelskiftet gjorde det lönsamt att odla vin igen. Albert Pic hade överlevt dessa problem, i liten skala dock, och är nu en välmående firma ägd av baron de Ladoucette från Loire.
Vinet då? Jo, det var svagt mognadsgyllene, föredömligt komplex med både sval gul citrusfrukt, gula äpplen och den där läckert mineraliskt jordiga tonen av ostron. Torr medelfyllig, något fet, en aning mognad och riktigt god i sitt första mognadsstadium. Vi drack det med positivt växande temperatur till en smakrik kräftsoppa som smaksatts med lite lime och citrongräs och gjordes extra matig med ett generöst garnityr av kräftstjärtar och 30 månaders prästost. Normalt sett är skaldjur som kräftor lite väl distinkta och dessutom söta för att matcha strama vita viner med hög syra, men gör man en soppa eller en anrättning där man förändrar smakbalansen, framför allt genom högre syra, möter den upp vinerna smak på ett bättre och jämnare sätt. I det här fallet valde jag också en smakrikare och feta chablis med viss mognad, för ytterligare perfektion.

Sedan var det dags för de röda bourgognerna, och först ut av dem kom en 1999 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Les Cras från Maison Louis Jadot. Dess ursprungligt primära rödfrukts intensitet hade börjat lägga sig till förmån för lite djupare toner, och som väntat av vinerna från den här byn och vingården, är det lite mer rustikt strukturerade egenskaper som ställer sig i första ledet. Det är ett trevlig och gott vin, men det har inte riktigt det djup, den komplexitet och den nerv som jag förväntar mig av den utmärkta årgången, däremot skulle jag gärna se det här vinet igen, om låt säga fem till åtta år, då dess tredje liv tar vid.
Om det som drickvin fick nöja sig med betyget ”trevlig, fullt godkänt och gott”, höjdes det till ”utmärkt men inte enastående” när det provade till maten, en kantarellrisotto (av den finaste ristypen carnaroli) kokt med vitt vin, veteöl och hönsbuljong toppad med 36 månaders parmesan. Till den krämiga risotton en ugnsbakad torskrygg med garnityr av en ragu av vaxbönor, morot och sockerärter. Och därmed tog vinet från Jadot slut i ett nafs.

Till vinkällaren för ytterligare röd njutning, den här gången en 2007 Gevrey-Chambertin från Domaine Denis Mortet, som håller ställningarna genom Arnaud Mortet som tog över sin hädangångne far årgången tidigare. Vinerna från Mortet bygger alltid på en djup och moget intensiv rödfrukt, och redan på den här kommunnivån är fylligheten närvarande. Den balanseras dock av en god syra, en bytypisk struktur av tanniner och mineral, och för det här vinhuset också en diskret fatkrydda. Jag själv föredrar den här stilen av röd bourgogne sval, cirka 15 grader, och det gjorde doft- och smakregistret gott att plocka fram flaskan direkt ur den svala caven.

Framåt natten, när vinerna var urdruckna och dess effekt på oss hade ritat upp många nya pratbubblor att fylla med innehåll, kändes det som en utmärkt idé att öppna upp ännu en bourgogne, men nu vit, sval och livgivande frisk. Det blev en 2008 Bourgogne från Domaine Etienne Sauzet, ett förbluffande bra exempel på generisk bourgogne. Men så kommer druvorna från Puligny-Montrachet, och så görs vinet av en av de bästa producenterna i hela Bourgogne. Då blir det bra.