Bortamatch den 4 januari

En av alla trevliga middagar hos Miss T Ress. Mycket snack brukar det bli, och mycket vin, och god mat förstås. Vi började med NV Brut från Alfred Gratien, en ren och fräsch men ändå matig champagne som satt perfekt till de läckra brödkrispen med både Skagen och tonfiskkräm. Under tiden tillagades varmrätten - en ungsbakad majskyckling som skulle serveras med spaghetti kokt al dente (såklart) och hastigt stuvad i grädde och smörbrynta champinjoner, och precis innan servering tillsatt massor av riven parmesan (parmesan ska aldrig köpas färdigriven - det ska vara en fin bit vällagrad parmesan som rivs inför servering).
Vi slog upp två röda viner. Det första av dem var den modernt mörkfruktiga och nästan silkigt strukturerade, och lite ekkryddiga 2004 Château Lességue från St-Emilion (som görs av Pierre Seillan som dessutom är en av allra skickligaste vinmakarna i Jess Jacksons imperium i Kalifornien - han gör de bländande vinerna på Verité och Anakota, och även det gemensamma andravinet Archipel, som också är strålande). Det andra vinet blev en gammal klassisker, 1990 Château Montus Cuvée Prestige från Alain Brumont i Madiran. Jag minns det här vinet som nästan ogenomträngligt och tanninstint som en aggressiv terrier när det var ungt och nysläppt för lite mer än tio år sedan. Druvan Tannat är just sådan - och tålamod krävs därför. Idag är vinet perfekt moget med komplexa sekundäraromer med nyanser av tobak, ceder och korinter, och tanninerna är tämjda och harmoniska.
Eftersom vi inte visste hur tanninerna i dessa två viner uppför sig idag, tog vi till det otroligt enkla tricket att ha just grädde i pastan - det feta rundar alltid av tanninerna och presenterar dem därmed i en finare form. Den här enkla metoden, att använda ett tillbehör med fet eller krämig konsistens, förlitar jag mig alltid på när jag serverar sträva röda viner.
Efter kycklingen blev det ost, en bit mellanlagrad Appenzeller (jag älskar alpostar av komjölk) och till det en röd bourgogne, 2006 Chambolle-Musigny Vieilles Vignes från Nicolas Potel. Vinet var förvisso gott, men inte alls så som jag hade hoppats - jag har inte besökt firman och har tyvärr inte så stor erfarenhet av de yngre vinerna. Jag fann det vara lite sötfruktigt, nästan med en liten kolaliknande nyans som inte alls är att förvänta i vinerna från Chambolle-Musigny - dem vill jag ha lättsamma, syrliga, fragranta. Men som vanligt rann denna bourgogne ner också. Det brukar ju gärna bli så.