Bortamatch den 6 augusti

Det skulle bli en sådan där rolig, trevlig och väldigt avslappnad fredagkväll i all enkelhet, helt spontan tillkommen dessutom eftersom solen sken och inget annat var planerat. Inga direkta förberedelser med andra ord. Gun och Lenny stod för värdskapet, köttet och många av vinerna, för egen del var det bara att välja ut ett par viner ur vinkällaren och packa ihop sig själv och dessa.

Första vinet var ungdomligt halmgult med en nyans lime, vilket förvånade mig en smula eftersom det ändå hade ett par år på nacken. Även doften visade på oväntad ungdom och fräschör, den var sval och spänstig med en fint nötig nyans från ekfatslagringen – för bara två år sedan var faten markerade, och jag dömde nästan ut vinet. Idag visar vinet upp en helt annan och mycket mer attraktiv sida. Syran är uppfriskande och stramar åt smaken ordentligt i slutet, och i tillägg till den feta och svalt gula stenfrukten och de väl balanserade ekfaten fanns en närmast burgundisk känsla. Så här upplevs 2004 Chardonnay South River Vineyard från firman Rochioli i Russian River idag – och lärdomen är att dessa riktigt fina viner behöver minst fem år lagring för att nå elegans, dessförinnan kan de upplevas lite klumpiga. Det här var en stor och mycket positiv överraskning!

Andra vinet bjöd på en formidabelt aromatisk doft, vilken härlig parfym av yppiga söta körsbär, solvarma vildhallon, rött te och rabarber, därtill en liten nyans av mörkröda rosor. Till en början noteras inte faten, för det är den sensuella rödfrukten för intensiv, men efter en 20-30 minuter i glaset, börjar en lätt kryddig doft och en försiktigt rostad bitter ton från eken dyka upp. Är det elegans man är ute efter, och dricker vinet ungt, bör det serveras svalt direkt från flaskan – utan dekantering. Det här rådet gäller de allra flesta amerikanska pinotviner. Jag kände igen stilen och kunde resonera mig fram till Sonoma Coast – just för att vinet är så intensivt och har en så frisk syrastruktur. Djupet, renheten och volymen i vinet drog mig till vinmakaren Luc Morlet på Morley Family Vineyards, helt rätt, och vinet 2006 Pinot Noir En Famille (jag trodde dock det var 2007). Riktigt gott, i sin lite yppigare stil.

Nästa vin var lite lurigt, kanhända för att det precis hade börjat sin utförsfärd och därmed tappat en del av sin spänst. Vid första anblick fick jag en spontan känsla att det var 1998 Pinot Noir Bien Nacido från Ojai, just för mognaden och en närmast kokt nyans av mörkröda vildhallon med en liten jordighet och en släng av mörk choklad och söt tobak. Det var fel. Istället visade det sig vara 1998 Vin du Soleil från Ojai, en rhôneblend som varierar lite från år till år. Nåväl, nära skjuter ingen hare …

Istället tog fram mitt röda vin, mycket mörkare purpurfärgat och yngre, tätt och intensivt bärfruktigt med en skön kryddighet som bär finstilta kryddtoner av lakrits, peppar, fänkål och salami. Dess kropp är fyllig men ändå tämligen klassisk, tanninerna myckna men mogna och väl integrerade, en aning invävda i glycerol och ekfatssötma och tack vare den fina syran får vinet en större elegans, och en helt torr eftersmak. Förmodligen är det syran och den utsökta balansen som på ett intressant sätt närmast trollar bort den 15.8 procent starka alkoholen. Det här vinet, 2007 Syrah, är ytterlige ett alldeles utmärkt vin från den kommande superstjärnan Denner Vineyards i Paso Robles. Det ska bli intressant att följa Denner Vineyards och dess viner de närmaste tio åren.

Som jämförelse tog Gun fram en annan syrah, och jag fick direkt upp spåret. Med en täta, mycket mörka och intensiva frukten, tonen av rostat rökt sidfläsk och den lätt kryddiga tonen av ekfat, kunde jag inte tänka mig annat än en syrah från kalifornierna Alban Vineyards eller Sine-Qua-Non, alternativt de franska firmorna Château de la Negly eller Guigal. Eftersom här fanns en fin ton i doft och smak som gav mig en känsla av kalksten, uteslöt jag amerikanarna och Guigal, och funderade vilket vin från Château de la Negly det var. Med tanke på den svala och för odlarna svåra årgången, var denna 2002 Clos de la Truffières alldeles utmärkt, den hade till och med ett visst djup (tack vare rigorös sortering, och ännu lägre skördeuttag än vanligt från de över 60 år gamla stockarna). Jag fann vinet vara mer elegant än vanligt, och hur vinet upplevdes var för ett par år sedan. Det här vinet görs i ett samarbete mellan Château de la Negly och deras amerikanska importör Jeffrey Davis.

Båda syrahvinerna passade alldeles perfekt till de hastigt grillade lammkotletterna, som bara kryddats med salt, vitpeppar, lite torkad rosmarin och fin olivolja – samt lite kryddiga merguezkorvar, och till det en enkel men mycket god sallad av sommargrönsaker och färsk potatis. Det skulle ju vara en kväll i all enkelhet … alltså inget mer avancerat än detta.

Kvällens allra bästa vin var det som serverades sist, ackompanjerat av solens nedgång och den alltmer djupt mörkblå natthimlen. Efter att ett litet tag har varit och snurrat i Châteauneuf-du-Pape, insåg jag snart att vinet bara kunde komma från den begåvade och hänsynslöst strikt sorterande Manfred Krankl och hans firma Sine-Qua-Non. Innan jag hade provat ordentligt och dragit de rätta slutsatserna, fick jag först för mig att det var en syrah, men det skulle visa sig att vinet var en 2005 Atlantis Fe2O3 Grenache (etikett 2c för att vara strikt nördig).
Vinets färg var mörk, purpurtonad och gränsande till opak – framför allt i sitt nuvarande unga skede, doften stor och intensivt fruktig i en mättad men samtidigt fint kalibrerad och närmast elegant stil. Här mötte en söt körsbärsfrukt mörka björnbär och lite högre parfymer av ljusare hallon, därtill en söt och väl integrerad ekfatsnyans och spännande kryddighet med både violpastiller, lakrits, fänkål och Läkerol. Smaken var fyllig, explosiv och nästan yppig, men också lite ungdomligt sträv och lite återhållen, med bara en liten släng av ekbitterhet i slutet. Den luft vinet hann få – cirka 30 minuter innan de sista ljuvliga dropparna försvann i mitt inre – var inte på långa vägar när tillräcklig för att få det att fullt blomma ut. Tänk om så bara hade varit en timma till …