Castilla y León Wine Dinner den 25 oktober

Den första stora vinmiddagen på Stadshuskällaren för min vinklubb tillägnades den fina vinregionen Castilla y León i norra Spanien. Regionen har liksom alla andra spanska vinområden en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden och här liksom på annat håll med ett långt uppehåll från vinodling till följd av den moriska invasionen från 700-talet och omkring 300-350 år framåt i tiden. Eftersom det här är en ur ett klimatperspektiv mer krävande jordbruksregion jämfört med många andra områden, exempelvis Rioja, har vinodlingen inte allt utvecklats lika starkt och heller inte vunnit internationell berömmelse förrän i modern tid. Medan exempelvis Rioja och Katalonien tidigt blev omtalade och vinproducenter kunde försörja sig på odlingen, var vinet är i Castilla y León mest något man gjorde för eget bruk, i tillägg till spannmål och andra grödor. Något utbredd vinkultur var det inte fråga om.

   Först sedan Bodegas Vega Sicilia grundades i mitten av 1800-talet skulle vinet till viss del bli omtalat, men det mesta handlade fortfarande mest om just Bodegas Vega Sicilia – ett kraftfullt och exklusivt vin som få personer hade råd att köpa. Det var snarare under 1980-talet och än mer från 1990-talet och framåt som allt fler bodegor etablerades och viner från andra områden än just Ribera del Duero kom att nå marknader utanför regionen. Och nu på 2000-talet är bodegorna och vinerna från Castilla y León både mångfalt fler och bättre än någonsin, trots det är väldigt mycket okänt. Därför fick jag i uppdrag av den lokala regeringen att ordna ett antal middagar och provningar i Sverige för att lyfta blicken till den fina vinregionen Castilla y León.

 

Vår middag inleddes med ett vin från distriktet Rueda, som ligger intill det mycket mer berömda Ribera del Duero, fick sin status som appellation (DO) år 1980 och idag har cirka 7 650 hektar vinodling. Vingårdarna ligger mestadels på platåer på mellan 600 och 800 meters höjd i ett klimat som kan beskrivas som ett kontinentals höglandsklimat, således väldigt torrt och om somrarna varmt men vintrarna så bitande kallt att både frost och snö.

   Det här distriktet var tidigt känt för sina oxiderade viner, gjorda i motsvarande stil som sherry, som förr i tiden ansågs vara det finaste vinet man kunde dricka. När Bodegas Marqués de Riscal från Rioja på 1970-talet ville hitta vingårdar att göra vita viner från, valde man just Rueda. Stilen man siktade på var dock helt annan, nämligen torra och friskt aromatiska viner jästa reduktivt i ståltankar – helt utan någon som helst oxidation. Det blev lyftet för Rueda och det dröjde inte länge innan man hade vunnit sin distriktsstatus och med det tog sig alltfler producenter hit för att göra vitt vin, samtidigt som allt fler vinodlare gick ur kooperativen för att göra egna viner.

   Jag hade valt 2016 Protos Blanco från Protos, som hade grundats 1927 som ett kooperativ i Peñafiel i Ribera del Duero, men som idag är ett privatägt vinföretag med omkring 1 000 hektar vingårdar totalt sett. Här i Rueda började man göra vin först 2008 och druvan är den i Rueda totalt dominerande Verdejo som högst troligt har sitt ursprung här för kanske 1 300 år sedan. Den odlas på totalt 11 400 hektar i Spanien och har den goda egenheten att mogna tidigt innan höstkyla och frost tar vid. En annan fördel är att den kan bevara syra, fräschör och sina friska aromer även i torra och varma klimat, därför är vinerna påfallande friska och eleganta. Främst citrus, ett uns bittermandel och även en svagt kryddig nyans av lagerblad kunde noteras i detta ståltanksjästa vin, som var absolut torrt och friskt med en diskret druvtypisk bitterhet precis i slutet.

 

Rätten till vinet från Protos var en lätt sotad pilgrimsmussla som serverades med löjrom, en dillolja, lite kräm av bränd grädde (dess kolaliknande sötma gränsade till att vara för sötaktig för det torra vinet) med ett lätt blommigt inslag av bergamott, därtill ett krispigt löv av alger.

   Köket här på Stadshuskällaren är under ledning av den skickliga och smaksäkra chef Magnus utmärkt och maten är både väldigt god och elegant i sitt formspråk.

 

Vi skulle stanna kvar i Rueda med nästa vin, som kom från den internationellt verksamma och ambitiösa vinmakaren François Lurton, bördig i Bordeaux och med stor produktion av viner i södra Frankrike, Chile och Argentina … liksom här i Castilla y León. Hans vin 2014 Campo Eliseo Blanco är förvisso också gjort uteslutande av druvsorten Verdejo, detta från omkring 600-650 meters höjd och drygt 40 år gamla stockar som har bidragit i ett vin med större djup med en rikare ton av citrusskal och även honung. I det här fallet är vinet också helt och hållet jäst i helt nya 600 liter stora franska ekfat, i vilket vinet sedan har tillbringat ett år. Därmed har vinet vunnit en mycket större doft, lätt rostad och vaniljsöt av faten i stil med vad man annars kan finna i Bordeaux. Det är ett intensivt, seriöst och fint strukturerat vin som helt klart kan stå pall för smakrikare och fetare maträtter.

 

Till det här vinet hade man lagat en gravad och hastigt bakad rödingfilé som hade rullats i aska av bränd purjolök. Den något söta krämen av pumpa som hörde till hade helt klart varit för söt för det första vinet från Rueda, men tack vare kraften, den rikare frukten och den fina ekfatssötman i Campo Eliseo Blanco kom den till sin rätt utan att vinet förlorade kraft eller frukt. En citrusfrisk syra i smaksättningen gjorde såklart sitt till för att matcha vinets friska syra.

 

Bodegas Castro Ventosa är i många avseenden en typisk spansk vinfirma. Familjen har odlat vin i flera generationer men utöver en liten mängd vin för egen konsumtion har man sålt druvorna och vinet i bulk till andra vinfirmor. När sonen Raul Perez, född 1972 och därmed mer befriad från en del måsten ur den gamla spanska vintraditionen som tidigare generationer bär med sig, började arbeta här i slutet av 1990-talet, började man buteljera vinet själv och med det kom också kvaliteten att bli allt bättre. Mellan 2005 och 2008 var han på annat håll, och det är egentligen först när han kom tillbaka med nya erfarenheter och ny högre ställd ambition som kvaliteten sköt i höjden. 

   Vinet 2013 El Castro de Valtuille är ett riktigt bra vin till ett väldigt bra pris, gjort som brukligt av den lokala druvsorten Mencía som totalt sett odlas på 9 080 hektar i Spanien, av vilket en tredjedel finns just här i det 3 900 hektar lilla distriktet Bierzo. Rent geografiskt ser Bierzo ut att ligga i Galicien, det ligger i alla fall intill i distrikten Valdeorras och Ribeira Sacra i det nordöstra hörnet av Spanien, men det hör historiskt och politiskt till Castilla y León. Vingårdarna reser sig från 450 meters i dalbottnarna upp mot över tusen meter i bergsvingårdarna. I de senare vingårdarna, varifrån också det här vinet kommer, är det magra stenjordar med skiffer och kvarts som gäller. Det leder till viner med god struktur och fin mineralitet i de annars ganska djupt fruktiga men eleganta vinerna som Mencía ger. Stockarna i det här vinet är mellan 60 och 80 år gamla och vinet har framställts med bara hälften av druvklasarna avstjälkade, således en fint kryddig och jordig nyans av stjälkarna, men vinet är stilfullt balanserat med god frukt, tydliga men fina tanniner, en silkigt texturerad kropp och stor fräschör. Av den tio månader långa lagringen i 500 liter stora franska ekfat noteras bara nyanser.

Fasan är bland det svåraste som finns att tillaga – det magra köttet blir väldigt lätt torrt och segt. Även om det här var en väldigt god och vällagad rätt, ett fasanbröst som var fyllt med en kycklingfärs med svamp, fanns känslan av torrhet i köttet. Tack vare en det fetare tillbehöret av puré med kantareller kunde man till största del motverka den känslan och såsen av kycklingsky med picklade senapsfrön till var ljuvligt god. Dessutom lite krispig grönkål.

 

Det idag 21 390 hektar stora Ribera del Duero är tveklöst det främsta och mest berömda distriktet i Castilla y León. Allra mest känt har distriktet blivit för anrika firmor som Bodegas Vega Sicilia, kooperativet Protos (som grundades 1927) och toppfirmor som Bodegas Alejandro Fernandez och Bodegas Hermanos Perez Pasquas. Grannen till Bodegas Vega Sicilia har levt ett mer stillsamt liv, trots en historia som tar oss tillbaka till 1300-talet. Finca Villacreces fick nytt liv, och ett starkt nytt sådant, när krögaren Gonzalo Antón köpte egendomen 2003 och lade ner stora summor och stor möda på att renovera vingårdarna och vineriet. Idag har man 64 hektar vingård som till allra största del är planterad med Tempranillo med mindre inslag av Cabernet Sauvignon och även Merlot – en idé som kom med Bodegas Vega Sicilia redan i mitten av 1800-talet när ägaren Don Eloy Lecanda y Chaves inspirerades av vinslotten i Bordeaux. Tio procent av Bordeauxdruvor har lagt en extra stämma i 2014 Finca Villacreces och dess djupa, mörka, nästan lite bläckigs, mineraliska och supereleganta spanska Tempranillofrukten. De franska ekfaten ger ett komplext inslag i den härliga helheten.

 

När Peter Sisseck grundade sin firma Dominio de Pingus 1995 skulle det sända signaler till både andra odlare i Ribera del Duero och vinälskare i hela världen att Tinto Fino i Ribera del Duero kan producera röda viner i absolut världsklass. Bröderna José och Javier Moro från firman Bodegas Emilio Moro var bara två i en lång rad vinodlare som i kölvattnet av toppvinet Pingus och den under 1990-talet starka internationella vågen att producera täta, djupa och intensiva röda viner inspirerades att ta sina egna viner till en helt ny nivå. Fram till 1987 hade druvor och viner mest sålts till andra vinfirmor, därefter var vinerna bra utan att imponera, men det kom att förändra det nya Bodegas Emilio Moro som såg dagens ljus 1998. Vinet 2013 Malleolus är ett druvrent vin av Tinto Fino (Tempranillo) från både gamla och något yngre vingårdslotter som i sann 1990-talsanda har jästs och lagrats under 18 månader i helt nya franska ekfat.

   Det här vinet hade vi dekanterat en timma innan middagen för att det skulle blomma ut och det hade det verkligen gjort. Lite av den solmättade rika frukten och kolalikt sötaktiga fatnyansen hade lagt sig något, vilket lyfte fram en lite kryddigare och mer mineralisk ton och med det större komplexitet. Helt klart ett modernt vin, gott och rikt, fylligare i smaken, något sötare i frukten än vinet från Finca Villacreces, men med en tydlig och både druv- och ursprungstypiska druvkaraktär.

 

En rosastekt ryggfilé av kronhjort serverades med en len kräm av jordsärtskocka, vars sötma var lite för tydlig för vinet från Finca Villacreces men väl anpassad till vinet från Bodega Emilio Moro, därtill lite krispiga chips av friterad jordärtskocka, dessutom en smakrik viltfond och lite syrligt picklade granskott. Över hetta hyvlades lite tryffel från Gotland. Stiligt, gott och bra mat till de smakrika vinerna.

 

Eftersom man inte gör några söta viner i Castilla y León, valde jag att avsluta med ett vitt vin till en osträtt. Nja, någon direkt rätt var det inte tal om, det var helt enkelt en bit Blå Simon som hade lagrats i 38 månader och därmed utvecklat en påtaglig kryddighet och även liten beska. Jag tyckte att osten var god, men egentligen lite för kryddig för det eleganta vita vinet därtill. Denna hårdost kommer från Dalspira Mejeri som ligger mellan Vänersborg och Grebbestad och den görs av getmjölk. Till osten bara ett fint tunt knäckebröd med krisp.  

 

Det vita vinet till osten och det som skulle avsluta middagen kom från Bierzo och firman Bodegas Estefanía som grundades 1999, tio år efter att Bierzo fick sin status som appellation. Här görs allra mest rött vin, men en liten mängd vitt vin av framför allt Godello (som i det här vinet), Doña Blanca oc Malvasia. Den här firman är sprungen ur distriktets uppvaknande och med assistans av den skickliga vinmakaren Raul Pérez hr man positionerat sig som en av de allra bästa firmorna i distriktet. Inte minst deras röda Tilenus Pagos de Posada (199 kronor!) är ett underbart vin. Nu var det istället 2015 Tilenus Godello som stod i våra glas, ett druvrent vin av Godello som till lika delar har jästs och lagrats i ståltankar (för fräschörens och renhetens skull) och franska ekfat (för rondör, textur och komplexitet).

   Godello är en anrik lokal druvsort som nämns här första gången 1531 men troligen har odlats mycket längre än då. Den är identisk med druvan Verdelho på Madeira, den trivs bra i de magra steniga jordarna i bergen i Bierzo och den ger tjockskaliga, tåliga druvor med god smakintensitet, fina toner av kvitten och gula äpplen och en god syra. En av dess positiva egenskaper är att den ger lika fina viner i ståltankar som i ekfat. Här gick vi den gyllene medelvägen – ett bra sätt att avsluta en underbar vinmiddag på smaksäkra Stadshuskällaren.