Catering den 21 januari

Café Rotsunda on tour! Fantastiskt!
Den här gången var turnén inte lång - geografiskt sett - bara ett par kilometer, hem till Gun och Lenny. Min gode vän Greg Brewer, vinmakare på Melville Estate och hans egna firmor Brewer-Clifton och Diatom, alla i Santa Rita Hills i södra Kalifornien, var på besök i Sverige och vi bjöd in en bunt sommelierer, vinsamlare och vänner till en skönt vinorienterad middag.
Greg är fokuserad på Chardonnay och Pinot Noir, och en av de bästa inom den disciplinen i sin region, och därför satte vi dessa druvor och vinstilar som huvudtema på kvällen.
Vi började med två champagner, den fint rödbäriga och försiktigt bittra och friskt syrliga rosén NV Grand Rosé från Gosset, följt av den mer komplexa och något äppelnyanserade vita 1998 Celebris, också den från Gosstet. Båda två är bra, men knappast exceptionella. Min preferens låg på den senare.
Sedan började chardonnayorgien. Först en alldeles enastående ren och terroirdriven, kalkaromatisk och stram, mycket typisk 2004 Corton-Charlemagne från den annars så tveksamma firman Domaine d'Ardhuy - en firma som i stort sett alltid underpresterar, inte minst med sina röda viner (som jag inte gillar alls). Men denna stramt klassiska och ytterligt komplexa vita grand cru tog en rejäl revansch. Den ställdes mot en förträfflig, rikare och mer fruktdriven men samtidigt frisk och mineralnyanserad, och nästan rieslingaromatiska och fet 2004 Clos Pepe, en ren svalodlad (förlåt, kallt odlad) chardonnay från Brewer-Clifton i Santa Rita Hills.
Därefter kom två udda alster in i matchen, mest för att luras. Den första var en svagt blommig och lite diskret 2006 Hermitage Blanc från Domaine des Martinelles, en ren marsanne med viss honungston och en aning fetma, men lite låg syra. God, men helt ärligt - särskilt imponerad var jag inte. Alls.
Det andra vinet var både bättre och mer tydligt, en 2006 Riesling Heiligenstein från firman Hirsch i Kamptal, Österrike. Det var i och för sig gott och rent, men inte heller detta vin imponerade, utan upplevdes något flackt, torrt och tillbakahållet. Årgång 2007 av detta vin är betydligt bättre.
Klart bättre var det enastående och ytterst bourgognelika 2007 Block 2 Chardonnay från firman Felton Road i Central Otago, Nya Zeeland. Först trodde jag det var en ny årgång av Corton-Charlemagne, och nota bete, jag tar aldrig fel (okej, i alla fall ytterst sällan) på en bra bourgogne och en chardonnay från annat håll. NU GJORDE JAG DET! Detta magiskt bra, strama och mineraliskt kalkstensstrukturerade vin får inte missas - och att det är rent som en porlande vårbäck förklaras till viss del av att det försluts med skruvkapsyl. Tack för det!
Vid sidan om serverades en nästan lika stram, men aningen mer tropiskt fruktrika 2007 Mount Carmel, ett i devlsi nya ekfat jäst chardonnayvin med friskt stram och ursprungtypisk (Santa Rita Hills, Kalifornien) vin från toppvinmakaren Greg, i denna form från firman Brewer-Clifton. Sedan följde två bra, men i sammanhanget betyligt mindre intressanta 2002 Chardonnay Brown Ranch från Saintsbury i Carneros, Kalifornien, och den fetare och mycket mer fatbrända 2003 Chardonnay från Kongsgaard i Napa Valley.
Till dessa vita viner serverades en rik portion av krämig och smakrik risoni med hummer och hummersås, en aning spetsad med fänkål och sockerärter och rikligt smaksatt med riven parmesan. En underbar förrätt som satt perfekt till vinerna.
Och så var det dags för färgbyte - till Pinot Noir - och nu serverades vinerna i en rasande takt: först en stram och klassiskt strukturerad, rödblommigt aromatisk 2007 Pinot Noir Guadeloupe Vineyard från Ken Wright Cellars i Oregon, ett vin med tydligt burgundiska kännetecken (ett utmärkt vin från en krävande årgång) - och en lite djupare och mer sötfruktigt aromatisk 2007 Pinot noir Block 3 från Felton Road, en nyklassker inom svalodling i Central Otago, södra Nya Zeeland. Det här vinet brukar "rocka", men i den här samligen blev det en medelmåtta. Alla viner serverades av Gun och Lenny, men nu passade jag på att spilla upp mina två röda.
De två pinotviner jag tog med, fick ett mycket positivt mottagande. Först ett vin från en av mina goda vänner, Michael Wenzel i Rust i Österrike, en alldeles förträffligt sötyppig, pinotfruktig och frisk, men något gräsig och stram strukturerad 2006 Pinot Noir Kleine Wald. Det andra vinet uppförde sig ungt, och nästan lite vresigt, men efter en stund i karaffen kom där en annan, mer harmonisk känsla. Vinet var helt fantastiskt ... 2006 Gevrey-Chambertin Premier Cru Lavaux St-Jacques från Claude Dugat. Det var dock betydligt stramare, mer återhållet och ungt, till och med knutet med en markerad mineralton och känsla av stram, nästan sur kalksten, än de andra vinerna. Men frukten var fin. Detta är ett vin för framtiden.
Det kom ett par pinotviner till, en 2005 Volnay Premier Cru Clos des Angels från Nicolas Rossignol som var en ren besvikelse (vinet saknar intensitet och arom) och en betyldigt bättre och flirtigt syrasött rödfruktiga 2005 Pinot Noir Carrie's Pinot Noir. Det fanns en lätt spritsig ton av kolsyra (den tillsätts inför buteljering) i 2006 Pinot Noir Willamette Valley från Beaux Frères i Oregon, men också en mycket trevlig, och ytterst ursprungstypisk röd bärfrukt som inte står bourgognevinernas frukt långt ifrån.
Till pinotvinerna blev det varmrätt, en kalvrostbiff (de var inte större än en knuten näve) som helstektes i 80-90 grader under 4 timmar - detta är helt klart det allra bästa sättet att tillaga kött på! En slät kräm av persiljerot samt en potatisgalette med sesamfrön och smörstekt shiitakesvamp som gavs 1 minuts uppkok i lite vitt vin och grädde (perfekt för att yterligare lyfta fram svampens smak) blev tillbehören. För att spegla vinernas intentiva rödfrukt och fina syra, kompletterades denna utmärkta och vinvänliga rätt men en än mer vininsmickrande sås av kalkfond inkokt med lite hallon (för att spegla vinernas aromer) och rött vin. Slutligen spetsades såsen med lite fin tomatvinäger, samt fint tärnad morot och finskurna haricot verts.
Om gästerna tyckte det var en perfekt kombination?
Såklart!
Mitt i allt kom det in två "dark horses", först den elegant mörkfruktiga men också kryddiga och svalodlat druvtypiska 2003 Syrah Melville Vineyard från Ojai. Det är ett läckert vin i en rätt kraftig stil, och såklart helt annorlunda än alla hittills serverade pinotviner. Än mer intensiv tät och köttigt kryddig var 2005 Porte du Ciel från Château de Négly i Languedoc, som normalt sett brukar vara ett av de allra bästa och tätaste sydfranska syrahvinerna. I den här årgången fanns mer av finess (nja, nästan i alla fall) än pur kraft, och vinet hade inte riktigt samma påtagliga kryddighet och rökiga nyanser som vanligt. Det var dock utmärkt, och vann på att stå kvar i glaset och utvecklas av luften.
Dags för ost, och färgbyte i glasen. Vitt vin är överlag bättre än röda viner till ost. En fantastisk vällagrad comté, delikat mjölksöt och moget nötig, serverad med tunna skivor av ugnsrostat surdegsbröd ... och tryffelhonung! Ah, mama mia!Chardonnay stod åter på vinlistan.
Först en ung, stram och ypperligt ren 2006 Sta Rita Hills Chardonnay från Brewer-Clifton, vid sidan om den en storartad, stramt syrabetonad, torr och mineralisk 2006 Sea Smoke från Brewer-Clifton (en imponerande chardonnay av tre franska kloner), och till sist den stilfullt, kristallklara, tankjästa 2007 Huber från Santa Rita Hills, ett av tre riktigt goda, rena och eleganta (trtos hög alkohol) chardonnayviner som Greg Brewer gör under sin egen etikett Diatom.
Till dessert blev det en god chokladterrin - och till den två flytande godsaker. Först en underbart, förförisk, choklad- och russinintensiv NV Merchant Prince Rutherglen Muscat från Campbells, och en mer komplex, rustik, lite flyktig men samtidigt urgod sent skörda grenache från den trevliga galenpannan Tim Spear och Clos Mimi i Paso Robles, Kalifornien. Vinet, Two Thousand Tree Hommage à Henri Bonneau fick sätta punkt på kvällen (eller natten).