Middag den 24 januari

Bland de mest krävande vinmiddagar jag kan ha, är att bjuda in de svårflirtade LG Boys - ändå gör jag det med jämna mellanrum. Som idag! Här krävs list och kunskap för att bjuda till med nyupptäckter. Det blir alltid hur kul som helst, och hur mycket snack och vin, musik och vinskribenter som helst. Alltså en helt perfekt kväll!
Kvällen började inte med champagne som brukligt, utan med torra vita viner. Det första var en torr, frisk och rätt avrundad 2006 Chardonnay "SJ" från Karl Johner i Baden, Tyskland. Vinet hade först, enligt blindprovarna, en aromatisk och lite blommig ton, sedan en mer typisk doft och smak av Chardonnay. Och det var elegant, och på sitt sätt typiskt. Men än mer typisk, ur ett klassiskt perspektiv, var den friskt strukturerade och torra men också generöst sötäppliga men eleganta 2006 Sonoma Coast Chardonnay från egendomen Hirsch Vineyards, längst ut i Sonoma Coast, alldeles intill Marcassin Vineyard. Jag föredrog detta före det i och för sig mycket goda tyska vinet.
Sedan serverades den första rätten, en kombination av friséesallad med confit på anklår och och en rostad brioche med en tunt skivad terrin av anklever späckad med äpple. Till den rätten satt de två halvtorra till halvsöta vinerna från Alsace alldeles perfekt. Det första av dem var det fylliga och fruktgeneröst men eleganta 2001 Pinot Gris Clos Saint Urbain från vingården Rangen de Thann och den utmärkta producenten Zind Humbrecht. Det var egentligen det bästa till maten, då det andra vinet - förvisso alldeles utmärkt och sinnligt goda, men påtagligt sötare 1996 Altenberg Bergheim Grand Vin från Marcel Deiss - var en aning för sött. Dock gudagott och inte alls så utvecklat som väntat. Jag kunde gott ha sparat vinet i minst 5-8 år till.
Pinot Noir-time! Tre amerikanare, som denna gång serverades, såsom oftast, i den vanliga bordeauxkupan. Så gör jag för att vinernas aromatiska dofter ska övervinna kraften och den högre alkoholen, som i bourgognekuporna kan komma att upplevas för eldig. Alla vinerna kom från samma årgång, och samma vingård, Gary's Vineyard i Santa Lucia Highlands. Denna 20 hektar stora vingård planterades 1997 med en bourgogneklon som togs från grannvingården Pisoni Vineyard.
Det första vinet, 2005 Pinot Noir Gary's Vineyard från Testarossa, var det sirligaste och mest eleganta, och enligt några kring bordet också det mest "burgundiska". Mer typiskt amerikanskt var 2005 Pinot Noir Gary's Vineyard från Roar, en nystartat firma som ägs av vingårdens ägare Gary Franscioni. Detta vin hade en lite fylligare kropp, dessutom en tydligare ton av ekfaten. Det kraftigaste av vinerna, tillika det där alkoholen värmde lite mer (15.1%), var 2005 Gary's Vineyard från kultförklarade Kosta Browne. Det är inte vidare elegant ur ett bourgogneperspektiv då det saknar lite av det ljusare doftregistret, men det har en god, intensiv och djup fruktkropp och en god, lång och silkig eftersmak. De tre pinotvinerna serverades vid 14-15 grader - en helt perfekt och elegansfrämjande temperatur för kalifornisk pinot.
Serverad i en bourgognekupa framstod den friskt rödfruktiga och eleganta 2006 Marlborough Pinot Noir från Wither Hills på Nya Zeeland som betydligt mer burgundisk - vilket var mitt luriga syfte. Och gott som synden är detta vin!
Nu väntade en helstekt entrecôte, en stadig bit på 3 kilo (vi var ju 7 hungriga killar!) som hade stekts i ugnen i 90-100 grader under 3 timmar. Fullkomligt perfekt rosaröd stekt och saftig och mör som en kocks våtaste dröm. Till köttet smörkokta haricots verts, tomatsallad (jag skalar alltid tomaterna - avskyr de vinovänliga tomatskalen!) med olivolja, timjan och persilja, samt gräddkokt pepparrot en masse.
Kött och rött vin - en given favoritsport, denna gång med tre rejäla argentinska malbecviner. Alla tre kom från firman Trapiche och deras exklusiva single vineyard serie. I vänster ringhörna stod den fantastiska 2003 Malbec Viña Felipe Villafañe, från La Consulta, som planterades 1948. Här möttes mörk frukt och stort djup med stadig struktur och en fin mineralitet. I mitten stod den lite mer stökiga och kanske något övermogna (druvorna alltså, när de skördades) 2003 Malbec Viña Pedro Gonzalez, från drygt 1080 meters höjd i El Cepillo. Denna var också kraftig och tät, men hade en svag oxidationsnyans av druvornas höga mognad. I mitt tycke var 2003 Malbec Viña José Blanco från en gammal vingård på 980 meters höjd i Ugarteche, det allra bästa. Det förenade djup och kraft med ypperlig elegans och fint mogna och närmast eleganta tanniner, dessutom en delikat mineralton.
Om dessa kraftmalbecer satt bra till köttet? Svaret känns närmast löjligt självklart ...
Mitt i all kraft fick jag infallet att bjuda klassiskt, nästan i alla fall. Men inte bordeaux, även om gissningarna först (och helt väntat) gick åt det hållet till. Färgen var helt klart mogen, doften magnifik med rostade nyanser och jordig komplexitet, med finstilta nyanser av mörka bär och cigarr. Smaken var utsökt och mogen, men fortfarande med spänst i både frukt och tanniner. Så här uppför sig 1987 Hillside Select Cabernet Sauvignon från Shafer Vineyards i Napa Valley idag. Och när vi ändå höll oss till mogen kalifornien, tyckte jag det var en utmärkt idé att ta ännu ett kliv tillbaka i tiden, till 1984 Hillside Select Cabernet Sauvignon från samma firma. Jag var i stort sett övertygad om att detta vin skulle vara "over the hill", men hade minst sagt helt fel. Årgången är fantastisk, och vinet ytterligt komplext och stilfull, men lite kort i smaken och med en livslängd på cirka 15-20 minuter i glas eller karaff.
Detta lovar gott inför den exklusiva provning av 10 cabernetviner från Napa Valley och årgång 1984 jag ska hålla för min vinklubb California Wine Experience senare i vår.
Mer Kalifornien, och Napa Valley, men från den uppskattade årgången 2001. Det första av vinerna blev i min gom kanske kvällens bästa vin, 2001 Cabernet Sauvignon från den enastående firman Dalla Valle. I mitt tycke är detta en av Kaliforniens allra bästa firmor, och vinet här helt klart till världens tio i topp i discipilinen Cabernet Sauvignon. Jösses vilket djup, och vilken precision, och vilken magnifik balans. Inte långt därefter stod den ypperliga 2001 Elivette från Spring Mountain Vineyard (där Falcon Crest spelades in). Detta fantastiskt eleganta, djupa men eleganta och välstrukturerade vin är en cuvée av 89% Cabernet Sauvignon och resten Merlot och Petit Verdot.
Den fina blåmögelosten Bleu d'Auvergne som serverades med en söt kvittenkompott och brödsticks, fick sällskap av två sauternesviner. Dels den sällsynta och silkigt sötkoncentrerade 1989 Château Suduiraut Crème de Tête, dels den nästan yngre och något mer eleganta 1989 Château de Fargues, som ägs av greve Lur Saluces som tidigare ägde Château d'Yquem. Salta feta och smakrika ostar älskar söta, fylliga viner. Och tvärtom.
Därefter en samling chokladtyfflar, till vilka det söta röda grenachevinet 2004 770 Dolc, från Elvi Wines i Priorat satt alldeles perfekt.
Eftersom vi började tidigt (16.00) hade klockan inte blivit särskilt mycket, och det fanns en hel del liv och bus kvar i oss. Därför följde en orgie i musik-DVDer (en annan av mina hobbies). Till det mer vin, såklart. Först en utmärkt, friskt syrlig, intensivt rödfruktig och elegant 2005 Pinot Noir Seascape Vineyard från toppfirman Hartford Court i Russian River, Kalifornien. Som stram och klassisk referens fick det bli en riktigt god, svalt fruktig, kalkstensmineralisk och utsökt 2002 Beaune Premier Cru Vigne de l'Enfant Jésus från Bouchard Père & fils.
Sedan en torr och stramt syra- och mineraldriven 2006 Riesling Smaragd Klaus från toppegendomen Prager i Wachau, Österrike. Den här typen av strama, föredömligt torra och friska viner är perfekt livgivande sportdrycker efter en stadig vinmiddag. Men det behövdes ändå en champagne, och valet föll på en fortfarande ungdomlig och mousserande krämig 1990 La Grande Dame från Veuve Clicquot. Champagne som denna serverar jag helst i typiska bordeuaxglas snarare än högsmala champagneglas eftersom de större glasen lyfter fram vinets kropp och intensiva aromer bättre.
Kvällsfösaren blev lika god som fantastisk, 2004 Ma Belle Fille från Peter Michael Winery i Knights Valley, en liten appellation i östra Sonoma. Chardonnayvinerna från denna firma hör till de allra bästa i Kalifornien, och det kändes helt nödvändigt att avsluta aftonen med precis något sådant.

Summering: 7 gäster, 21 viner och 35 Riedelglas.