Sofiero Slottsrestaurang den 10 februari

Den andra upplagan av California Wine Festival inleddes liksom i fjol med en lite mindre och närmast familjär middag på trevliga Sofiero Slottsrestaurang utanför Helsingborg. Värd för kvällen och middagen var Robert Baxter från Joseph Phelps Vineyard.

Under det inledande minglet då gästerna samlades i en av de pampiga salongerna, bjöds en trio i små goda tilltugg från blankpolerad spegel. På en sked en liten kub av pepparrotsgelé med råräkor, försiktigt kryddig med krämig textur och en fin smak av räkorna. Gåslevern serverades på en liten rundel av sötaktigt mörkt bröd med en fint sötaktig brytning av kvitten. Av de tre tyckte jag allra bäst om Karlfält’s 48h pork, en terrin av långsamt tillagat fläskkött mellan lövtunna krisp av äpple och toppat med en svartkokt kål. Tre försvinnande goda tilltugg som gav hopp om en trevlig och välkomponerad middag.
I glaset hade vi en underbart välbalanserad 2008 Fog Dog Chardonnay från Freestone Vineyards ute i Sonoma Coast. Stilen är påtagligt burgundisk, intensivt svalfruktig med nyanser av päron och äpplen, initialt fruktigt men mot slutet i den långa eftersmaken en torr, nästan mineraliskt och komplex struktur. Liksom firmans andra viner är vinet jäst med den naturliga jästen, ofta en nödvända för att få fram en så klassisk komplexitet som i detta vin. Enbart fransk ek har använts, men faten är mestadels neutrala, tack och lov, vilket också är något som vinet har dragit en positiv fördel av.

När vi väl satt oss till bords bjöds vi 2008 Freestone Chardonnay från samma firma, Freestone Vineyards. Till detta vin kommer druvorna enbart från de egna vingårdarna och det har en mycket mer typiskt rik, lite försiktigt fatkryddig och fet amerikansk personlighet. Nog var den god, särskilt tack vare den typiskt svalodlat rena och friska frukten, men till första rätten föredrog jag den lite mer klassiskt orienterade chardonnay vi njutit av till aperitif, och som jag klokt nog hade fyllt på glaset av inför jag tog min plats till bords. Att så var fallet beror på att första rätten var så pass elegant, att ett mer klassiskt vin mer än ett kraftfullt bättre stämde överens i doft, smak och balans.

På tallriken hade vi hastigt marinerade pilgrimsmusslor som serverades med en ostrongelé och med gurka, samt med något man kallade olivsnö men som i själva verket mer var en slags sorbet. Rätten var god, utan att på något sätt vara exceptionell.

Freestone Vineyards är en ung firma, grundad av Joseph Phelps Vineyards från Napa Valley. De planterade sina idag 40 hektar stora vingårdar ute i Freestone i en av de allra svalaste delarna av Sonoma Coast. Här odlar man enbart Chardonnay och Pinot Noir, och fokus ligger till 80 procent på den senare. Även om man inte är certifierad, sköts i stort sett all odling helt enligt biodynamiska metoder. Sånär som på en del Chardonnay till Fog Dog, kommer alla druvor från de egna vingårdarna.

Att 2008 kom att bli en riktigt besvärlig årgång för kustområdet i norra Kalifornien, märktes till viss del i 2008 Fog Dog Pinot Noir, ett i grunden gott rödfruktigt, intensivt och finstämt balanserat vin med silkeslena tanniner, en frisk syra och bara en liten ton av den franska eken. Dessvärre hade vinet en nyans, om än liten och bara knappt urskiljbar, av den rök som lade sig som ett täcke över vingårdarna under flera veckors tid. Röken kom från de omkring hundra stora skogsbränder som härjade vilt uppe i Mendocino till följd av ett hastigt oväder med ett bombardemang av blixtnedslag. Den rökiga nyansen i detta vin är just en diskret rökighet, absolut inte mer än så. Och egentligen inget att klaga över … men ändå.
Däremot var 2007 Freestone Pinot Noir, även det från Freestone Vineyards, ett betydligt djupare och mer seriöst strukturerat vin, där den mörka körsbärsfrukten hade en liten påhälsning av syrligare röda vinbär. Även i detta vin är fatkaraktären försiktig, och den burgundiska finstämdheten är inte att förundras över – Theresia Heredia, som började arbeta hos Joseph Phelps Vineyard 2002, gjorde sin praktik i Bourgogne inför hon axlade ansvaret som vinmakare på Freestone Vineyard.
Kombinationen till maten var djärv, och i min gom inte särskilt lyckad. Rätten i sig var riktigt fin (sånär som på en gul rova som inte var mer lunchaktig), en glaserad och mycket välsmakande hummer serverad med en liten potatis- och dillblini och toppad med en skummande hummerreduktion och kaviar. Är man som jag lite känslig för de negativa effekter som umami har på tanniner (hummer och andra skaldjur är mycket rika på umami), känns mötet inte särskilt roligt. Vinet förlorar då den charmigaste sidan av frukten och blir istället lite bittert och metalliskt. Synd, på så goda pinotviner. Därför tog min tillflykt till de små smuttar chardonnayvin jag hade kvar. Då blev det istället väldigt gott.

Vi övergav den svala kusten i Sonoma för att ge oss inåt land till Joseph Phelps Vineyards och deras vingårdar i Napa Valley. Två utmärkta cabernetviner serverades sida vid sida, det första av dem en av de finaste årgångarna av sin sort jag har provat från egendomen, 2007 Napa Valley Cabernet Sauvignon. Färgen var mörk och ungdomligt nästan opak, och doften var storslagen, oväntat öppen för sin ringa ålder, djupt mörkfruktigt och komplext stenrökig med bara en liten ton av de delvis nya ekfat som vinet har uppfostrats i. Det som slog mig med den här årgången, som hålls som en av de bästa i Napa Valley i modern tid, är att vinet har en så fin balans mellan frukt, tanniner, syra, alkohol och ekfat. Det hade dock krävts en ordentlig dekantering för att få det unga vinet att blomma upp så.

En snabb titt på nästa etikett hade säkert fått mig och många andra att längta över till det glaset, den senast lanserade årgången av den legendariska bordeauxblandningen från Joseph Phelps Vineyards, 2006 Insignia. Nog för att det vinet är gott, avgjort djupare och mer mörkfruktigt koncentrerad än det vanliga cabernetvinet, men det var också betydligt mer knutet och bjöd inte alls ut sina behag på det sätt som cabernetvinet gjorde. Däremot växte det ordentligt med tiden det stod i glaset.
Så kom kalven, rosastekt och serverad med lök och äpple som hade bräserats i rött vin och sedan toppats med ett skum av rostad kronärtskocka. Mitt val blev det vanliga cabernetvinet, Insignia smygdrack jag av mellan varven, bara för att det i sig är så vansinnigt gott.

Vinerna följde med till serveringen av ett par hårdostar och en krämig vi komjölkost (jag var så djupt inne i ett samtal med mina bordsgrannar från Napa Valley att jag helt missade vilka ostarna var) som serverades lite honungskryddad fänkål, vilket en aning överraskande passade riktigt fint till cabernetvinerna. Jag gick dock tillbaka till det fylligare chardonnayvinet, vilket egentligen är en mycket mer passande vintyp till ost än vad smakrika cabernetviner är.

Något dessertvin hade vi inte, den goda päronterrinen med pistaschmousse och en riktigt läcker yoghurtglass med en touch av rosmarin avnjöts som den var.

Det var på alla sätt och vis en trevlig och god middag av verkligt hög kvalitet, inramad på det fantastiska sätt som bara ett slott kan göra, även om den inte nådde upp till fjolårets ohämmade ovationer. Till viss del berodde det på att jag inte hade några förväntningar på Sofiero Slottsrestaurang förra året. Att jag blev så upprymd och positivt överraskad då, gjorde självklart att mina förväntningar till årets middag hade höjts avsevärt. Det är oftast lättare att slå i underläge …

Mätt, glad och nöjd (trots mitt lilla resonemang här ovan) for vi hemåt, festivalgeneralen och sommelier Rom från Meadowood, för att tillsammans slappna av och runda av kvällen med ett riktigt gott vin. Och riktigt gott var bara förnamnet. I glaset skänktes att källarsvalt, djupt granatrött vin med en antydan av mognad. Doften var stor, utvecklad och bordeauxlikt komplex med toner av ceder och sous bois, men med en fortfarande vitalt söt frukt. Att smaken upplevdes yngre, mer stramt mineraligt och vital, gav mig lite huvudbry. Jag kom överens med mig själv att vinet kom från Napa Valley, från bergen troligtvis (tack vare den steniga känslan och strukturen) och att det kom från årgång 1991 eller 1992. Rätt på första, fel på andra och fel på tredje gissningen. För full pott skulle jag ha sagt 1990 Cabernet Sauvignon Special Selection från Caymus. Det här är normalt sett ett vin som jag tycker är gott, men som jag aldrig har gått igång på. Det gjorde jag den här natten – det var helt enkelt ett fullkomligt lysande vin som på alla önskvärda vis bekräftar varför man bör lagra sina bästa amerikanska cabernetviner i minst tio, men hellre 20 år.