Dags för en härlig middag i goda vänners lag, ett lite
annorlunda kamratgäng än vanligt eftersom det var delar av dykresegänget
snarare än det vanliga vinfolket. Men eftersom alla i det gänget också är
intresserade av både mat och vin tänkte jag inte annorlunda vid planeringen av
kalaset, det skulle bli god mat och goda viner. Men inspirerad från resan i
Rioja förra veckan fick maten bli något mer sydeuropeisk i stilen och av lite
rustikare slag. Jag köpte färska lammbogar i min fantastiska matbutik runt
hörnan (en fristående invandrarägd butik som är helt suverän – och ibland
nästan onödigt billig!) och färsk bläckfisk som skulle grillas. Och så massor
av grönsaker såklart.
Vi började kalaset med champagne, en NV Brut Réserve från Charles Heidsieck, en champagne jag
tycker är en av de allra godaste årgångslösa tappningarna. Den här kom ur
magnum och tack vare att jag hade haft den i vinkällaren ett antal år, hade de
första brödiga och nötiga mognadsnyanserna börjat smyga sig upp ur den friska
äppel- och citrusfrukten. Jag vet inte exakt hur gammalt vinet var, men jag
misstänker att basen är från 2008 eller strax dessförinnan, men det ligger
också omkring 40 procent av upp emot tio år äldre reserveviner i den här
cuvéen, som görs av ungefär 40 procent Pinot Noir, 35 procent Pinot Meunier och
25 procent Chardonnay från ungefär 60 olika vingårdslägen. Gott som tusan – och
med tanke på den extrema sommarvärmen var det lyckosamt att det var just en
magnum … för oss sex vänner.
Till champagnen serverade jag egengjorda charkuterier,
ett nytt och mycket uppskattat inslag på Café Rotsunda. Jag hade putsat
ankbröst och rimmat dem i vitt vin, lagerblad och salt, sedan hängt dem att
lufttorka i 32 dagar. Den fick en fast men saftig konsistens med en fint
saltsyrlig smak och fettkappan hade också en god smak. En utskuren, putsad och
delad ryggbiff från en svensk mjölkko hade saltats tillsammans med lite färsk
timjan och sedan lufttorkats i 34 dagar. Det är i regel den mest smakrika och
karaktärsfulla av mina charkuterier, men jag skär den verkligt tunt så att köttet
nästan smälter i munnen. Den tredje detaljen är min version av coppa, en fläskkarré av svensk rapsgris
som saltas ordentligt tillsammans med lite vitlök och färsk timjan och därefter
torkas i strax över två månader. Den är verkligen superb i sin fina smakbalans
med det insprängda fettet.
Det skulle bli Chardonnay för hela slanten till den
första rätten. Jag tyckte att det var dags att åter prova vårt eget vin från
Sonoma Coast i Kalifornien, det var faktiskt över ett år sedan jag sist drack 2011 Chardonnay Gap’s Crown från vår
firma Soil and Soul. Jag hade hört att det nu var fullt moget och
borde drickas inom kort, således dags att ta pulsen på denna sjuåring. Jag slog
upp vinet i karaff cirka en halvtimma innan servering, jag är alltid mån om att
lufta vinerna ordentligt, och färgen var lika ungdomligt ljus som den var för
ett par år sedan, ett bra tecken på att vinet fortfarande var spänstigt och
fräscht. I doften var det fortfarande citronskal, en viss blommighet och
nyanser av vanilj och liten smörighet från faten som dominerade, även om man
också noterade små mognadsstråk av mandel och hasselnötter, och smaken var
riktigt frisk och elegant med en liten fetma. Mina återstående sex flaskor
känner jag mig inte orolig för, här är det fortfarande spänst och fräschör som
gäller.
Vinet intill var
både fylligare, fetare, med vaniljaromatiskt från ekfaten, tyngre och smörigare
och med en rikare gulaktig frukt. Det är också att vänta av vinerna från
toppfirman Peter Michael Winery i Knights Valley i Sonoma. Idag är den här
stilen inte riktigt på modet, vi söker lättare och friskare viner med mindre
uttryck av ekfat och med lägre alkoholhalt idag, men jag kan inte låta bli att
tycka om den här rikare stilen av Chardonnay som Peter Michael Winery har gjort
sig omtalade för. Och det är gott, även om denna 2009 Ma Belle Fille, från deras högst belägna vingårdslott, är ett
ganska smakrikt och kraftigt vin. Något som också behövdes till den smakrikare
maträtten. Det här var min sista flaska av det här vinet och det är ungefär vid
den här åldern (plus minus ett par år) som vinerna bör drickas, då deras
fruktfetma och fatkryddighet har lagt sig lite för en större totalfiness i doft
och smak, och då kroppens fetma har blivit lite mindre uttalad.
Paul Lato är en polsk vinmakare som
jag mötte första gången för säkert tio år sedan. Han gjorde sig känd som en
skicklig, småskalig producent som hyrde in sig i ett stort vineri i Sana Maria
i Santa Barbara County och där gjorde fylliga viner enligt tidens idé. Jag
minns att jag tyckte om dem och även köpte en hel del av hans viner av
Chardonnay, Pinot Noir och Syrah, men att jag med tiden lite grand tröttnade på
den stora, feta och yviga stilen – jag precis som majoriteten av marknaden hade
börjat söka större elegans i vinerna.
Nu var det ett
par år sedan jag besökte Paul Lato och drack hans viner och jag hade därför
ingen direkt förväntan på hur hans 2016
Le Souvenir Chardonnay Sierra Madre Vineyard skulle uppföra sig. Visst
kändes en del av stilen igen, särskilt med tanke på att vinet var så pass ungt
att dess karaktär fortfarande drivs helt av primärfrukt och en liten aning
ekfatssötma, men det här var mer förfinat och elegant än vad jag trodde att det
skulle vara. Helt klart har också Paul Lato tagit ett par steg mot större
finess och fräschör i sina viner. Det här är bara ett av ett oräkneligt antal
exempel på hur viktigt det är att själv prova viner innan man uttalar sig om
dem, även vinmakare förändras över åren och det jag tidigare inte tyckte så
mycket om kan idag vara väldigt bra, eller tvärtom.
Sierra Madre
Vineyard är planterad med klonen Old Wente, den klon som de flesta odlare och
vinmakare håller som den bästa i Kalifornien, och vinet har jästs i 228 liters
franska ekfat som till cirka 70 procent är nya. Visst känns faten, men jag
tycker nog ändå att vinets frukt och friska syra absorberar faten på ett
utmärkt sätt.
Bläckfisken hade kokats i saltat vatten med lite
lagerblad och vitvinsvinäger (den hjälper till att bryta ner stärkelsen i
skinnet, så att bläckfisken får en lite finare konsistens). Därefter putsade
jag den och marinerade armarna i olivolja med pressad vitlök och citronskal.
Dagen till ära hade grillförbudet hävts, därför blev det hårt grillad bläckfisk
på utegrillen. Den serverades på en bädd av krossad potatis med olivolja,
vitlök, citron och persilja, på vilket jag pudrade lite rökt paprikapulver.
Rustikt så det förslår, men väldigt smakrikt och ytterst väl passande till de
lite rikare och något fatnyanserade chardonnayvinerna.
På den röda vinsidan blev det moget och lite yngre, men
viner som egentligen inte kan beskrivas som fullt ut mogna. Båda kom från Napa
Valley och båda var gjorda av Cabernet Sauvignon, men stilen skiljde dem åt. I
det första glaset hade jag hällt upp det mest mogna, en 1991 Cabernet Sauvignon Reserve från Robert Mondavi Winery,
således ett fantastiskt vin från en av de verkligt bra årgångarna på 1990-talet
och en firma som räknas till de riktigt bra av de klassiska firmorna (man
grundades redan 1966). Det här är således den 25:e årgången för det här vinet.
Det är en cuvée av 87 procent Cabernet Sauvignon, tio procent Merlot och tre
procent Cabernet Franc som till ungefär 70 procent kommer från den anrika To
Kalon Vineyard som omger vineriet i Oakville. Resten av druvorna kommer från
ett par andra vingårdar, bland annat nere i Stags Leap District.
Hade vinet
serverats helt blint, hade det troligen placerats i Bordeaux, åtminstone om man
samtidigt (som jag gjorde nu) serverade ett fylligare och mer generöst fruktigt
vin intill, så att det här vinet skulle komma att uppfattas ännu lättare,
stramare och mer klassiskt. Visst fanns här alla attribut för fin bordeaux, en
mörk fruktighet som har börjat torka in, fin cigarrtobak, en jordighet med drag
åt tryffel, en kropp som kan beskrivas som medelfyllig med en tät men inte
kraftig fruktighet och med tanniner som fortfarande är tydliga men fint
polerade. Jag har en hel del bra viner kvar från bra producenter 1991, och har
druckit otaliga flaskor genom åren, och slutsatsen är att kvaliteten är hög och
att vinerna fortfarande har en god potential att lagras vidare.
Vinet intill, 2001 St Eden, var
mörkare, tätare fruktigt, fylligare till sin kropp, helt klart yngre men
otroligt fint silkigt till sin struktur. Tvivelsutan en högambitiös satsning
och ett vin med en enastående silkighet och nyansrikedom. Vinet kom från Bond
Estates, skapat 1999 av Bill Harlan med intentionen att producera förstklassiga
viner av Cabernet Sauvignon från olika vingårdslägen i Napa Valley. Den här vingården ligger mitt i Oakville, på
en svagt nordligt exponerad sluttning på 44–57 meters höjd, den planterades
1991 av familjen Kromlich i en röd järnoxidhaltig vulkanisk stenjord och den
ger alltid ett av de mest sensuella vinerna från Bond Estates. Det ligger ett
par procent Cabernet Franc och Merlot i det här vinet, som har jästs i en
kombination av ståltankar och små jäsningstankar av fransk ek. Och – det här är
den första årgången av detta makalösa vin.
Lammbogarna hade brynts i olivolja, sedan bakats med vitt
vin och vatten tillsammans med rosmarin, timjan och vitlök i 150 graders ugn i
ett par timmar, då köttet hade blivit mört och fått en fin arom av kryddorna
och en saftighet tack vare vattnet och vinet. Fonden kokade jag hastigt ihop
tillsammans med en mörkare lammfond och sedan serverades köttet med en ragu av
vita bönor, grillad zucchini, rostad röd paprika, ugnsbakade tomater, färska
tomater och kalamataoliver. Vid sidan om en kräm av getost, crèmefraiche,
vitlök och timjan. Inget finlir här
inte, men underbara dofter och smaker som framför allt matchade de äldre och
mer komplexa röda vinerna.
Platter serverade också ett rött vin, ett vin som med
tydlighet kompletterade den lilla tema jag själv hade tänkt ut. Hans vin blev
den naturliga jämförelsen mot det fylligare och av kalifornisk sol mer
fruktmättade vinet från Bond Estates och det mer klassiskt strukturerade och
också mer mogna och bordeauxliknande vinet från Robert Mondavi Winery. Nu stod
här ett vin från Bordeaux, Margaux närmare bestämt, och därför kunde vi göra en
relevant jämförelse. Det skulle visa sig, såklart, att denna 1999 Château de Giscours var ett
lättaste, torraste och mer elegant strukturerade av det tre, så uppför sig
nämligen bordeauxviner även i förhållande till klassiska kaliforniska
cabernetviner. Doftmässigt låg det franska vinet dock påfallande nära vinet
från Robert Mondavi Winery, men så brukar det faktiskt bli när riktigt bra
amerikanska cabernetviner mognar på sig.
I all enkelhet serverade jag Comté, 24 månaders lagring
och därmed lite nötigare och rikare smak, och en underbart krämig Brillat-Savarin.
Två av favoriterna på ostbrickan.
Här kunde vi ha stannat kvar vid de lite elegantare och
mer mogna röda vinerna, eller återgått till de nu återigen kylda vita vinerna jag hade
kvar, men jag valde att servera ett helt nytt vin. Också det kom från Kalifornien,
från klassikern Williams Selyem som kan sägas vara en av de verkliga
pionjärerna för förstklassiga viner av Pinot Noir i Kalifornien. De håller till
i norra Russian River Valley och har en hel del egna vingårdarna (drygt 40
hektar), men köper också druvor från flertalet högklassiga vingårdar i framför
allt Sonoma County och Mendocino County. Det här vinet var deras 2011 Pinot Noir Hirsch Vineyard, från
familjen Hirsch längst ut i Sonoma Coast som man har samarbetat med sedan David
Hirsch planterade sin vingård 1980. Firmorna Littorai och Kistler Vineyards var
också tidiga att köpa druvor härifrån.
Årgången var en
av de svalaste i Kaliforniens historia och för den här vintypen är det ett
stort plus. Doften var minst sagt bedårande, intensiv och körsbärsfruktig med
en fin sötsyrlig fräschör samt en blommighet och charm som är otroligt
förförisk. Smaken var precis lika elegant, silkeslen och delikat hallon- och
körsbärssöt med frisk syra och lena tanniner. Jösses vad gott!
Som dessert hade jag återigen spelat på Medelhavets
råvaror och smakkultur och gjort en dessert som inte var påtagligt söt och dessutom
hade en lite annorlunda tvist. Jag hade gjort en glass med smaksättning av
olivolja och Kalamataoliver, oliver har jag nämligen använt i desserter redan i
början av 1990-talet, samt rivet citronskal för doftens skull. Till det
serverade jag körsbärstomater som jag först hade skalat och kärnat ur, sedan
kokat in med bara lite socker samt vitt vin, citronsaft, rivet citronskal och
lite färsk rosmarin. Det blev snarare ett syrligt och lätt sötaktigt tillbehör,
och oliv och tomat är ju kamrater sedan lång tid tillbaka som den kombinationen
var ju klockren. Över detta droppade jag lite väldigt gammal och smakrik
balsamicovinäger och slutligen toppades det hela med lite flingsalt.
Efter middagen vara det faktiskt mest läge för väl kylda
sommardrinkar av gin och färska bär. En god och uppfriskande avrundning!
Summering: 6 gäster, 9 viner och 30 Riedelglas
1 kommentar:
Det finns ett sätt att räda ut hvilken basårgång Heidsieck använder i sin Brut Reserve. Titta på baketiketten og se efter texten "Laid in chalk cellars 2009" betyder att 2008 er basårgången, året innan altså.
Skicka en kommentar