En dag i Napa Valley den 21 juni

Vissa dagar är bättre än andra, det här var en sådan. Efter en hård kväll på Pancha’s, den skönaste och samtidigt sunkigaste baren i Napa Valley, blev det sovmorgon och ordentlig frukost på det lyxiga men också behagligt avslappnade hotellet Vintage Inn mitt i Yountville. Strax före lunch körde vi genom vingårdarna uppför infarten till Harlan Estate, en egendom som i mitt tycke gör ett av världens allra bästa röda viner.

Efter ett glas behövlig och uppfriskande stramt syrarik NV Grande Cuvée Brut från Krug, njuten till den bedårande utsikten över Oakville och Rutherford, äntrades vinkällaren för att prova ett första prov av den (nästan) slutliga cuvéen av 2010 Harlan Estate från just Harlan Estate (såklart), ett vin som bjöd på en underbar fräschör och elegans, fina tanniner och intensiv men elegant frukt, och som säkert kommer att bli formidabelt läckert när det buteljeras om drygt åtta månader.

Fatprover ger en intressant blick in i framtiden, men alltid är svåra att fullt ut värdera. Därför var provningen av den buteljerade årgång 2008 från både Harlan Estate och Bond mycket mer givande. Vi började med 2008 Harlan Estate, som var väldig elegant med djup men inte massiv frukt, fint strukturerad av fasta men lena tanniner och en fin mineralton och med en årgångstypisk fräschör. På Harlan Estate gör man egentligen inte särskilt stora viner, elegans och textur är det som gäller (undantagen är årgångarna 1997 och 2004, som blev stora).

Samma grundfilosofi gäller också på Bond, vars viner för varje år har närmat sig kvaliteten på vinet från Harlan Estate och idag är på samma nivå, det är egentligen bara stilistisk karaktär baserad på terroir som skiljer dem åt. Det här året är 2008 Melbury oväntat tät och strukturerad, dessutom mer blåaktig snarare än rödfruktig, vilket managern Paul Roberts förklarar med att en svår vårfrost reducerade skördeuttaget så markant att vinet fick en naturligt stadigare tanninryggrad och djupare frukt. Ett steg upp mot normalt betyg.

   Lika överraskad blev jag över hur elegant 2008 Quella var, ett vin jag normalt sett finner vara mycket mer påtagligt tanninmarkerat, men som den här årgången var påklätt av en mycket rikare frukt som gav det en lite lenare munkänsla. Superbt gott, det godaste årgången hittills av detta vin.

Jag var dock inte ett dugg överraskad över hur fantastisk 2008 St Eden var, i mitt tycke alltid det mer förföriska och eleganta av vinerna. Det är något särskilt med den rödaktiga jorden i vilken detta vin är fött, på något sätt verkar den bidra till att koncentrera vinets aromer och ge det en fyllighet och silkighet samtidigt det bjuder på en underbar mineralitet. Normalt sett är dessa två egenskaper något av motsatser till varandra, här spelar de tillsammans.
   I stort sett lika imponerande var 2008 Vecina, ett vin som i vanliga fall står stadigt med hård ryggrad av tanniner som knyter smaken en aning, men som i denna årgång balanseras av en rik och fyllig frukt som gör vinet njutbart redan idag. Detta ska man inte luras av, det är först vid cirka 8-10 års ålder som vinerna från Bond börjar visa upp sina finaste sidor.
   Ett annat vin som vanligen är vresigt tanninstrukturerat som ungt är det från Spring Mountain, 2008 Pluribus, som också detta år var oväntat förföriskt tack vare en rikare och silkigare frukt som gav de markerade tanninerna en redan nu underbar smakbalans.  

En sak stod klar, att 2008 är en fantastisk årgång av ett mer elegant klassiskt snitt och att vinerna präglas av en härlig frukt, stor fräschör och tydlig känsla av sina respektive ursprung. Nu är det bara att vänta tills vinerna tänker visa upp dess mer komplexa potentialer, om si sådär 8 år, eller så.

Lunchen bestod av rosastekt biff, fint stekt majskyckling, allehanda grillade grönsaker, sparris och broccoli samt sallad, och till det en California Queen Sauce, en mild majonnäsbaserad sås med avokado och dragon. En ljuvlig lunch som ramades in av känslan att sitta vid det tunga bordet av redwood med den bedårande utsikten över de sluttande vingårdarna på Harlan Estate.

I första glaset njöt vi av en sval och lämpligt dekanterad 2007 Meursault Clos de la Barre från Domaine Comte Lafon i Meursault, en firma man har en mycket nära relation med på Harlan Estate och Bond, och som man i framtiden kommer att göra en specialcuvée med. ”Så vi har något riktigt gott vitt att dricka när vi äter lunch här”, menade Paul Roberts.
   Denna nollsjua har idag en fortfarande ung och lite gulfruktigt fet doft och smak, helt torr och kalkstensjordig med en begynnande komplexitet och mineralmärkt finish. Med luften i glaset växte vinet i intensitet, precis som sig bör.

Paul Roberts ville också visa upp två äldre årgångar av Bond, en ynnest man inte kan tacka nej till. Att han skänkte upp 1999 Vecina, den första årgången av både firmans produktion och detta vin, var oerhört generöst. Jämfört ur minnet med mina tidigare erfarenheter av vinet (för ett par år sedan) blev jag överraskad hur ungt och vitalt vinet var, hur mycket primär mörkfrukt och blommighet det bjöd på, hur stabil strukturen var. Först i eftersmaken dök det upp små stråk av komplexitet som vittnade om mognad.

   Intill denna stod 2001 Melbury, ett vin som normalt sett mognar en aning fortare eftersom det har en lite mjukare struktur, men som nu, elva år gammalt, fortfarande var purungt och drivet av sin charmerande frukt.  

Den härliga lunchen rundades av med små spröda tarteletter fyllda med vaniljkräm och färska bär. Gott så det förslår.

 Middagen åt vi på Morimoto, en japansk restaurang i staden Napa som öppnade i juli 2010 av kocken Masaharu Morimoto. Han föddes i Japan, öppnade sin första restaurang i hemorten Hiroshima 1980, sålde den 1985 för att resa runt i USA och sedan dess gjort sig välkänd i USA som kökschef på Nobu i New York samt vinnare och senare domare i den stenhårda TV-tävlingen Iron Chef. Numera är han åter krögare med ett par framgångsrika restauranger.  

Då vinlistan på Morimoto påstods vara förhållandevis klen (vilket inte stämmer), hade vi fått rådet att ta med oss något gott och dricka mot en symbolisk korkavgift på 25 dollar (köper man dessutom en annan flaska från vinlistan, betalar man ingen korkavgift). ”Bring Your Own”, att ta med sig eget vin, är ett fantastiskt system som gör att vinet inte blir så vansinnigt dyrt och att man därför har råd att dricka verkligt goda viner utan att ruinera sig.

   Den här kvällen blev det en flaska NV Grande Cuvée Brut från Krug, aperitifen på lunchen hade gett mersmak, och eftersom vi skulle njuta av elegant japansk mat, var vinvalet särskilt lyckat.

 Vi siktade in oss på en större servering av sushi och sashimi, vilken i sig kan vara en lagom middag om man inte som jag och AJ Styles är hungriga matvrak. Vet du inte själv hur du vill komponera urvalet, gör köket det åt dig.

   Vår uppsättning för 90 dollar innehöll ett antal olika nigiri sushi med lax, tonfisk, white tail, saba (en japansk makrill som var fenomenalt god), ika (bläckfisk) som hade fått smak av den syrliga och nästan currykryddiga örten shizo, en med en riktigt fet och köttig råräka som var otroligt god, en med halstrad ål, ett par tempura rolls med räkor och sparris med en kryddig sås, samt en gunkan med ikura (laxrom).

   Allt var väldigt gott, rent och elegant smakande, men är man bortskämd med den lite mer innovativa sushin på Alex Sushi i Oslo eller Råkultur i Stockholm, sveps man kanske inte med lika lätt. Här var det i och för sig överlägset det allra mesta som serveras i Sverige (vilket i och för sig inte torde vara så svårt, om man så säger), men min röst faller på Råkultur.

Till huvudrätt valde vi mer lagad mat. AJ Styles tog en duck duck goose, en confit på anka som serverades med en buljong den hade sjudit i, till det ett saftigt lätthalstrat ankbröst och till det ett stekt ris över vilket frusen gåslever hade rivits. Till ankbröstet hörde också en riktigt god, lätt sötaktig sås av aprikos med en liten nyans av vanilj.

 Själv föll jag för surf ’n’ turf, som här på Morimoto bestod av en rosastekt och smältande mör biff från Snake River Farms i Idaho, ett uppfödare som har gjort sig känd över hela USA som en av de allra bästa. Över köttet lite krispigt strössel av potatis, och till köttet krispigt tillagad kinesisk broccoli, rostad vitlök, smörstekt ostronskivling samt nuoc cham, en smakrik och något sötaktig dippsås med ursprung i Vietnam. 

   Surfdelen i anrättningen utgjordes av en grovt strimlad hamachi, mild och fin i smaken och texturen, i en sallad av de ingredienser som ger guacamole, alltså avokado, tomat, lök, koriander och jalapeño. Till det en liten pipett med en het sås som man fick droppa på efter eget behag. Det var en kul och god variant av den klassiska fisk- och kötträtten.

Vinet till detta fick bli en elegant pinot, 2010 Sonoma Coast Pinot Noir från Failla, bakom vilken den skickliga vinmakaren Ehren Jordan står. Vinet har en läcker rödfrukt, intensiv och inbjudande aromatisk men samtidigt ytterst elegant i en stil som bör beskrivas som klassiskt finstilt med en liten släng av solcharm. Frukten bjuder direkt ut sig med en diskret sötma, men snart träder en livlig syra och stor fräschör fram och skapar en härlig energi till den silkeslena texturen. Failla är en producent man absolut inte ska missa, Ehren Jordan är en stjärna, en tystlåten sådan som låter vinerna tala snarare än att han själv tar till brösttoner.   

 Till dessert tog vi sedan in en rätt märklig kaka av avokado som toppades med tunt skivad mango och till det en sötfruktig sås smaksatt med curry. Det var en intressant snarare är verkligt god dessert som hela tiden skickade signaler till hjärnan att det var en rätt av kyckling eller fisk. Nja, helt säker på den här dessertens storhet var jag inte.

Då var Morimoto icecream sandwich en roligare och godare dessert. Tre olika glassar av choklad med tillhörande kex, precis som den svenska glasskioskens GB Sandwich.
   Den vita chokladglassen var smaksatt med grönt te, och hade också ett krispigt hölje av kex med grönt te. Den, liksom den mörka chokladglassen med kex smaksatt med banan och kardemumma, var goda och kändes igen i sina mer klassiska smaker. Den allra godaste var glassen av mjölkchoklad, vars kex var smaksatt med rostade sesamfrön och salt. Det här var en absolut sensationellt god del av desserten, genialisk minst sagt.

Morimoto är en stor restaurang, ungefär 220 platser, och stämningen är hög. Det är också ljudnivån, vilket kan vara lite störande och försvåra konversationen. Servicen vid vårt bord var bra och personlig med en hög kunskapsnivå. Vill man få förklarat vad den japanska maten innehåller och hur den är tillagad, eller som vår bordsgranne vill veta mer om de olika sorter av saké man har beställt, får man bra svar.

   Prismässigt ligger restaurangen någonstans mellan en vardaglig krog och en fine dining, så man bör budgetera lite i överkant.

   Hit går jag gärna igen, menyn är stor och innehållsrik och det finns väldigt mycket gott att uppleva här!