Oj då, det här hade vi inte räknat med. Trötta efter alla
härliga luncher och kvällar på restaurang under en veckas tid, med (alldeles
för) mycket god mat och goda viner, bestämde vi oss för att ta rejäl sovmorgon
och stå över frukost. Istället siktade vi på en härlig lunch, och en
välbehövlig promenad i lugn och ro genom San Franciscos gator mot restaurangen.
Särskilt lugn blev den inte. Vi hade ingen aning om att vi hade hamnat mitt i
San Francisco Pride 2012, en festival i de homosexuellas huvudstad som får
lilla Stockholms Pridefestival att te sig som en dockskåpsversion ämnad för
dagisbarn.
Här var det säkert en miljon människor ute på gatorna, med peruker i alla regnbågens färger, med små maskiner som blåste såpbubblor, påklädda människor, halvklädda människor, utklädda människor, helt nakna människor, unga och gamla, straighta som überbögar, transor och fan och hans moster … och alla levde ut sina lustar och idéer till 100 procent, minst. Den här dagen gällde inga vett-och-etikett-regler och polisen lade lagen om förargelseväckande beteende åt sidan.
Hur kul som helst, egentligen, även om jag inte på något sätt kan begripa varför man måste tala om för omvärlden att man har sex, alldeles oavsett i vilken form det rör sig om. Men det är kul att titta på spektaklet, även om huvudattraktionerna är rätt märkliga som till varje pris måste visa upp sig som utställningsobjekt.
Tack och lov hann vi till restaurangen i tid, trots den
massiva folkträngseln. Och restaurangen ifråga är världens allra bästa
fastfood-restaurang, Yank Sing, ett kinesiskt tempel för deem sum serverade i en sådan hastighet att man nästan svimmar.
Vid mitt senaste besök på Yank Sing, då på Stevenson Street, hann jag och min gode vän Mr Z
med 16 rätter på 27 minuter, från dess vi öppnade dörren till restaurangen till
dess vi hade betalat och gått. Den här gången var vi på den mycket större Yank
Sing nere på 101 Spear Street (drygt 300 platser, och fullpackat, bord måste
beställas!), och nu tog jag och AJ Styles det lite lugnare, 11 rätter på 32
minuter. Och till skillnad från alla världens hamburgersyltor eller andra
snabbmatsrestauranger, talar vi här på Yank Sing om (kinesisk) mat i
världsklass!
Innan våra akterdelar hade funnit sig tillrätta på
stolarna erbjöds vi första rätten, friterade jätteräkor med en sötsur sås.
Sedan fick vi nästan lika snabbt erbjudande om ytterligare ett antal olika deem sum, men vi höll oss på mattan till
dess vi fått in våra svalkande öl, Sierra
Nevada Pale Ale från Sierra Nevada Brewing Company.
Sedan var det bara att kasta sig in i leken och titta
igenom de vagnar med absolut nylagade deem
sum som i strid ström rullas fram till borden av trevliga kinesiska
servitriser. Den här formen av speed dining är exalterande, man hamnar i ett
slags matrus där nya dofter och smaker avlöser varandra, och där ordning och
reda och logiskt menyföljd inte alls har med saken att göra.
Vår favoriträtt Pekinganka med hoisinsås, strimlad
purjolök och det luftiga brödet kunde vi ju inte motstå, inte heller en stek av
gris med knaprig svål, doppat i en sötsur sås. Himmelskt det med.
En friterad vit fisk med strimlas sticklök och vitlök,
liksom krabbkött inbakad med klon och sedan friterats var också formidabelt
gott.
Det landade också en wok av kyckling, knaprigt stekt med en söthet sås
och chile av typen piri piri. ”Ni ska inte äta chilefrukten, de är mycket heta,
mycket”, lät den vänliga servitrisen oss veta. Och såklart vågade vi inte rör
den röda elden, inte ens AJ Styles som är av de få som har förtjänat ett
T-shirt med texten ”Jag har ätit världens starkaste korv i Gamla Stan”.
Nu fick vi först ett glas NV Cuvée Reserve från Pierre Peters att läska oss med medan vi ögnade igenom menyn, som helt och hållet är vinvänlig och anpassad efter vinlistan, och den omfattande vinlistan. Vi fick också en stund tillsammans med Rajat Parr, vi hade stämt träff här trots att han egentligen var ledig för kvällen och var ute på restaurangrunda med två tyska vinmakare. Rajat bjöd på två av sina senaste viner från den egna firman Sandhi Wines i Santa Barbara County.
Av 2010 Chardonnay Bent Rock, från en
brant nordligt exponerad vingård med mager mineralisk vit jord i västra Santa
Rita Hills, gjorde man bara tre fat, av vilket ett var nytt och resten några år
gamla. Det här var den finaste, stramaste och mest eleganta av de
chardonnayviner jag har druckit från Sandhi, ett vin som mer än de andra
tangerar stilen hos vit bourgogne.
Även pinotvinet
vi fick serverat, 2010 Pinot Noir
Sanford and Benedict från södra Santa Rita Hills, var exceptionellt och
hörde till de finaste och mest burgundiskt eleganta från den unga firmans
historia. Med vinifiering utan avstjälkning och bara 13 procent alkohol, bjöd
det här vinet på en underbart elegant och med luft både körsbärsaromatisk och
stjälkkryddig doft, och texturen var len, syran frisk och eftersmaken lång och
god. Bravo Rajat Parr och vinmakare Sashi Moorman, ni är hjältar!
Jag och AJ Styles bestämde oss för att köra family style dining, att beställa in en faslig massa rätter och plocka från till våra tallrika. Låt gå för alla fine dining vi ofta ägnar oss åt på stjärnkrogar, men det här är fun dining, bland det allra bästa jag vet!
Som aptitretare,
förvisso stora som normala svenska förrätter, tog vi in tempurafriterad
ostronskivling med en mousselinesås av smörkokt och mixad schalottenlök, som
var otroligt gott trots det myckna och det feta. Vi kunde heller inte motstå
märgbenen, 20 centimeter långa och grillade med örter och sedan serverade med
grillat surdegsbröd och en otroligt god sötsalt marmelad av bacon (som en
rillett ungefär).
Vi hade också fått in vårt första vin, som den unga och
oerhört skickliga sommelieren (som går igenom slutexamen som Master Sommelier
om tre veckor) dekanterade så att den fick blomma ut i full prakt med luften
och lite högre temperatur. Vinet kom från Domaine Roulot, en av de verkliga
stjärnorna i Meursault, och Bourgogne som helhet, och var den fina, mineraliska
och komplext gulfruktiga 2008 Meursault
Les Vireuils. Gott redan från första munnen, men doft såväl som smak skulle
som väntat utvecklas till större komplexitet med tiden i karaff och glas.
Den andra rätten var underbar, och hade storleken av en typisk svensk varmrätt. Grillad spansk bläckfisk, med en fin textur och knaprig grillyta, serverad med bondbönor, späda hjärtan av kronärtskocka och en sås av vattenkrasse och olivolja. Dessutom ingick det ett par absolut perfekta pommes frites, mjöliga och goda inuti och med en frasig yta. En riktigt härlig rätt som fick oss att minnas en underbar strandrestaurang på Lanzarote för sådär tio år sedan. Tänk var dofter och smaker kan väcka minnen till liv, något som är värt att tänka på när man investerar i fantastiska viner och restaurangbesök. En god måltid tar aldrig slut, ens då man reser sig från bordet, den lever kvar i minnet och själen för att närhelst man önskar, väckas till liv!
Tack vare att vinet
hade börjat blomma ut och vunnit större kropp, orkade det med den smakrika
rätten.
Röd bourgogne kan jag dricka närsomhelst, därför frågade jag tidigare på kvällen Rajat Parr om han kunde rekommendera ett pinotvin som han själv håller som ett av de allra bästa i Kalifornien, hans egna fina viner undantagna.
”Absolut, då ska du prova vinerna från Soliste Cellars
ute i Sonoma Coast, de är Kaliforniens svar på Chambolle-Musigny, men man ser knappt
vinerna, bara ett par fat av varje vin görs”, sa Rajat.
Sagt och gjort, en flaska 2010 Pinot Noir Forét från Soliste Cellars fick det bli. Bakom
vinet står den franska vingårdsägaren Claude Koeberle, som följde det råd an
hade fått av legenden Henri Jayer att åka ut i världen och göra pinotviner
istället för att bara stanna kvar i Bourgogne.
Det visade sig
vara ett gott råd, vinet var utsökt, fortfarande ungt och lite knutet, men med
tiden i glaset släppte det lös sina behag och bjöd på en mörk körsbärsfrukt med
stråk av röda blommor, en stor fräschör och fina tanniner, måttlig alkohol och
knappt ens ett spår av ekfaten till dess att vinets temperatur steg. Ett
riktigt bra val. Den där Rajat kan sina grejer, tänkte jag och log.
Ankbröst från Liberty Farm med en diskret rökt ankfond smaksatt
med körsbär och ett försiktigt sting av schezuanpeppar. Så stod det på menyn i
alla fall, men när rätten kom visade det sig att den också innehöll en bit
grillad korv av anka, fantastiskt god förstås, och en rillett av anka inbakad i
crepinette. Vilken underbar rätt, och
vilken fullträff till precis den här typen av pinotvin. Däremot avstod jag från
den mandelbräserade belgiska endiven i skålen bredvid, den var för besk för den
elegans jag sökte.
Den andra varmrätten vi tog in och delade på var en biff av wagyu från Masami Ranch, stekt medium rare och med en som förväntat smältande textur. Det är något särskilt med wagyu. Till köttet bönor, grillad grön sparris, en puré smaksatt med brynt smör samt grillade flodräkor och en bordelaisesås med hummer istället för märg. En god och lite annorlunda variant av surf’n’turf.
Trots att vi var skickligt mätta, kunde vi inte avstå en dessert, man måste ju se hur väl köket hanterar desserterna, dessutom hade de en chokladdessert som jag spanat in och var sugen på. Bara en liten bit, tänkte jag. Denna black forest gateau bestod av en chokladfromage, en vit chokladmousse, rostad brownie, körsbär, droppar av välsmakande rund ultragammal balsamvinäger samt en mandelglass.
Det är ingen överdrift att påstå att vi slickade tallrikarna, trots att dessertens storlek följde mönstret för övriga portioner här på RN74. Ett litet glas 2009 Banuyls Rimage från Domaine de la Tour Vieille, körsbärsfruktigt, sött, lent, ungt men redan lite komplext och med balanserad alkohol gjorde chokladen följe.
Det var mitt första besök på RN74, och efter alla
recensioner från goda vänner och samtal med vinmakare, sommelierer och kockar i
Kalifornien, var förväntningarna högt ställda. Trots det infriades de med råge,
RN74 är en riktigt läcker, modern amerikansk bistro och brasseri, med otroligt
kunnig och professionell service, och maten är verkligen genuin och vällagad.
Man behöver inte vara en passionerad vinälskade som jag för att trivas på RN74,
och man behöver absolut inte vara besatt av Bourgogne eller motsvarande viner från
annat håll av Chardonnay och Pinot Noir, men det hjälper ju såklart till.
Om Bistro Bouchon i Yountville har en stjärna i Guide
Michelin, borde RN74 definitivt också ha en stjärna. Någon sådan har de inte,
ännu. Men den kommer, var så säker!
Nästa avgång till gott vin! Här på RN74 sitter en stor
tavla av den typ man fann på flytplatser förr i tiden, som med ett rasslande
ljud bläddrar fram nya goda viner att locka gästerna med. Kul!
4 kommentarer:
Ja, vad säga? Två av mina absoluta favoriter i SF! Dock föredrar jag YS på Stevenson St för dess storlek och gemytlighet.
RN74 är kanske US bästa "enkla holk"?!
Vinlistan får dom flesta stjärnkrogarna att blekna av avundsjuka.
Hejsan!
Jag gillar verkligen din blogg starkt och undrar om det finns någon mailadress man kan nå dig på? Tack för en bra och läsvärd blogg! Vänliga hälsningar E
Skicka en kommentar