Resorten växte från ett tiotal övernattningsrum till idag omkring 90, men en brand i köket hade tyvärr satt stopp för restaurangverksamheten. Det skulle ta mer än fem år innan Bill Harlan bestämde sig för att återigen öppna upp restaurangen, och när det skedde för omkring fem år sedan fick man en smakstart. Den i Kalifornien nyligen etablerade Guide Michelin delade genast ut två stjärnor till den utmärkta restaurangen, men därmed fick kökschefen så gott självförtroende att han valde att lämna restaurangen och starta eget. Sökandet efter en ny kökschef skulle inte bli långvarig – man hade redan fått korn på en ung mycket lovande kock som bland annat hade arbetat i tvåstjärniga kök i södra Frankrike, Christophe Kostow. Trots kökschefsbytet fick man behålla sina stjärnor, och kunde nu ställa in siktet på den tredje stjärnan. I höstas, bara ett drygt år efter att Christophe hade tagit över köket, belönades man med sin tredje stjärna. Därmed blev Meadowood den ena av bara två restauranger på den amerikanska västkusten med tre stjärnor.
När vi satte oss i den galauppdukade matsalen, bjöds vi ytterligare två små aptitretare, ett litet brödkrisp toppat med laxrom och dill och ett friterat degrör som fyllts med en riktigt läcker, salt och av lagrad Västerbottenost kryddig kräm (den var fullkomligt lysande). Christophe Kostow hade nämligen utlovat att menyn skulle gå i svensk smak, om än med en solig touch av hans fransk-kaliforniska matkultur.
I första glaset skänktes en ung, frisk och stramt citrusfruktig 2008 Entre Nous Sauvignon Blanc från Kristine Ashe i Oakville upp. Det är ett helt nytt vinprojekt som knappt har hunnit lanseras ännu, men som sommelier Rom Toulon ville visa som exempel på den dynamiska och ständigt förnyande Napa Valley. Vinet görs av stjärnvinmakaren Philippe Melka och jäses i ekfat (vilka just nu stack ut en aning). Till detta vin serverades en utsökt rätt av havets frukter; en bit nykokt färsk hummer, ett färskt ostron, lite hjärtmusslor och en finkrossad is av ostronspad, detta garnerat med hastigt blancherat sjögräs (det var välsmakande, men lite för segt för min smak) och sötsyrligt äpple. Nog för att kombinationen var god, men tittade man lite närmare på den, upptäckte man att vinet var en aning för smakrikt och hade en liten gnutta för mycket ek och alkohol för att uppnå fulländad balans. Ett vin i stil med vit bourgogne hade varit det allra bästa. Detta påtalade också Rom Toulon när vi diskuterade kombinationen, men eftersom det var kalifornisk vinfestival, skulle det inte serveras annat än kalifornisk vin.
Nästa vin gjorde mig lika nyfiken som oroad, 2009 Viognier från Pride Mountain Vineyards högt uppe i Spring Mountain på gränsen mellan Napa County och Sonoma County. Normalt sett brukar det här vinet vara överfylligt, överparfymerat och överekat, men på senare år har vinet fått en lite större elegans. Trots det är vinet fylligt, sötfruktigt och typiskt viognierblommigt. Det känns alltså inte alls särskilt elegant och trestjärnigt. Så kom maten – en variation av morötter, både kokta och ugnsstekta och pureade. Därtill ett morotsfnas (kan man säga så?) av mixade och tillsammans med massor av kryddor ugnstorkade morötter som fick en rätt dominerande plats i rätten. Den spännande blandningen av kryddor sades vara en fransk curry kallad vadauvin, och nog fanns här en hel del currytoner i den, men det fanns också en annan intressant och ganska distinkt krydda som jag Mr Z hjälpte mig identifiera som bockhornsklöver.
Om vinet på egen hand var för fruktdrivet, kom det tillsammans med morotssötman att få en torrare, mycket elegant och till och med mineralisk klang. Det är ju den självklara följden av att servera ett fruktgeneröst vin till en maträtt med sötma i – vinet kommer ju därmed att upplevas lite torrare och mer elegant. Det var en fullständigt briljant kombination som verkade ha gått hem hos alla gäster.
Rött!
Den från producenter som Domaine Dujac och Domaine Comtes de Lafon i Bourgogne inspirerade vinproducenten Robert Sinskey Vineyards i Stags Leap District stod som leverantör av det första röda vinet, 2007 Pinot Noir Three Amigos Vineyard från svala Carneros. Vinodlingen är sedan 2001 helt ekologisk och från 2007 även biodynamisk. Inom dessa discipliner är Robert Sinskey en av de starkast pådrivande krafterna i Napa Valley. Vinet var intensivt körsbärsfruktigt, men dovt och lite mer komplext än bara fruktdrivet, och det bjöd i slutet av den medellånga eftersmaken också på en liten mineralton som var rätt god.
Nästa vin var kraftfullt, djupt mörktfruktigt och tätt med en ordentligt kryddig ekfatskaraktär, som i nuläget egentligen var överdimensionerad. Vinet var såklart alldeles för ungt för att visa ens hälften av sina finaste sidor, men det fick lite mer bäring och nyanslyft av den extra luft det utsattes för i glaset. Tanninerna var unga och lite vresiga, men samtidigt är kroppen så stor att vinet ändå har en god balans. Detta vin, 2008 Jacquelynn Becksdoffer To Kalon Cabernet Sauvignon kom från Château Boswell i nordöstra Napa Valley, och görs av den konsulterande vinmakaren Luc Morlet. Till det här vinet serverades en rosastekt hjortfilé som hade rullats i aska av lök, purjolök och svamp så att det fick motsvarande rostad arom som fatkaraktären i vinet hade, vilket ur ett aromperspektiv lite grand blev räddningen i kombinationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar