Wein und Co en helg i juni

Centrala Europas trevligaste vattenhål, eller snarare vinhål, torde vara Wein und Co på Jasomirgottstrasse 3-5 vid Stephansdomen mitt i Wien. Hit kommer jag alltid när jag är i Wien, och hit skickar jag alla som har vägarna förbi. Det trevliga med det här stället är att det både är en välsorterad vinbutik och en vinbar och restaurang. Och det trevligaste inslaget i konceptet är att man såklart är välkommen att botanisera i det digra utbudet i vinbutiken (släng dig i väggen Systembolaget!), köpa en flaska eller två och sedan få dem serverade i restaurangen till bara ett symboliskt påslag på 5 euros. Har man dessutom varit klok att skaffa sig medlemskort (det är gratis) kan man tillgodogöra sig en liten återbäring på sina vininköp, som dras av som rabatt på notan i restaurangen. Det blir alltså billigare ju mer man köper, typ. Men det är egentligen för detta kundfrieri som jag gång på gång återvänder hit, utan för att det finns så otroligt många viner att njuta av här.

Efter att ha gjort en blixtinventering i den trevliga vinbutiken bestämde jag och Werner för att ta en liten snabblunch. Maten här är kanske inte märkvärdig, men åtminstone god. Den här gången blev det en liten servering med vitello tonato med en krispig sallad till. Därefter en stek med typisk österrikiskt paprikakryddad sky av kalvfond som serverades med potatis och friterad lök. Också det gott utan att vara minnesvärt.

Huvudskälet att gå på Wein und Co är ju ändå vinerna, och till den enkla lunchen valde vi ett ung, frisk och mineraliskt stram 2011 Grüner Veltliner Ried Achleiten från Weingut Josef Jamek i Wachau. Märkligt nog var vinet inte kategoriserat på något sätt enligt den lokala mognadsskalan, och eftersom vinet var helt torrt förvånande det mig något. Gott var det hur som helst, absolut rent och friskt med en uttalad mineralitet och ung, nästan stram smak.

Dagen efter var vi tillbaka, men nu för en hyggligt snabb ”förmiddag” (ett uttryck jag lärde mig häromveckan) som förberedelse för kvällens riktiga middag. Den här gången blev det en faktiskt rätt god club sandwich med kyckling och bacon, serverad med kryddiga potatischips och en lika kryddig av paprika och lite chile smaksatt dippsås. Det var precis vad som behövdes för att stilla den akuta hungern och för att bli vän med min mun, som jag under dagen hade ”plågat” med 130 ungt strama och lite bråkiga röda österrikiska viner.

Vitt, vi behövde vitt. I butiken hittade jag en superb 2011 Riesling Liebenberg Smaragd från den alldeles för sällan omtalade Weingut Leo Alzinger, en av de verkliga eleganterna i Wachau. Det här vinet hade en pigg syra och livlig mineralitet som gav spänst åt den unga, fortfarande charmerande rika fruktkroppen, som drog åt söt citrus och ljusa persikor.

Direkt därpå gick Sir Ausonius in i butiken och valde sin blinda flaska, även denna från Wachau men från den mer kända firman Weingut Knoll. Det här vinet var lika stramt och mineraliskt, men hade en annan och lite mer gulfruktig karaktär, dessutom en lätt kryddig och mer rökig känsla av terroir. Vinet visade sig vara topptappningen 2010 Riesling Smaragd Vinoteksabfüllung, ett strålande gott vin från firmans vingårdar kring Loiben.

Efter en enkel, typiskt österrikisk buffémiddag på en heurigen i en förstad till Wien (där blev det massor av äkta wienerschnitzel), tog sig hela gänget tillbaka till den nu överfulla Wein und Co och fick en bord längst in. Den stora nackdelen med restauranger i Österrike är att man fortfarande får röka inne, och det gör barhänget närmast olidligt. Särskilt om man som vi vill blindprova viner och inte störas av röken, som på kvällarna kan ligga tung här. Men längst in i restaurangdelen röks det inte, tack och lov.

Första flaskan var mer av arten lättdrucken förfriskning, 2011 Loibner Riesling Federspiel från Weingut Knoll, föredömligt rent fruktigt, mineralisk och fjäderlätt, och försvinnande. Den här typen av vin hör till världens allra bästa törstsläckare, till och med en så sötfruktig årgång som 2011.
   Nästa vin, som Sir Ausonius tog in, var allt annat än lättsamt. Istället bjöd det på en tung, moget fruktsöt med nyanser av tropisk gul frukt och även botrytis, dessutom hårt fatbehandlat så det luktade rostade hasselnötter och hade en närmast chokladliknande nyans med bitterhet i den tunga eftersmaken. Denna 2010 Chardonnay från Gantebein i Fläsch i Schweiz var absolut inget för mig.

Efter den tungfotade pjäsen kändes det befriande att njuta av en tyvärr inte helt perfekt tempererad 2009 Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes från Domaine Geantet-Pansiot som jag hittade på hyllan i butiken och som av nöd inte hann nå sina perfekta 15 grader. Ändå var vinet uppfriskande, ungt och hustypiskt stramt med en utmejslad mineralitet, en skön jordighet och en ännu inte helt utvecklad fruktarom. På sitt sätt upplevdes denna nollnia mer som en stramare nollåtta, vilket inte ska ses som något negativt, tvärtom skulle det visa sig att det här vinet var ett av kvällens bästa.
   Tillbaka till vitt, och ett en rätt fetfruktig men stenmineraliskt märkt 2010 Traisenthal Reserve DAC Riesling Berg Erste Lage från den allt bättre Markus Huber, ett vin som vad vederkvickande fräscht och syrafriskt men ändå hade djupet att stå upp efter den röda bourgognen.
   Än djupare och absolut briljant kristallrent fruktig var den sanslöst goda 2010 Pechstein Grosses Gewächs från Weingut Reichrat von Bühl, ett rieslingvin som bjuder på en fabulöst balanserad citrus- och persikofrukt, har ett uns charmerande sötma men ändå upplevs helt torrt tack vare den utsökta fruktsyran och mineralspänsten. Kvällens vin, för min och några med mig.

Det är sannerligen inte lätt att förföra mig med en strama viner av Nebbiolo, och särskilt inte om det ska ske efter de nyss beskrivna vinerna, och absolut inte om jag inte får något att äta till som förlåter de bråkiga tanninerna. Doftmässigt var ändå 2008 Barbaresco från Gaja ett läckert vin, om än i sin linda väldigt knutet, men det hade den mörka körsbärsfrukten och lite av den blommiga parfymen som nebbioloviner av rang ska ha, samt den strama och något mineraliska strukturen. Ett minus var såklart att vinet inte hanns dekanteras i tid, vi är ju så ivriga när vi leker blindbock och alla ska skänka upp en flaska, denna kom från Fine Nike. Ett annat minus var också möjligen glaset, som inte var optimalt.

Ett vin som skiljde sig ordentligt från mängden var den tydligt mogna men ändå inte trötta 1992 Riesling Smaragd M Halbtrocken från Weingut FX Pichler, som med all önskan visar att riktigt bra viner från Wachau har en riktigt fin mognadsutveckling. Denna tjugoåring var fortfarande friskt och något mineralisk, men hade en moget rostad och jordig ton och läckra nyanser av torkad gul stenfrukt, troligen något sötare förr om åren men idag nästan helt torr.

Kvällens sista vin, bjudet av Fantomen, skulle inte helt oväntat få oss att landa i Bordeaux, och i Saint-Emilion. Rent ut minnet skulle jag beskriva det som sensuellt mörkfruktigt, lent men ändå med en fin tannin- och mineralstruktur, med en god kropp men ändå stor fräschör och elegans. Trots ungdomen var denna 2009 Château Canon-la-Gaffelière ett synnerligen njutbart vin. Och hade det slagits upp i karaff en halvtimma tidigare och serverats till en god köttbit, hade det såklart lyft ännu mer. Men middagen var ju redan avklarad, så vinet fick inmundigas på egen hand. Och det gick ju också bra!

The Big Austrian Wine Party är ett gigantiskt evenemang, säkert cirka 500 inbjudna gäster (om inte fler) som har deltagigt i det omfattande provandet under två dagar njuter god österrikisk buffémat, den här tiden på året ingår såklart vit sparris som tillsammans med mild hollandaisesås är så formidabelt gott till allehanda viner av Riesling och Grüner Veltliner. På partyt provar man inte vinerna, där dricker man dem.

Trots att här finns en del godbitar av de kanske 120-140 olika viner som serveras, kunde vi inte motstå frestelsen att ännu en gång återvända till Wein und Co. Det är nu, när gänget har varit på samma vinbar och vinbutik ett par gånger som blindprovningen börjar bli intressant. Allteftersom vi har lusläst vinlistan upp och ner och botaniserat bland hundratals och åter hundratals bra viner på hyllorna i butiken inträffar ett intressant provningspsykologiskt fenomen. De dofter och smaker som vinerna i glasen verkligen bjuder på, blandas med funderingar på vilka viner man har sett på vinlistan och i butiken, och därmed ökar risken för att leta efter särskilda viner snarare än att helt fritt bara fokusera på vinet i glaset. Gissningarna kan därför bli av annorlunda snitt än de den första kvällen.

I mitt första vin stod det klart att det var ett österrikiskt rött, medelfyllig, djupt körsbärsfruktigt och elegant med en liten mineralspänst, unga men fina tanniner som gav smaken en fast struktur, och en, enligt några, rätt tydlig ekfatskrydda. Jag kände inte att eken var så framträdande, men givetvis hade det varit trevligt att se denna 2007 Blaufränkisch Kirschgarten från Umathum om ett par år.

Fantomen kontrade med en magnum av 2009 Pannobile, en utmärkt cuvée av Blaufränkisch och Zweigelt från en av Österrikes allra bästa rödvinsproducenter, Gernot und Heike Heinrich. Här var frukten lika djup och elegant, men smaken något mer silkig och ekfaten än mer integrerade i den mörka blåbärs- och körsbärsintensiva fruktigheten. Trevligt, men också detta något för ungt.
   Tanninerna och fruktsyran var mycket mer påtagliga i nästa vin, bara en aning ljusare i färgen, som Le Soul Jones hade beställt in. Det bjöd på en stor och tät men väldigt elegant fruktighet i en rätt modern stil och trots de markerade tanninerna, som dock var av utsökt kvalitet och vittnade om att hantverket var skickligt utfört, skulle jag säga att vinet var väldigt fint balanserat och av högsta kvalitet. Piemonte föll sig naturligt att gissa, en cuvée också eftersom färgen var så mycket mörkare än den som Nebbiolo vanligen ger, och kvaliteten så hög att gissningarna från flera av oss landade hos Gaja. Rätt. I glasen 2009 Sito Moresco, en fortfarande alldeles för ung cuvée av Nebbiolo, Cabernet Sauvignon och Merlot.

Så blandade sig Kråkan in i leken och bad lite försiktigt om ursäkt för att han tänkte bryta ordningen genom att inte köra in ytterligare ett rött vin. Istället visade det sig vara ett mousserande vitt vin, egentligen precis vad vi behövde. Och det var en riktigt stilfull blindbock, friskt fruktig och absolut torr, ytterst elegant och absolut ren med en diskret och ungdomligt äppelfruktighet, bara en svag nyans av jästlagringen (alltså ett inte alltför moget vin) med en liten mineralitet och en alldeles underbar eftersmak med så god längd att det måste röra sig om en stor champagne. Jag själv tycker det är rätt svårt att blindprova champagne, mina referenser räcker helt enkelt inte till för att dra kloka slutsatser av de mest finstilta nyanserna, men nog kändes smaken igen. Efter ett par rundturer åt fel håll drogs våra idéer mot champagnehuset Louis Roederer, och prestigetappningen 2004 Cristal (fast jag trodde vinet rent åldermässigt var en nolltvåa). 

Att nästa vin kom från Bordeaux stod bortom alla tvivel, att det var dominerat av Cabernet Sauvignon snarare än Merlot också, och de första gissningarna landade i appellationen Margaux eftersom vi alla kände att vinet var väldigt elegant. Frukten var ungdomligt primär, mörkt bärig och mogen men på inget sätt sötaktig, nyanserna av ceder och grafit fanns där, en ungdomlig men mycket väl balanserad ton av lätt rostade ekfat också, och smaken var medelfyllig och på det hela taget väldigt elegant och nyanserad, men såklart så ung att den verkliga komplexiteten bara kittlade i bakgrunden. Det vin som Werner hade beställt in kom mycket riktigt från Margaux, 2009 Château Brane-Cantenac mer precist.

Natten och vinerna, och dess effekter av sviktande omdöme, har lockat fram natthungern. Såklart skulle vi ha en hamburgare. Nu var de kända snabbmatshaken stängda, och alltså strövade vi planlöst omkring – något som är underbart att göra i den storslagna staden Wien.

   Efter en kvart hittade vi en nattöppen korvkiosk vid Albertina Platz intill operan och berömda Hotel Sacher, och tänk nu inte korvkiosk som i Sverige. Två stolta österrikiska kockar hade fullt upp med att grilla diverse kvalitetskorvar, de trancherade dem och serverade dem på tallrikar med tillbehör av saltgurka och riktigt god senap. Det smakade himmelskt, och vi tackade nog alla tänkbara gudar att de amerikanska snabbmatshaken vi hade passerat på vägen hit var nattstängda.

Men det vara inte bara korven som gjorde den här korvkiosken så fantastisk, deras utbud av drycker var minst sagt överraskande. Nog för att man kunde köpa läskedrycker här, och olika sorters lageröl också, men det som fick oss att börja skratta var att man kunde köpa Absolut Vodka, ett par mousserande viner, inklusive champagne från Piper-Heidsieck, samt några riktig väl utvalda viner från förstklassiga österrikiska producenter. Vi fastnade för en riktigt god, vid den här tiden på dygnet egentligen fantastisk, 2009 Haideboden från Umathum, en cuvée av Blaufränkisch, Zweigelt och Cabernet Sauvignon. Fullkomligt briljant!