Den Gyldene Freden är en av Stockholms mest anrika krogar. Den öppnade redan 1722 och har varit i kontinuerlig drift som restaurang sedan dess. Här har berömda kulturpersoner som Carl-Michael Bellman, Evert Taube, Jussi Björling och Cornelis Vreeswijk smörjt kråset och säkert sköljt ner det en och annan kanna öl eller välkyld snaps. Mitt första möte med Den Gyldene Freden var för snart 30 år sedan, då trubaduren Fred Åkerström (som jag märkligt nog jobbade tillsammans med under en Bellmanvecka på en annan krog) berättade om den väl frekventerade krogen i Gamla Stan. På 1980-talet var jag där ett antal gånger, men sedan dess har det nog bara blivit ett fåtal besök. Kulturen bor fortfarande kvar i huset – en gång i veckan äter den Svenska Akademien lunch här. Den här kvällen skulle kulturen emellertid bestå av dryckerna från Alsace, och lite mat därtill såklart.
Först en 2008 Crémant d’Alsace från Albert Mann i Wettolsheim, ett rent och citrusfruktigt torrt mousserande vin framställt av Auxerrois och Pinot Blanc med en liten skvätt Pinot Noir som lagrats 18 månader på sin jäst innan dégorgering. Till den bjöds små kavringssnittar med gåslever och rostade hasselnötter som passade bra till vinet, även om hasselnötter alltid har en tendens att dominera mötet med vin.
Till rieslingviner serverades en välsmakande kungskrabba med god syrad fänkål på en smidig saffransmousse, men av någon underlig anledning hade man lagt ett knaprigt brödkrisp däremellan, vilket gjorde att hela anrättningen kollapsade och mosades sönder när försökte angripa den – en detalj jag anser vara lite ogenomtänkt. Dessutom tycker jag inte att saffran i den här smakintensiteten passar särskilt bra till vita viner – saffran har en tråkig tendens att vilka dominera över vinets aromer, vilket tyvärr skedde här.
Kvällens utan jämförelse bästa kombination var den mellan pinotvinet och den bräckta korven av vildsvin och anka med urgoda, krispiga jordärtskockor samt bakade vattenkastanjer (inte min favorit, dock). Det var verkligen en riktigt god korv! Av den omkring 15 000 hektar stora planterade arealen i Alsace, står Pinot Noir bara för nio procent. Förr i tiden var pinotdruvan en betydligt vanligare invånare i Alsace, men förr tiden gjordes glesare viner som oftast inte genomgick malolaktiskt jäsning, och helt klart av betydligt sämre kvalitet än idag. Idag kan pinotvinerna vara alldeles utmärkta här i Alsace, även om det fortfarande är förhållandevis är rätt glest mellan toppnoteringarna. Ett väldigt lyckat vin är dock 2008 Pinot Noir Weid från duktiga Lucien Albrecht i Orschwihr. Druvorna kommer från läget Burlenberg, vars sydliga läge gett druvorna en fin skjuts i mognaden. Inte undra på att vinet har ett så fint djup och så skön intensitet, men här finns också en läckert syrlig och stram struktur som initialt ger det en burgundisk finess. Ska man klaga lite, är det på det korta avslutet. Men det kanske kan avhjälpas med lite vidare lagring (tur man har ett par flaskor!). I alla fall upplevde jag att vinet växte underhand det fick stå i glaset.
Med färskt minne av den goda korven och pinotvinet, tog sig middagen rent kulinariskt vägen utför med osten, för att nå sin bottennotering till desserten. Nog för att den milda hallonmoussen var god om än lite ”enkel” för att locka till hurrarop, men för mig är hjortron en ren styggelse om man inte avlägsnar kärnor och frön. Det blir helt enkelt för bittert, stökigt, grumligt och svårtuggat när skräpet är kvar i en annars fullt godtagbar hjortronmousse. Och inte heller här gick vinet hand i hand med de som serverades på tallriken. Dessutom hörde ett flarn av rostad havre till moussen, men den var så tjock och hård att den knappt gick att tugga.
Förvisso hade 2006 Riesling Grand Cru Altenberg de Bergbieten Séléction de Grains Nobles från Domaine Loew en fin smak med nyanser av persika, söt citrus, honung och ljus karamell, men det var alldeles för torrt för att matcha den söta desserten. Intrycket blev därför syrligt och bittert. Grundregeln att dessertvinet måste vara tydligt sötare än desserten hade helt och hållet missats.
Det är på sin plats att igen påpeka att det varken var kökets eller vinproducentens direkta fel, men hade man kommunicerat mer detaljerat med varandra, hade man valt ett annat och sötare vin, eller gjort desserten mindre söt.
Det är på sin plats att igen påpeka att det varken var kökets eller vinproducentens direkta fel, men hade man kommunicerat mer detaljerat med varandra, hade man valt ett annat och sötare vin, eller gjort desserten mindre söt.
Det var också tydligt att man inte är uppdaterad på modern och högklassig servering av bättre viner här. Ett antal typiska missar avseende hantering av glas, upphällning och koll på vinernas kondition avslöjade den bristande vinkunskapen.
Ändå bar jag med mig en mysig känsla när jag stegade ut och promenerade hemåt på de nattblanka kullerstensgatorna. Att vandra genom ett mörkt Gamla Stan lockar fram sentimentala känslosvall av svunna tider. Dessutom bar jag med mig minnet av det fina pinotvinet. Det blev kvällens toppnummer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar