En av förra årets absoluta bästa restaurangupplevelser
skulle ställas inför återgranskning, och sedan förra gången i maj 2011, har
Benu graderats med två stjärnor i Guide Michelin. Det lovade alltså mycket och gott
när vi steg in genom entrén till den sobra restaurangen, efter att först att
gluttat in i köket, som intressant nog har skyltfönster ut mot Hawthorne
Street, restauranggästerna har emellertid inga fönster att titta ut genom.
Det jag fascinerades över förra gången jag var här var
den fantastiska blandningen mellan östasiatiskt och kalifornisk, och hur väl
den kombinationen fungerade, såklart också smakerna och den fantastiska
servicen. Värt att tillägga att vi då var tio personer och hade hela private dining room för oss själva och
med det en specialstyrka av serveringspersonal och en egen sommelier till
förfogande, därtill en extremt väl tilltagen budget för viner så att även de
toppade totalupplevelsen.
Nu var vi bara två, AJ Styles och jag, och trots att
budgeten även denna gång var hög, blir det inte lika lätt att satsa på mångfald
av viner när man bara är två. Tack och lov hade de ett ganska intressant utbud
av halvflaskor, vilket förgyllde vår kväll.
Vi tog den 18 rätter långa avsmakningsmenyn för 180
dollar (vilket jag ser som billigt), och medan vi satt och ögnade igenom listan
med alla spännande rätter bjöds vi ett glas
NV Crémant de Jura Brut av Chardonnay från
Domaine de Montbourgeau, ett vin som
visade sig vara utsökt torrt och mineralisk, och även väldigt elegant. Detta
vin var så gott att vi behöll det som komplement till det vita vin vi hade
beställt till de första rätterna.
Vinet kom från
Weingut Hirsch i Kamptal,
2010 Grüner Veltliner Heiligensten,
rent citrusfruktigt med en liten fetma, sin typiska milda kryddighet och beska
i slutet av smaken, därtill en lätt stenig mineralitet och en frisk syra gav
spänst åt den goda frukten. Det är precis den här typen av vin som fungerar så
perfekt till elegant och något asiatiskt inspirerad mat som den här på Benu.
Allra först ut var ett så kallat tusenårigt vaktelägg (en
urgammal tradition att baka äggen i aska, lera, salt, kalk och risagnar under många
veckor så att proteinet bryts ner och ägget konserveras), som serverades i en
lite skål med en krämig soppa av ingefära och kokosmjölk. Rätten var riktigt
god, med en fin kryddighet och god längd. Det mousserande vinets syra
balanserade krämigheten och kryddan på ett bra sätt, men i mitt tycke var
österrikaren ett snäpp bättre.
Nästa rätt var en ljummen krämig
pork belly och lättpocherat ostron i en spröd skål av buljongen
från
kimchi, som hade torkats, malts
och sedan gjorts till en deg som bakats till en skål. Det här var en riktigt
läcker liten godsak, där en försiktig rökighet kom från grisen och ostronets
sälta på ett intressant sätt smög sig fram ur denna och blev än mer mineralisk.
Snyggt och gott, särskilt till vinet från Weingut Hirsch.
Och så fick potatissallad en ny innebörd för mig.
Märkligt nog smakade själva potatissalladen ungefär som den man själv gör
därhemma, men här var den formad till en liten homogen boll som hade kryddats
med örter till en viss pikant hetta och sedan toppats med friterade
julienne av ansjovis. Rätten var både
spännande och god, dessutom väldigt bra tillsammans med vinet, men det kanske
inte var en rätt jag förväntar mig på en stjärnkrog.
Rätt fyra blev en härlig överraskning, för hade vi inte
vetat vad den var gjord av, hade vi nog direkt sagt att det var anklever. Till
dess vi verkligen hade smakat noggrant och tänkt till. Det fanns nämligen en
liten nyans av fisk i den lent texturerade terrinen, och inte heller upplevdes
den lika fet. Dock nästan lika god. På tallriken en mjäll lever av marulk,
serverad med en fond av vit persika med garnityr av brunoise av
daikon (en mild rädisa) och en varm,
nyrostad brioche till. Suveränt!
Dessvärre hade vi inte hunnit få in nästa vin, som
verkligen hade suttit helt perfekt till denna rätt, en
2009 Saarburg Rausch Riesling Kabinett från
Forstmeister Geltz Zilliken
i Mosel, ett underbart vin med mild fruktsötma (nyanser av citrus och just vit
persika), frisk men balanserad syra och en lång, len och elegant eftersmak. Jag
hade valt vinerna själv, men bett sommelieren servera dem närhelst han tyckte
de var passande till maten, och den sena serveringen av just detta vin blev den
första av ett par missar i sommelierhantverket denna kväll.
Vildfångad lax i två serveringar. Först en
sekundhalstrad, fet vildfångad filé med hög smak, serverad på en ganska het
senap, men tacksamt balanserad av små strimlor av söta körsbär. Den var ruskigt
god och passade underbart till den halvtorra tysken, och fungerade också bra
men inte perfekt till österrikaren.
Nästa rätt bestod av den försiktigt rökta laxrommen,
serverad med en kräm av aubergine, och på toppen av den ett sockersött,
krispigt chips av friterad aubergine. Det här var en annorlunda smakande rätt
(tydlig sötsalt) som vi tyckte var spännande (AJ Styles höll den som en av
kvällens bästa) och helt perfekt till sötman och syran i det tyska vinet.
Fingerfood i
sin enklaste form, fyra ingredienser, men med intelligent stjärnprytt tänk
bakom. En strimla av ål rullad i frityrdeg och hastigt friterad till krispig
yta och krämigt, sekundtillagat ljummet innanmäte. Äts med fingrarna och doppas
i en crème fraiche smaksatt med lime. Hur enkelt som helst, och busgott!
Mozzarellan var ljummen och toppad med en sås av jäst röd
paprika och basilika, och rätten hade för övigt ett mindre inslag av räkor och
pilgrimsmusslor. Ännu en god och lite annorlunda rätt där mer klassiska
europeiska smaker mötte asiatiska på ett spännande sätt. Dessutom var, såklart,
mozzarellan riktigt god, trådig men krämig och salt precis så som den ska vara.
Tack vare den söta paprikan, gick rätten som hand i handske till rieslingvinet.
Nästa rätt var godare än den lät, för jag är verkligen
ingen vän av komage. Men här, där bara ett par tunna skivor av milt smakande
komage serverades tillsammans med matiga räkor i en smakrik buljong med inslag
av lätt kryddig ingefära och libbsticka, blev det hela väldigt gott. Här var
vinet av Grüner Veltliner det allra bästa, rieslingvinet var aningen för sött.
Rätt nummer nio var i all sin enkelhet genialisk. Tänk
dig ett typiskt räkchips, men det här var gjort av bläckfisk och färgat svart
av bläck. På det sprödfriterade chipset
brunoise
av bläckfisk och paprika samt flingsalt och ett par strimlor av koriander.
Briljant, superbt, återigen en
fingerfood
av absolut världsklass.
Så kom den gåsleverrätt jag mindes från förra året, som
var så god.
Foie gras xiao long bao,
små dumplins fyllda med buljong och färsk gåslever, som nätt och jämnt blir
tillagade och därför är saftiga, som sedan serveras med en god dippsås.
Försvinnande gott, särskilt till det lite sötare rieslingvinet.
Vit bourgogne är aldrig fel, och eftersom de hade ett vin
på halvflaska från
Pierre-Yves Colin-Morey, valde vi det,
2009 Chassagne-Montrachet Les Ancegnières. Liksom vinet vi hade
från Pierre-Yves kvällen innan, bjöd det här på den hustypiskt markerade
rostade jordtonen, till det en mineralisk och frisk smak och en fet, gulfruktig
och helt torr kropp som växte och breddades med luft. Vit bourgogne ska alltid
dekanteras, anser jag.
Nu gjorde sommelieren inte det, miss nummer två alltså,
och dessutom hände det vid tre tillfällen att vi satt men nästan, eller helt
tomma glas. Inget bra!
Chicken velvet
abalone visade sig vara en fullkomligt slät
quenelle av kyckling, nästan vit till utseendet och väldigt mild i
smaken, serverade i en buljong av abalonesvamp och även med garnityr av stekt
abalone. Ännu en mycket elegant smakande rätt, som dessutom passade alldeles
perfekt till den vita bourgognen, mycket tack vare att vinets jordiga känsla av
terroir speglade svampbuljongens
något liknande aromer.
Näst på tur en
sablefish,
besläktad med torsk, som hade stekts till perfektion och serverades med en
smakrik fond av svarta bönor på en kräm av sötmajs, samt fint strimlad
knivmussla. Väldigt god, smakrik och enligt sommelieren en rätt som skulle
kunna ha passat även till det röda vinet. Som vi dock inte hade fått serverat
ännu.
Det röda vinet kom från svala Anderson Valley i Mendocino
och producenten
Copain,
2009 Pinot Noir
Les Voisins, ett vin med en absolut ren röd fruktighet, underbar parfym med
inslag av rosor, solmoget inställsam med en len textur och lite silkig
fruktkropp, men med en god syra som gav smaken en härlig fräschör. Vinerna från
Copain har blivit allt bättre de senaste åren och hör nu till de finaste i
Kalifornien.
De två rätter som följde var definitivt tvåstjärniga och
lite mer av europeisk-kaliforniska, även om det fanns små asiatiska inslag i
dem. Ankbröstet formligen smälte i munnen, texturen påminde närmast om spädaste
kalvfilén, till det hörde en smakrik sås med tryffel som kokats in med ett
traditionellt risvin från provinsen Shaoxing, en sammetslen kräm av
schalottenlök samt krispig selleri som garnityr därpå. Rätten som sådan var
sagolikt god och var som klippt och skuren för den vintyp vi hade valt.
Vid sidan om ankan, serverades en slags kinesisk dumplin
fylld med tryffel, som förvisso var god men i mitt tycke lite för stor och lite
för degig för att vara på stjärnnivå. Hade den varit mindre, hade den varit
perfekt.
Biffen som sedan följde var en av de godaste jag någonsin
har ätit, maken till intensiv köttsmak har jag aldrig varit med om tidigare. Den
var rosastekt, saftig och smälte i munnen, dess tillbehör av stekta skogsöron, späd
och krispig sallat och sås av skogsöron, kalvfond och jäst paprika var smakrika
men tog inte alls över vare sig köttets sublima smak eller vinets finess
därtill. En av kvällens allra vassaste kombinationer.
Nästa rätt hade jag gärna fått serverad före både ankan
och biffen, jag fann den vara mer lämpad till de vita vinerna än till vårt
röda, och den logiska följden hade varit att placera den före kötträtterna.
I botten på en djup tallrik hade en kraftfullt smakande kräm
av svart tryffel gjutits, och den passade väldigt bra till både det pinotvin vi
hade valt och även ett kraftigare cabernetvin, om vi hade valt ett sådant. Men
därpå slogs en falsk hajfenssoppa på (haj ska man inte äta, därför hade
kökschef Corey Lee kokt en närmast identiskt smakande soppa av ”hemliga ingredienser”,
bland annat av en skinka från Jinhua), i soppan bitar av smakrik
dungeness crab, och över det kokta
strimlor av stärkelse från samma skinka, som påminde mycket om det hajkött som
hör den rätt klassiska kinesiska rätten till. En riktigt god rätt, ska
tilläggas.
Därmed var dags för desserter. Ett glas med hallon, en
sorbet av tonic som smaksatts med lavendel och till det en fruktig olivolja.
Den var god, men lite annorlunda, och var så smakrik av tonic att man direkt
kom att tänka på Gin Tonic.
Själv höll jag nästa dessert som godare. Den utgjordes av
en mjuk kryddkaka, ungefär som en svensk pepparkaka utan att vara lika distinkt,
till den en väldigt god glass gjord av havregryn samt rostade havregryn, blåbär
och ett minst sagt försvinnande gott skum – det enda man noterade av det var
aromen, det försvann fullkomligt när den nådda gommen.
Slutligen bara en massa goda chokladtryfflar.
Vi var båda överens om att det här var ett väldigt bra
restaurangbesök, med en riktigt bra, vänlig och snabb service (tempo är viktigt
när man äter ett så lång, omfattande meny), tyvärr med ett par missar i
vinserveringen och att maten inte riktigt höll de två stjärnor restaurangen har
prytts med. En stjärna, tveklöst, men gör man en jämförelse med vår svenska
Frantzén/Lindeberg, är det inte en chans att Benu ska ha två stjärnor. Fast å
andra sidan är Frantzén/Lindeberg en trestjärnig krog där den tredje stjärnan
har fastnat i en idiotisk fransk fåfänga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar