Story Hotel den 24 augusti

Så var det premiär att äta på Story Hotel, och kvällen till ära med specialkomponerad meny till de goda vinerna från De Tierra Vineyards i Monterey. Vinmakaren David Coventry var på plats och presenterade sina viner för gästerna, ett alltid uppskattat inslag som ger mer liv till vinerna. I köket hade Mr Z och hans team på ett utmärkt och begåvat sätt matchat vinernas doft- och smakbalans genom att utgå från vinernas smak och anpassa råvaror, tillagning och kryddning i maträtterna därefter. Det är i stort sett alltid den bästa och mest framgångsrika vägen att gå eftersom vinerna i sig redan är färdiga, medan maträtterna alltid kan justeras.

Vi började med en glas sval NV Brut från Veuve Clicquot, som är torr, frisk och god men för en frekvent champagnedrickare som mig inte särskilt märkvärdig. Det var dock, som alltid, trevligt att mingla omkring med champagne och tala med de andra gästerna som flockats i matsalen, som här är ganska spännande inredd i mörka material som kontrast mot de stilrena möblerna, de många blommorna och de råa cementväggarna.
Det första vinet var 2008 Tin Man Chardonnay, underbart ren och friskt smakande med en liten mineralton, hög syra och bara en förnimmelse – mer känsla än doft och smak – av de neutrala ekfat som hälften av musten har jästs i. Resten är jäst i små steel drums. Jag har tidigare gjort jämförelser med eleganta bourgogner, framför allt från Puligny-Montrachet och Meursault, och likheterna är uppenbara! Denna eleganta chardonnay kombinerades med en halstad pilgrimsmussla, var diskreta sötma matchade vinets försiktiga fruktighet på ett fint sätt, och en svagt syrlig sallad med tunt skivad fänkål och dill. Det skulle visa sig att tonen av lakrits från fänkålen utgjorde en fenomenalt läcker kombination till vinets ståliga sidor.

Från samma högt belägna och mycket kalla vingård kom nästa vin, 2007 Chardonnay Coast View Vineyard, vars struktur av syra, sval frukt och lätt steniga mineralton var besläktad med den i Tin Man. Det här vinet är emellertid till fullo jäst i ekfat, cirka 40 procent nya, vilket ger sig tillkänna i en lite nötigare, svagt rostad nyans. Här hade köket gått högre upp i smaker, dessutom lagt till en krämig textur för att matcha det lite fetare vinet. En alldeles perfekt stekt (tre minuter i ugnen) rödingfilé på en bädd av krämig potatispuré och toppad med en tunn skiva syrlig syltad rödlök och en sked löjrom. Svårare behöver det inte vara att skapa en alldeles perfekt kombination.

Därefter stod Pinot Noir på tur, och vi började med firmans lite enklare version, 2006 Monterey Pinot Noir, som både kommer från firmans egen vingård, och från vingårdar man sköter om på kontrakt. Det har en ljuvlig, inbjudande fruktig och till och med rödblommig doft med en diskret rostad nyans från ekfaten. Tack vare de svala vingårdarna, har vinet en god intensitet, därtill en frisk syra – men silkiga tanniner. Här hade Mr Z valt att matcha vinets yppiga fruktsötma, vilket enkelt gjordes med en väldigt god ketchup kokt av körsbärstomater och torkade tranbär, som tillsammans med en gnutta karamelliserad lök gav den lilla hamburgaren fylld med confit på anka och anklever den perfekta touchen. Den här hamburgaren placerade sig direkt på min topp-tre-lista över världens bästa hamburgare.

Nästa pinotvin, 2006 Pinot Noir Silacci Vineyard, kommer från en av de allra svalaste vingårdarna i Monterey, pinad av dimmor och havsvindar som sveper in genom Salinas Valley från den kalla Monterey Bay. Framställningen är i stort sett densamma som för firmans något billigare pinot, men texturen är helt annan eftersom vinet har en högre syra, lite mer markerade tanniner samt en svalare och därför lite mindre sötyppig fruktighet. Märkligt nog tyckte både David Coventry och jag att det här vinet upplevdes mindre ”bourgognelikt”, när vi jämförde det med Monterey Pinot Noir och 2007 Beaune Premier Cru Les Grèves från Domaine des Croix i Bourgogne, som jag hade tagit för att göra den här intressanta jämförelsen. Denna var som väntat klassiskt stram med en fin känsla av kalkstensmineral, men med en lite mjukare och något polerat sötaktig röd bärfrukt än den i vinet från Silacci Vineyard. De var dock aningen för milt fruktiga och torra för att perfekt matcha det rosastekta ankbröstet som hade glaserats med honung och ingefära, och som kom med ett lite kryddhett garnityr av shitakesvamp, string beans och mungbönor. Maträtten i sig var helt fantastiskt god och vällagad, men jag själv föredrog Monterey Pinot Noir för det stramare vinet från Silacci Vineyard.

Tänk vilka pinsamma I-landsproblem man kan ha ... att behöva välja mellan ett par riktigt goda viner, till en riktigt god maträtt, och bli glad för det ena, och mindre glad för det andra.

De Tierra Vineyards gör också ett riktigt trevligt vin av Syrah, också det från svala vingårdar, och till kvällen hade David valt ut en ett par år äldre årgång, 2005 Monterey Syrah, för att visa upp en lite mer kryddig nyans ur det, än bara den djupt intensiva mörka blåbärsfrukt som domineras vinet som ungt. Av kvällens viner var det här det som blommade ut mest med luft och tiden i glaset. Och maträtten härtill var fullkomligt magnifik! Mr Z hade utgått från vinets god fruktighet och därför valt att laga en smakrik maträtt med ett inslag av fet, därför en riktigt fint rosastekt, välsmakande och mör Wagyu entrecôte (wow, vilket kött!) med brynt smör. I smöret hade vinets kryddiga doftregister speglats genom Ancho chile, rostad vitlök, timjan och stjärnanis, och det var ta mig tusen en kopia på vad det goda vinet bjöd på. Tänk att så få kockar – inklusive landets allra mest omtalade – gör som Mr Z och skapar kombinationer som denna genom att analysera vinet (eller ölet) och utifrån det bygga ihop en maträtt med samma temperament. Det är ju ett vinnande koncept som alla tycker om!

Till dessert fick vi ett glas med gyllene 2006 Late Harvest Ekem, ett rätt elegant sent skördat vin av Pinot Gris med en balanserad sötma, något mild syra och behaglig fruktkropp. Som vin betraktat försvinnande gott, men till de lime- och myntamarinerade jordgubbarna med en krämig vaniljglass kom vinets finess lite i skymundan. Det vara framför allt myntan som tog över.

Det var, som nämnt, mitt första besök på Story Hotel och möjligen en speciell kväll utöver det vanliga, men känslan, den höga kvaliteten på råvarorna och smakerna i maten och är såklart densamma även de dagar man inte har vinmakarbesök. Tanken är inte att man här äter förrätt, varmrätt och dessert som på den traditionella restaurangen, utan mer att man beställer in ett par rätter och delar mellan varandra, ett väldigt trevligt sätt att äta en måltid på. Family Style Dining, helt enkelt.