tisdag 17 augusti 2010

Bortamatch den 16 augusti

”Har du lust att ses, jag skulle vilja snacka lite med dig om en grej?”

Visst vill jag det! Särskilt som frågan kommer från en god kamrat med brinnande intresse för mat och dryck, dessutom är väldigt duktig i båda disciplinerna. Det är rätt intressant att vi så ofta frågar våra vänner om de har lust att gå ut att äta, när vi egentligen menar det som står i frågan ovan. Ungefär som att vi inte vågar säga att ”jag vill verkligen träffa dig och prata med dig för att jag tycker om att umgås med dig”. Historiskt sett har ju i och för sig måltiden varit dagens viktigaste stund för samtal – och det är väl därför vi fortfarande refererar till maten när vi säger att vi vill träffas.

Men som sagt, när frågan kommer, tolkar jag innebörden av den snarare än vad som sägs. Och Rob sa precis det han menade. Jag gillar rak kommunikation, då vet man. Den här gången fick jag tolka in det andra … som att det också vankades god mat och riktigt goda viner. Och jag är väldigt svag även för det!

Tunt skivat pata negra med ljuvlig sälta och välsmakande fett kom att matcha champagnen på allra bästa sätt. Och champagnen var vackert halmgul med något djup, den hade en stor och öppen doft med nyanser av citronskal, vita blommor och äpplen med en lätt rostad nyans som jag fick känslan av snarare härrörde från mognad än från vinifiering i ekfat. Stilen kände jag på något sätt igen, men kunde in sätta fingret på den, att det var en riktigt bra champagne var tydligt, och ett tag pendlade tankarna mellan toppchampagne från den syradominerade årgången 1996, eller en mognare årgång från Krug. Efter mycket om och men lyckades jas i alla fall haspla ur mig att en gissning, och träffade rätt men missade årgången eftersom vinet upplevdes så stramt och välhållet, 1982 Clos des Goisses från Philipponat. Gott!

Sedan kom en perfekt snabbhalstrad färsk anklever med en lite kompott av fikon som smaksatts med balsamvinäger för att balansera sötma, och tacksamt nog också en ordentlig skänk av flingsalt. I sig är söta tillbehör som fikon en vågad kombination med så torra viner som champagne, men tack vare syran och sältan, förändrades balansen till det bättre för vinet. Kombinationen blev oväntat god – det feta i anklevern lättas verkligen upp av syran och kolsyran, som samtidigt poleras en aning, inte minst i mötet med det salta och syrliga.

De två stora bordeauxglasen från Riedel fick därefter påhälsning av två röda viner. Det första av dem var mörkt, tätt och modernt koncentrerat med en läcker kryddighet och en aningen rökig fatnyans som först fick mig att gå mot en seriös satsning på syrah från Languedoc. Som såklart var fel! Vidare djupdykning i glaset fick mig att snabbt ändra mig, i synnerhet som här fanns en markerad tanninstruktur som röjde en helt annan druvsort. Känslan av kalkstensjord, hög höjd och Tempranillo växte sig starkare och därför drogs mina gissningar mer till Toro eller Ribera del Duero snarare än Rioja (som alltid är mjukare viner). Stilen som sådan kändes igen, och att vinet borde vara en toppcuvée kändes rätt uppenbart, ändå fick jag inte fram en gissning som kändes rimlig. Vilket inte var konstigt – det var faktiskt första gången jag provade detta toppvin från Bodegas Mauro i Castilla Léon, strax utanför Ribera del Duero, 2001 Terreus Pago de Cueva Baja. Det här var oväntat ung och knutet, det kändes mer som 2004 eller 2005 än som 2001, och känslan är att det nog bör lagras i ytterligare ett par år.

Nästa vin var mycket lättare att pricka in, sa jag genast till Rob. Den absolut enastående rika och komplext mogna doften, där ceder, nyvässad blyertspenna, läder, jord och begynnande intorkad bärfrukt i en sensuellt balanserad form, nästan skrek att ursprunget var västra stranden i Bordeaux, från en riktigt bra men lite varmare årgång, och högst troligt från en premier cru classé, eller möjligen en riktigt bra super second. Jag satt länge och drog in vinets behagliga dofter, och njöt av den fullkomligt bländande och fint tanninstrukturerade – men ändå moget silkiga smaken. Vilket vin, vilken makalös precision.
Det jag inte insåg, vilket jag ursäktar mig med eftersom vinet faktiskt är förbluffande bordeauxlikt, var att det jag hade tagit vinet på var doftens klassiska spektrum. Så här gör man så ofta när man blindprovar, tyvärr. Hade jag gett mig mer tid att också göra en analys av smaken, hade jag troligen inte gått lika fel. Smaken hade ju en silkigare textur än den borde ha haft om vore en bordeaux, men jag var för snabb i min analys. När Rob berättade att det inte var en bordeaux, blev jag först överrumplad, sedan förbryllad.
Tillbaka till ritbordet alltså, ner i glaset, börja om från början. Med uteslutningsmetoden krympte vinkartan på mindre än halvminuten till Napa Valley i Kalifornien, och något av de mest klassiska vinhusen, eller de som åtminstone har den hållningen. Fyra av husen lades upp som trevande förslag, alla fel. Vilket i sig inte var konstigt. Här gjorde jag nästa misstag, att helt enkelt utesluta ett vin jag för en stund hade tänkt på, men som det var föga sannolikt att Rob skulle ha hällt upp eftersom det knappt går att få tag på. Det är inte alltid vi "vågar" lägga fram gissningar på världens allra förnämsta och dyrbara viner, även om vi ibland borde göra det när vi någonstans inom oss tror det, just av den anledning av vinerna faktiskt finns!
Min gissning hade åldersmässigt pendlat mellan 1994, 1995 och möjligen 1999, men troligen åt det äldre hållet till eftersom vinet var så fabulöst komplext, moget förvisso, men nobelt och strukturerat nog att leva i minst tio år till. Jag landade till slut på rätt årgång, och fick väl ur mig att skulle kunna vara 1992 Harlan Estate, men att det förmodligen inte var det. Fast det var det. Vilken magiskt vin …

De båda fantastiska men helt olika vinerna njöts till en perfekt rosagrillad välhängd ryggbiff, som var så mör att till och med de vanliga småknivarna gled som laserstrålare genom köttets fibrer. Detta kött, så kallat Guldkött, är verkligen enastående! Lite smörstekta kantareller och färskpotatis gjorde köttet sällskap, och det hela var såklart gudagott.

Lite ost, en salt och smakrik grönmögelost och en nästan lika smakrik getost fick sällskap av ett otroligt intensivt, silkigt, visköst och magnifikt aprikosdoftande vin med en gyllengul färg. Sötman var exceptionell och därför fick jag för mig att det var en toppcuvée från Monbazillac (Cuvée Madame), men när det förslaget avslogs kom den kaliforniska firman Sine-Qua-Non upp som första alternativ, och det var rätt. I glaset hade vi nämligen 2005 Mr K The Straw Man. Det kan säkert tyckas väl mäktigt att dela en halvflaska av ett så extremt sött vin på två, men vinet rann ner försvinnande lätt. Först till osten, sedan till jordgubbarna och glassen.


Med tanke på frågan som var upphov till middagen, att vi skulle prata med varandra (och jösses vad vi pratade mellan klunkarna och tuggorna), kanske man borde benämna druckna viner som ”pratviner”. Svenska vinjournalister verkar ju åtminstone ha fått för sig att det finns en sådan kategori av viner. Fast helt ärligt, när jag tänker efter, standarden på kvällens pratviner ligger ju långt över den veckopeng som den svenska vinjournalisten verkar ha, så min fundering faller nog på sin egen orimlighet.

4 kommentarer:

lisa.ekstrom sa...

Låter som en fantastisk middag, goda viner och ett trevligt sällskap! Dessutom bra skrivet - det känns nästa som man är där själv..... Nästa gång kanske man blir bjuden;-)!

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Hejsan Lisa

Tack för fin feedback. Tanken är ju att sprida glädje och inspiration, och dela min stora passion för goda drycker och god mat med andra likasinnade.
Hoppas du blev riktigt sugen. Vi ses väl en dag, vid bordet!

Per sa...

Den sittningen var inte att leka med, Satan vad gott!

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Så sant Per ... den sittningen satt som en keps, och satte sina spår även i en så besatt man som mig.
Tacka vet jag måndagar!