Bortamatch den 17 januari

Jaha, så var det återigen dags att begå middag, med betoning på vin, hos Mrs Meringue. Inte nog med att hon har en av Stockholms största och mest välfyllda vinkällare, hon skänker ur den som den gudinna med önskan om sina vänners välmående hon är.
Som vanligt inleddes middagen med en orgie i spännande champagner, ackompanjerade av löjrom (den hoppar jag alltid över - funkar inte till vin, alls), utmärkt skagen av bästa handskalade räkor, en utsökt småsalt rensteksröra, comté (världens bästa ost till vin) och en ljummen paj av Västerbottenost. Just det salta och lite feta i dessa tilltugg är det som gör susen till de syrligt strama och torra champagnerna.
Första champagnen var tydligt mogen, med en kombination av nougat, äpple och champinjoner i doften (okej, det där lät inte gott - men det var gott!). Vinet, 1973 Diebolt-Vallois Brut från firman med samma namn, Diebolt-Vallois, hade ändå en frisk och fräsch smak, och när vinet fyllde munnen och värmdes upp en aning. växte det fram en synnerligen läcker ton av mörkt chokladdoppade kanderade apelsinskal. Den här flaskan var avgjort bättre än de flesta jag har provat de senaste två åren. Nästa flaska kom från samma vinhus, vilket jag också gissade (alla viner serveras alltid blint på alla våra middagar). Men det var betydligt yngre, dessutom bättre och mer elegant med en friskare syra och med bara en nyans av nougat - men inga champinjoner. Det visade sig vara husets prestige, 1999 Fleur du Passion. God och trevlig. Men bästa champagnen var den i Sverige så sällsynta 2002 Brut Rosé från Louis Roederer. Det var svagt rosa och hade en alldeles förtjusande, förförisk och lättsamt smultronnyanserad doft och smak, med frisk syra, en diskret ungdomlig bitterhet och avrunda bärsötma.
Vi serverades sedan två vita viner, av vilket det andra var korkdefekt! Quel maleur! Inte minst med tanke på vinets sällsynthet - 2003 Sublime Isolation från Sine-Qua-Non i södra Kalifornien. Denna annars så läckert koncentrerade men ändå friskt balanserade och diskret blommiga cuvée av Roussanne, Chardonnay och en gnutta Viognier hade varit fantastisk att få prova - igen. Nu blev det snickerboa för vinet! Istället njöt vi av den i och för lite väl ekkryddiga (just nu - dock är eken ett hustypiskt attribut) men ändå svalt friska 2004 Chardonnay River Block från Rochioli i norra Russian River, Kalifornien. Här fanns både citrus och tropisk frukt, samt ett uns av kaprifol. Inte storslaget, men ändå gott!
Nästa servering bestod av röda viner. Det första vinet var en skolboksmässig bordeaux, med viss mognad (jag trodde först 1995) med en fin tegelnyans i kanten, med en läckert komplex, nästan jordig och tobaksliknande ton, samt en hint av korinter. Tanninerna var moget mjuka, men inte slappa - trots att jag först fann vinet ha ett något utslätat mellenregister. Denna brist tog tiden hand om, och efter 20 minuter i glaset hade vinet blommat ut. Så här uppför sig en bra flaska av 1990 Château Léoville Poyferré från St-Julien idag. Att vi i nästa glas hade en yngre bordeaux gick inte att ta miste på. Det hade alla typiska attribut, dock moderna - en mörk färg, tydliga tanniner som först var massiva men som efter en stund gav med sig, och i nuläget både en nyans av lufttorkad skinka och mandel (troligen från faten). Detta var samma slott, men yngre - 2000 Château Léoville Poyferré.
Nu serverades en alldeles ypperlig sjötunga à la Walewska, en rätt som jag inte har ätit på ett par år och som fick mig att med gläjde minnas mina första år som ung kock i början av 1980-talet. Vilken mat! Egentligen passade den rätten bara måttligt till vinerna - men Gun och Lenny hällde kvicka upp ett nytt blint vin. Helt klart en pinot, saftigt rödfruktig, intensiv och aromatisk med en lätt örtig nyans, och en i nuläget lite väl kryddig ton av faten. Helt klart inte Bourgogne, och knappast heller Kalifornien. Dock Nya Zeeland, och den nya cuvéen 2007 Pinot Noir Calvert från Felton Road i Central Otago. Det fungerade hyggligt, men inte perfekt till den fina fiskrätten.
Nästa flight bjöd på större kraft - och hög kvalitet. Det första vinet var 1995 Insignia från Joseph Phelps i Napa Valley, ett perfekt moget men ändå vitalt och läckert koncentrerat vin med en nyans av läder och eukalyptus. Möjligen börjar smaken plana ut sig något - Insignia är i regel bäst de första 12 åren.
Nästa vin hade en liten nyans av amerikanska ekfat, dock väl integrerad och därmed elegant, och en tät och närmast sötkryddigt mörk bärfrukt - men mycket elegant och nästan bordeauxlik i sin finess. Jag tänkte spontant på Ridge, men funderade över vinets tillgängliga strävhet. Det fanns dock gott om mineralitet, vilket dessa bergviner nästan alltid har, och nog var gissningen rätt - 1997 Montebello från Ridge (Cabernet Sauvignon med 11% Merlot och 4% Petit Verdot). Drick vinet nu och minst 15 år framöver.
Sedan blev det Syrah, från ingen mindre än Manfred Krankl och Sine-Qua-Non - något annat var inte tal att gissa på med detta vins stora intensitet, täthet, struktur, tydliga men väl integrerade ekfatskaraktär, och till och med nymald svartpeppar. Ingen gör viner som han, och 2001 Midnight Oil var ett utmärkt vin som växte rejält i glaset ... under den kvart jag lyckades hålla kvar några droppar i det. Vad ska man säga ... Manfred Krankl är magiskt duktig!
Sista vinet blev en annan syrah, dock med 15% Cabernet Sauvignon i blenden. Trots att jag hade dekanterat vinet nästan 5 timmar tidigare, behövde det mer tid i glaset för att blomma ut. Det vin jag hade tagit med var 2005 Taberner No 1 från Huerta de Albalá, en rätt stor egendom norr om Jerez i södra Spanien som de senaste åren har satsat stort och idag gör några av södra Spaniens mest imponerande rödviner. Då ingen appellation (DO) tillåter dessa tilltag, hamnar vinet i kategorin Vino de la Tierra de Cádiz.
Vem har sagt att lantviner behöver vara dåliga?