Ett par dagar i Rioja i slutet av juli

 

Så var jag äntligen tillbaka i Rioja igen, ett distrikt jag alltid har tyckt om både för det pittoreska landskapets och de både klassiska och moderna vinernas skull. Med 63 500 hektar är Rioja såklart ett stort distrikt och ett distrikt med en enorm variation i stilar och kvalitet, från rätt trista och glesa viner till några av Spaniens allra bästa. Jag gör ofta liknelser med Bourgogne i det att det här är ett gammalt distrikt, att man huvudsakligen arbetar med en druvsort (för var cuvéerna mer innehållsrika, idag domineras de röda vinerna till cirka 90 procent av Tempranillo, Spaniens finaste blå druvsort), att jordarna i de norra delarna Alta och Alavesa består av kalksten och att det finns en myriad av små vingårdslotter med gamla stockar. I snitt är varje vingårdslott en hektar stor, i snitt är stockarna mellan 40 och 50 år gamla.

   Jag har varit i Rioja många gånger och säkert besökt ett 50-tal firmor här genom åren, den här gången skulle det bara bli ett par dagar och fokus var huvudsakligen på de mer traditionella firmorna. Hos dem har det nämligen hänt vansinnigt mycket de senaste tio åren.

Den här gången (och ett par gånger tidigare) bodde jag på hotellet Villa de Laguardia i utkanten av den lilla staden Laguardia, ett trevligt och rätt fräscht fyrstjärnigt hotell (jag skulle säga tre, eller strax däröver) med en hygglig snarare än verkligt bra restaurang. Efter en lång dags resande (två flighter om totalt fem timmar och därefter en och en halv timma med bil från Bilbao), var jag rätt sugen på något mer rejält att äta. En klassiskt rätt i Rioja av vita bönor med en krämig och lätt kryddig, paprikaaromatisk sås med chorizo fick det bli till att börja med. Det här är rustikt och riktigt gott. Lokal husman när det är som enklast och godast.

Vinlistan är inte särskilt stor, ett femtiotal viner som såklart till allra största del är lokala, men det finns en del rätt gott att välja bland, men inte något verkligt storstilat. Som vanligt är jag galen i vinerna från Bodegas Lopez de Heredia i Haro, en av de mest traditionella vinerierna i Spanien, de grundades 1877 och har inte gjort några dramatiska förändringar sedan dess. Därför kunde jag inte låta bli att beställa in en flaska 2005 Viña Tondonia Reserva (32 euros på listan). Det här är en cuvée av cirka 75 procent Tempranillo, 15 procent Garnacha och resten Graciano och Mazuelo, det lokala namnet på Carignan. Med lång lagring, först fem år i de tankar som vinet har jästs i och därefter sex år i gamla amerikanska ekfat, har vinets tanniner gått mot de sälla jaktmarkerna och bara lämnat en strimma av finputsad men väl placerad struktur bakom sig. Samtidigt har en stor del av vinets rika frukt följt med tanninerna så att aromprofilen mer kan beskrivas som syrligt fruktigt och lättsamt med toner av röda vinbär, körsbär – och så lite vanilj och äldre fin fatkällaren. Men blekt är det inte, det här har hög drickbarhet och frågar man mig säger jag att det gott … på gammaldags vis.

Som varmrätt hade jag beställt in ett lammlår, som långsamt hade bakats i ugn med vatten, olivolja och salt så att det nästan föll av benet. Precis så här tillagar man spädgris och dilamm, det är ett otroligt fint sätt att bereda kött på. Till det en lammfond och en saltbakad potatis som hade skivats. Dessutom lite sallad, som inte hade fått någon sorts smaksättning och därmed kunde beskrivas som rena rama djurmaten. Så jag hamnade i ett dilemma, Rose säger att jag ska äta grönsaker (och det gillar jag att göra), men att stjäla mat från djur är inte riktigt mig grej. Så jag pinade i mig de beska bladen med lite olivolja som jag hittade på bordet, därefter gav jag mig i kast med det stora, härliga lammlåret. Och det var precis så gott som jag hade hoppats på och det passade precis så bra till mitt klassiska riojavin som jag hade hoppats på.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det första vinet jag fick prova, till och med generöst dricka om jag så ville, vid besöket på historiska Bodegas Lopez de Heredia i Haro. Det serverades först blint och såklart såg jag att det var vitt och med ens tänkte jag på deras långlagrade gran reserva från vingården Tondonia. Den vackra gyllene halmgula färgen vittnade om ålder, men man ska veta att de vita vinerna här lagas i små ekfat och större ekliggare i mellan sex och tio år beroende på vilken av kvaliteterna det rör sig om. Såklart får vinet en djup färg då. Men så hade vi det där med åldern på vinet. Jag sa till Maria José Lopez de Heredia att jag trodde vinet var deras gran reserva från början av 1980-talet, så moget kändes aromerna och även den syrafriska och något strama smaken.

   ”Men du är ju född 1964, såklart serverar jag dig då ett vin från ditt år”, sa hon och skrattade.

   Visst vet jag av erfarenhet att firmans viner håller omåttligt länge, men att jag nu satt med en 1964 Viña Tondonia Blanco Reserva som inte kändes en dag äldre än 30–35 år, men i själva verket håller på att fylla 54 år, var helt makalöst. Halvflaska dessutom!

   Här har Bourgogne med oxidationsproblem i sina vita viner en hel del att jobba på, det vill jag lova. Det här vinet görs mestadels av Viura, en grön och påtagligt syrarik druvsort som har en dokumenterad lagringspotential, med mindre delar Malvasia och lite Garnacha Blanca. Jag fick berättas för mig att vinet inte hade gått igenom malolaktisk jäsning (viner med väldigt hög syra har faktiskt en tendens att inte naturligt gå igenom denna process), vilket troligen också har bidragit till att vinet hade hållit så bra. Årgången räknas till en av de allra bästa som har sett i Rioja på 1900-talet, tillsammans med 1934 och 1947, och tätt följda av 1922, 1970 och 1982.

   Doften var stor, honung och nötter varvades med fina mogna gula äpplen och kanderade citronskal, det fanns nyanser som förde tankarna till moget vitt från Hermitage och även smaken hade den här honungsfetman, kraften och en struktur som närmast kan beskrivas som tanniner. Men så hade vi syran, påfallande frisk och livlig – den gjorde att vinet kändes ungefär 20 år yngre än det var. Jösses vilket vin, årets vita vin så här långt!

Efter ett trevligt besök på Bodegas Faustino åt jag lunch med min värdinna där. I köket huserade Lucia, som sa att hon inte var kock men lagade mat här när de hade gäster. Okej, jag köper idén att hon inte är utbildad kock, men i min värld finns det inte mycket som slår en mamacita i köket – och Lucia hade uppenbarligen lagat mat till sin familj i ett par decennier. Jag kände mig priviligierad.

   Till förrätt serverades vi lokala tapas. Det blev såklart tunt skuren jamón iberico, fattas bara, samt lite fårost av typen manchego från centrala Spanien, och de klassiska friterade crocetas av potatis. Men vi fick också grillade röda paprikor fyllda med ost och sedan vända i mjöl och ägg för slutligen friteras. Den femte typen av tapas var gjord av acelga, stammen av mangold, som hade fyllts med ost och skinka och sedan tillagats på samma sätt som paprikan. Enkelt och sjukt gott!

Jag hade fått välja vinet till och föll av nyfikenhet att prova på 2017 Faustino V Tempranillo Rosado från Bodegas Faustino, ett ganska djupt färgat och generöst rödbärigt rosévin med god kropp, mjuk textur och balanserad syra. Långt ifrån den bleka, lätta och eleganta rosévinsstil som gäller i Sverige, men väldigt typiskt i det klassiska Spanien. Det här är inte min preferens som uppfriskande drickvin, men det passar tack vare den lite rikare smaken bättre till många maträtter än vad stilen i Provence gör. Och till våra tapas gick det riktigt bra.

Till middag åt jag spädgris, en del av ryggfilén med några revben, bakad som sig bör med olivolja och vatten till dess köttet blivit mört och nästan trådar sig av benen. Det jag inte riktigt gillade var den söta glaze av kvitten man hade penslat på, den hörde inte riktigt till, även om mitt valda vin orkade med den lilla sötman. Jag föredrar salt gris före söt gris. Såvida det inte är en marsipangris, såklart. Till köttet en stompad potatis och lite örtsallad. Rustikt och gott, sånär som på sötman. Tack och lov skulle jag få revansch på gris lite senare…

Vinet jag hade beställt kom från den 30 hektar stora Bodega Contador, en av de toppnoterade moderna firmorna i Rioja, grundad 1997 från de små vingårdslotter som Benjamin Romeo hade fått i arv efter sin far. Benjamin arbetade vid den här tiden för Artadi (1985–2000) och var där en nitisk vinmakare, nu tog han sin detaljkänsla till en ännu högre och snävare nivå och gjorde snart ett av de mest exklusiva och åtråvärda vinerna i Rioja, Contador. Det vin jag hade beställt till grisen var firmans enklare instegsvin, 2016 Predicator, som till ungefär 90 procent är gjort av Tempranillo med tillskott av Garnacha för kroppens skull och lite av den syrafriska Viura för fräschörens skull. Med den vetskapen förstår man med ens vinets mörka frukt och fina tanninstruktur (Tempranillo), dess lite yppiga och lätt sötaktiga fruktkropp med den försiktiga alkoholvärmen i slutet av smaken (Garnacha) och den friska syran och spänsten (Viura). Det här är gott, men såklart en bra bit ifrån firmans andravin La Cueva de Contador och det storslagna supervinet Contador. Men så kostade det bara 25 euros på listan, perfekt för en budgetmiddag.

Bodegas Marqués de Riscal är en av äldsta producenterna i Rioja – de har gjort vin här i 168 år men har till skillnad från Bodegas Lopez de Heredia de senaste decennierna satsat stort på modernisering och utveckling. Här har man också ett femstjärnig, spektakulärt designat hotell (Frank Gehry) och i det en restaurang som har belönats med en stjärna i Guide Michelin. Restaurangen var stängd när jag var här, men den lilla bistron, med samma kök, var öppen. Här tog jag in en stort svalkande glas 2017 Rueda Sauvignon Blanc från just Herederos del Marqués de Riscal, som egentligen är firmans korrekta namn. Att de för snart 50 år sedan etablerade sig i distriktet Rueda berodde på att man ville komplettera sin vinlista med vitt vin, man ansåg nämligen att Rioja inte hade de rätta förutsättningarna för den lättare, friska vitvinsstilen. Och precis så lätt och friskt är det här ståltanksjästa vinet, gjort enbart av Sauvignon Blanc (annars är det den lokala druvsorten Verdejo som är klassisk här). Lite mindre sauvignonblommig än väntat, men rätt trevligt och framför allt uppfriskande.

Servitrisen hade rekommenderat att jag skulle smaka på deras kroketter, som vanligt fyllda med krämig béchamel men också med en god skinka. Jodå, det var värt att ta in en servering av dem. Det friska vita vinet kändes lite mjukare i texturen till de krämiga kroketterna. 

Den rätt jag hade hittat på den faktiskt oväntat väl tilltagna bistromenyn var pulpo, bläckfisk, som var grillad och skuren i bitar och serverad med krossad på potatis med lite olivolja och finskuren persilja i. Det här är egentligen ett galiciskt sätt att servera bläckfisken på, men det brydde jag mig inte alls om – rätten var superb och mättande. Också här passade det vita vinet bra till.

Det som däremot förvånade mig var hur bra det röda 2010 Gran Reserva 150 Aniversario från Herederos del Marqués de Riscal passade. Det är ju trots allt en medelfyllig cuvée av cirka 90 procent Tempranillo, sju till åtta procent Graciano och två till tre procent Mazuelo, alla druvor från stockar som är över 80 år gamla. Visst är det här en anrik firma, en av de klassiska, men deras framställningsteknik är fullt modern med jäsning i tankar och därefter mognad i 225 liters franska ekfat under 30–36 månader, därefter följer ytterligare 36 månaders flasklagring innan lansering. Nu åtta år gammalt är vinet faktiskt fortfarande ungt, men det har en sammetslen struktur av fina tanniner, en mörk och elegant frukt med bara en försiktig nyans av vanilj från faten, och som vanligt i vinerna från Rioja Alavesa och Rioja Alta har det här vinet en riktigt fin fräschör. Det behövde dock lite tid i glaset, helst hade jag sett det dekanterat i minst en halvtimma, men nu skulle jag bara ha ett glas och då fick vinet luftas i glaset istället. Och det går också bra.

Servitrisen sa att jag inte fick gå från bistron utan att först ha testat en av deras desserter och jag var faktiskt inte särskilt svårövertalad – tack och lov. Det var en underbar äppelkaka på en spröd botten med tunt skivade och bakade äpplen som var läckert söta av en lokal, ganska blommig honung. På detta en sorbet av samma honung och en torkad skiva äpple. Sedan var så stoppmätt att det fick bli en timmas siesta, man ska ju ta till sig av seden där man är.

En kväll fick det bli en väldigt enkel middag på ett litet hål i väggen med ett par bord ute i den trånga gränden. Stället heter El Bodegón och är helt okej, framför allt är vinerna (förvisso av enklare snitt) väldigt bra prissatta. För bara 16 euros beställde jag in en flaska 2014 Crianza från firman Viñedos de Sierra Cantabria som är en av flera vinfirmor som den ambitiösa och väldigt skickliga familjen Eguren äger. För den här firman äger man 92 hektar vingårdar i Rioja Alavesa. Det här vinet görs till 100 procent av Tempranillo vingårdar med upp mot 30 år gamla stockar i byarna San Vicente de la Sonsierra och Labastida. Efter 15 månaders lagring i ekfat buteljeras vinet utan att filtreras. Det här är en seriös rioja med god struktur, frisk syra och en fin mineralton med en liten sötaktig hint av de amerikanska ekfaten, och en viss elegans av den röda frukten och till och med en rätt lång eftersmak.

Jag var väl kanske lite fantasilös med maten, jag är ofta det när jag är på landsbygden i Spanien, där man nog inte ska förvänta sig stordåd i köken. Men har de spanskt tillagad gris på menyn, då beställer jag det gärna – det är ju trots allt något de behärskar, särskilt på en så enkel restaurang som den här. Lite råstekt potatis med olivolja och sallad, mer behövs inte. 

Okej, vi är inte riktigt i Medelhavsmiljö, det är många timmar med bil dit. Men med höga ambitioner på maten på det läckra boutiquehotellet (18 rum) Los Parajes mitt i den gamla staden Laguardia, vågar jag ändå prova maträtter som kanske inte direkt är lokala. Det fick såldes bli en sallad av färska sardiner, som jag är så vansinnigt förtjust i, med oliver, bakade tomater, lök och auberginer, plus sallatsblad. Till det en sorbet på tomat, som jag i och för sig tyckte var en lite onödig överambition, och på den en god vällagrad vinäger.

Vinet till var vitt och självklart från trakten, jag är nämligen precis lika vansinnigt förtjust i vita viner från Rioja, om de är bra vill säga. Och 2016 Añadas Frías från den lilla toppenbra firman Bodegas y Viñedos Pujanza alldeles utanför Laguardia är just ett rysligt bra vin. Firman har 40 hektar vinodling fördelat över flera vingårdslägen och har specialiserat sig på högklassiga vingårdsspecifika viner. Det här vinet kommer från en 1.50 hektar liten lott på drygt 600 meters höjd som planterades 1989 med Viura, det görs bara de svala årgångarna för att garantera maximal friskhet och tack vare att skördeuttaget är så lågt som drygt ett ton per hektar får vinet en god smakrikedom. Musten jäses långsamt vid låg temperatur med den egna jästen i franska ekfat, ett 500 liter och ett 250 liter, samt i ett cementägg. För att ytterligare bevara vinets fräschör, blockerar man den malolaktiska jäsningen. Det har en stor, rätt fet och gulfruktig kropp med en liten mineralnyans, en god och citrusfruktig smak med frisk syra och en energi av mineral. Det är ett riktigt bra och stramt exempel av vit rioja som har potential att utvecklas i många år i flaska. Stilmässigt kan man säga att doft och struktur påminner om vita viner från Hermitage, medan fräschören snarare kan jämföras med den i vit bourgogne. Och det är fantastiskt gott. Tyvärr blir produktionen väldigt liten, omkring 1 600 flaskor per år, och prislappen har landat på 70 euros flaskan. Jag tog in ett ganska stort glas för 18 euros.

Som varmrätt valde jag betydligt med lokalt, lammkotletter stekta i olivolja med bara salt på, och till det grillad paprika och friterad potatis. Enkelt, rustikt och gott.

Vinmässigt stannade jag kvar hos Bodegas y Viñedos Pujanza för varmrättens röda vin, 2014 Cisma, ett druvrent vin av Tempranillo från den 0.80 hektar lilla Viña La Valcabada som planterades med sina originalrötter 1925. Också här är skördeuttaget ovanligt lågt, kring 1.5 ton per hektar. Efter jäsning har vinet dragits över till helt nya franska ekfat för att lagras under 20–22 månader med omdragning var fjärde månad. Alkoholhalten ligger på cirka 14.0 procent. Det här vinet har tydligt förfinats på 2010-talet, från att i de första årgångarna varit lite tätare och ekfatskryddigt är det idag otroligt elegant och nyanserat med en finstämd både rödaktig och mörk frukt, en medelfyllig och elegant texturerad kropp med fina tanniner och god fruktsyra. Med en prislapp på 150 euros hör det till den högre prissfären i Rioja, här köpte jag ett gott glas för 25 euros – en värdig avslutning på mitt gastronomiska kämpande i Rioja den här gången.