Rhône, ett par dagar i september

 

Det är något särskilt med Rhônedalen och dess mångskiftande viner. Nog för att det bara är ett par huvuddruvor i norr och mångdubbelt fler och mer mångfacetterade men ändå i snarlik druvblandning i de olika appellationerna i södra Rhône, vinerna är ändå av både geografi, geologi och tradition rätt olika i vardera av sina ursprung. Den här resan valde jag att satsa på två appellationer, båda riktigt bra och lovande och båda mer eller mindre bortglömda hos den stora massan vindrickare.

   Den första dagen ägnades åt Condrieu, den nordliga appellationen som har gått och blivit världsberömd men ändå inte drucken särskilt ofta. Druvan är Viognier, men mer än att ha Viognier som enda tillåtna druvsort är Condrieu en appellation där terroir och personliga tolkningar av den aromatiska druvsorten regerar. Detta bekräftades av en omfattande och många timmar lång maratonprovning av bara viner från Condrieu i årgångarna 2011, 2012 och 2013.

Än roligare än provningen i sig, vin är ju trots allt bara vin, var den middag med två producenter från Condrieu som hade åkt ner till Avignon för att träffa mig och ge sina berättelser om Condrieu, dess viner och de skiftande årgångarna de har upplevt den senaste tiden. Vi möttes på Restaurant l’Essentiel på 2 rue Petite Fusteri ett par stenkast bort från de mer publika restaurangerna med turistmassorna nedanför påveslottet. Det visade sig vara en rätt modern och tämligen elegant men ändå avslappnad restaurang med stärkta vita linnedukar på borden och modern loungemusik i högtalarna. Här beställde vi kvällens trerättersmeny som har två alternativ vardera av förrätt, varmrätt och dessert. Jag valde en terrin av god solmogen tomat med konfiterad aubergine, sauterad lök och vitlök toppad med en brandade med kolja och till det en inte alltför kryddig pesto av basilika och ruccola. Den var god, men faktiskt lite för stor för att vara en elegant förrätt.   

Eftersom dagen hade handlat om Condrieu var det också vinerna därifrån vi beställde in. Till skillnad från vad jag oftast hör, att ”Viognier är för blommig att ha till mat” och ”vinerna från Condrieu tar över alla rätter de ställs till” och ”man tröttnar efter ett glas”, passar vinerna från Condrieu alldeles utsökt till en lång rad rätter.

   Vi beställde därför in två viner från Domaine Christophe Pichon, en av de vinmakare som satt med på middagen, en liten familjeegendom med fem hektar i Condrieu. Det första vinet var familjens cuvée från alla de olika vingårdslägen de äger, 2010 Condrieu, ett vin som bjöd på en fint blommig och milt sötaktigt stenfruktig doft, men egentligen en mer stenigt strukturerad och faktiskt inte alls särskilt fruktyppig och mjuk smak. Nej, den här var riktigt läcker, till och med mineralisk.

   Då ett av de mest tilltalande vinerna under dagens mastodontprovning var ett vingårdsvin från just den här domänen, frågade jag om vi kunde beställa in en sådan. Såklart blev det då, smickra en vinmakare och flaskorna åker fram. Denna 2011 Condrieu Caresse, från vingårdsläget Colombier, var både mer blommigt och fruktigt aromatiskt och djupare till smak och intensitet. Samtidigt fanns också här den läckert stenkrossiga mineralitet som snörper åt slutet i smaken och gör att vinerna trots sin rika frukt och måttliga syra faktiskt uppfattas som absolut torra och till och med något friska. Det här vinet var såklart det bättre av de två och också det som just tack vare sin större smakintensitet passade allra bäst till förrätten.

Samma vin passade också bra till varmrätten, en saftigt stekt kyckling på bädd av luftigt potatiskross som var försiktigt smaksatt med sydfranska örter och detta serverat med en skummande velouté av kycklingfond, vitt vin och grädde. Över detta fint skuren och smörstekt svamp. Klassiskt och gott, och helt ärligt lika passande till personliga och smakrika vita viner som dessa som till fatjäst chardonnay och lätta till medelfylliga röda viner. Men just nu var jag mycket nöjd med vinerna från Condrieu.

Då jag är den rastlösa typen som alltid vill prova mer än bara två viner till en måltid, beställde vi in ett vin från en av appellationens allra mest framstående odlare och vinmakare, Domaine Yves Cuilleron. Vinet var hans 2013 Condrieu La Petite Côte, ungt och intensivt parfymerat med en briljant ren och mycket elegant fruktighet med inslag av färska gula persikor, ett stråk av passionsfrukt och aprikos, en måttlig syra men livfull mineralitet och en lång och mycket elegant eftersmak. När jag dricker så här exemplariskt rena och förföriskt fruktiga och blommiga unga viner från Condrieu blir jag inte ens sugen på att lagra dem (vilket odlarna alltid har sagt till mig att jag borde göra), jag vill ha dem nu, precis så här unga och omedelbart goda som de är.

Mina franska gener räcker inte till för att ostvagnen ska locka mer mig mer än vad desserterna gör. Jag är en sötgris, så enkelt är det. Därför fick det bli den goda fondant av choklad med körsbär som ingick i menyn. I den bästa av världar hade jag säkert kommit på att jag borde ha beställt in ett glas av det lokala röda starkvinet från Rasteau, men diskussionen om Condrieu var alltför intensiv och djup för att jag skulle tänka dessertvin. Men ett sött grenachevin från Rasteau hade definitivt varit den perfekta matchningen.

Misstaget rättades dock till genom en ballongkupa (helt fel glas, om du frågar mig) av den bärnstensfärgade, påtagligt fruktiga och något karamelligt men också komplext rustika 2001 Vieux Marc de Châteauneuf-du-Pape från Domaine Vieux Télégraphe som nu serverades. Marc kan vara en helt fantastiskt nyanserad sprittyp, men dessvärre verkar kulturen att dricka den avta i Frankrike, och alltfler producenter slutar därför att tillverka den.

Gigondas är en högintressant appellation med överlag hög genomsnittlig kvalitet och en god potential att producera viner som både imponerar som unga och med mognad. Själva byn Gigondas, som mer eller mindre klänger sig fast på foten av den dramatiska bergsryggen Dentelles de Montmirail är emellertid inte särskilt stor. Jag blev därför rätt förvånad, på pluskontot ska tilläggas, att hitta en riktigt bra restaurang här. Den heter Restaurant l’Oustalet, har legat här i fem sex år och ägs av familjen Perrin från Château de Beaucastel. Bara aptitretarna lät mig förstå att ambitionsnivån var hög. Först ut lufttorkat kött från Korsika samt en luftig mousse av gräslök som var oväntat god.

Det kom ytterligare en liten godsak, en uppfriskande lite soppa av mynta och basilika med något slags färskostkräm (förstod jag det som) som toppades med brunoise av pata negra. En riktigt fin liten läcker sak.

Då jag under hela förmiddagen hade provat igenom ett 70-tal viner från Gigondas fick jag frågan om jag ville ta med några flaskor till lunchen. Skön idé, tänkte jag, och tog med mig tre av de viner jag tyckte allra bäst om. ,

   Ett av det tre vinerna var 2012 Gigondas Les Secrets de Montmirail från Domaine Brusset, förvisso väldigt ung, men inte alls så återhållen och dov som många andra viner från 2012 var. Här fanns istället en riktigt läcker och generös, nästan sötaktig men samtidigt frisk körsbärsfrukt i druvtypisk (Grenache) stil, en lätt animalisk ton och en lång och väldigt god, om än något tanninrik eftersmak. ,

   Ett annat av mina favoritviner under provningen var 2011 Gigondas Sainte-Catherine från pionjärfirman Gabriel Meffre. Årgången 2011 verkar vara lite svårare än 2012, men ändå har man lyckats göra ett vin med både djup och mörk, rätt koncentrerad körsbärsfrukt och en påtaglig fräschör av syra och mineral. Med lite luft i glaset började superba toner av vildfänkål och lakrits att blomma upp och mitt totala intryck var att jag ville dricka vinet i stora glas … och i stora klunkar. Det här vinet väckte matlusten!

   Med fem av de allra bästa vinerna i dagens mastodontprovning måste jag ändå säga att Domaine MonTirius är en av de allra bästa firmorna i Gigondas. Från 63 hektar vingård, av vilket 16 hektar ligger i Gigondas, gör man tre cuvéer baserade på Grenache med omkring 20 procent Mourvèdre i. Stilen är djupare, kraftigare och mer strukturerad än de flesta andra producenters viner, men vinerna bjuder också på en stor finess och komplexitet som särskiljer dem från majoritetens viner. Den 2012 Gigondas Confidentiel jag hade plockat med mig är deras småskaliga toppcuvée, ett vin som förvisso är alldeles för ungt för att njutas av i full potential, men är vinet gott redan som ungt tänker inte jag vara den som säger stopp.

Förrätten var kanske inte helt perfekt avvägd till de röda vinerna, men den skulle faktiskt visa sig fungera högst tillfredställande. Den utgjordes av en så kallad öppen ravioli (egentligen större pastablad som inte är fyllda) med en barigoule (ragu) av kronärtskocka som serverades med en luftig emulsion av olivolja. Det hela toppades med tunt skuren och ugnstorkad pata negra. Rätten som sådan var riktigt god och vinerna skulle faktiskt fungera rätt bra till den.

Men, helt ärligt, hade jag fått välja ett vitt vin, hade det blivit den smått sensationellt läckra vita 2013 Vacqueyras Les Clefs d’Or från Domaine le Clos des Cazaux, gjord till 70 procent av den syrarika och något aromatiska gröna druvsorten Clairette från omkring 70 år gamla stockar. Vinet hade en frisk syra, tydlig mineralitet, en läckert fet kropp men samtidig frisk och elegant smak med lätt blommiga och citrusfriska nyanser. Riktigt gott om man frågar mig och en ren skam att vi inte har vinet i Sverige. Här på plats kostar det knappt tio euros, rena superfyndet med andra ord. Men som sagt, detta vin drack jag inte till maten, det hade jag mest i mitt smakminne som en hypotetisk fullträff.

De röda vinerna från Gigondas fick dock sin rättmätiga upprättelse när varmrätten serverades, en fint örtgrillad fläskfilé (fortfarande saftig, en sällsynthet med denna rätt magra styckningsdetalj) med en mild kräm av färska örter och smörsauterade sommargrönsaker, därtill lite fina friterade lökringar som tillförde en liten sötma som spelade med vinernas generösa fruktighet.

Även desserten här var somrig och god, färska jordgubbar med solig sötma som bröts av mot lite fint strimlad basilika och salvia (som gav en lika oväntad som rätt trevlig beska och örtighet) och till det spröda macarons och en uppfriskande sorbet av mynta och basilika.

   Jag var väldigt nöjd med den här restaurangen, hit ska jag absolut komma tillbaka nästa gång jag är i Gigondas. Till restaurangen hör också en nyöppnad och riktigt trevlig vinbar och ett litet superfint hotell med tre rum som jag mer än gärna bor på nästa gång. Vilken härlig kvalitetsmässig överraskning i den lilla charmerande byn Gigondas. Att sedan vinerna i appellationen hör till de finaste i södra Rhônedalen gör ju inte saken sämre.

Det är alltid intressant (men sällan riktigt gott) att gå på restauranger där man försöker laga mat över sin förmåga, där det innovativa verkar vara viktigare än att laga verkligt god, vällagad och väl smaksatt mat. Lite grand var det så på restaurang Coteaux et Fourchettes i utkanten av byn Cairanne. Stället var modernt, servicen ambitiös utan att bjuda på finess och pondus och maten … innovativ utan att träffa målet. Nej, det fungerar ytterst dåligt för mig när franska kockar släpper det de är bäst på, att laga genuin fransk mat. Jag blir bara besviken.  

   Däremot hade jag turen att dricka väldigt goda viner den här kvällen, bland annat två årgångar från en av de firmor jag håller som bäst i Gigondas, Domaine MonTirius. Den 2010 Gigondas Terre des Aînés jag inledde med var fortfarande påfallande ung och lite knuten, åtminstone sett till strukturen, som var tydligt hållen av tanniner och mineral. Med lite luft i glaset började vinet öppna upp sig och rundas av, min erfarenhet av vinerna från Gigondas är att de behöver fem sex år i flaska innan de är drickfärdiga. Jag kunde ändå inte låta bli att njuta av detta egentligen alldeles för unga vin i fulla drag, den mörka björnbär- och körsbärsfrukten hade en läcker krydda av fänkål och salmiak, därtill en släng av violpastill. Gott!

   Vinet intill var på många sätt snarlikt, men eftersom årgången var lite varmare hade 2007 Gigondas Terre des Aînés en lite mer polerad och sötaktig fruktighet och mjukare struktur. Här fanns också de första stråken av mognadstoner, även om vinet fortfarande var att anse som ungt. Liksom årgång 2010 var detta vin gjort till 80 procent av Grenache och 20 procent Mourvèdre och en detalj som jag själv uppskattar med vinerna från den här biodynamiska producenten är att de aldrig använder sig av ekfat. Alla viner uppfostras i cementtankar. Sydfranska druvsorter och cement är en ren kärlekshistoria.

Maten på restaurang Coteaux et Fourchettes var som sagt inte särskilt märkvärdig, därför gladde det mig väldigt mycket att jag till lunch dagen efter hade turen att återigen få äta den betydligt bättre maten från Restaurant l’Oustalet, men nu i form av catering till Domaine des Bosquets nedanför byn Gigondas. Även om den familjeägda domänen i sig har en lång historia får man ändå räkna dem till de nya uppstickarna eftersom Julien Brechet, som har styrt familjedomänen och gjort vinerna här i sju år, har gjort stora förändringar och verkligen lyft fram domänen och dess viner.

   Bland annat gör han numera ett druvrent vin av Clairette, en druva som alltfler producenter tror på här i Gigondas. Då vitt vin inte godkänns i appellationen får vinet inte bära ursprunget Gigondas, men denna 2012 Côtes du Rhône Blanc är verkligen ett riktigt fint parfymerat, mineraliskt livfullt och långt smakande, väldigt gott vin. Det bjöd på både blommighet och en mild vaniljton från de fat som vinet är jäst i. Det här blev en god aperitif.

 

Det är nog inte mer än knappt tio producenter i Gigondas som gör rosévin och den totala volymen uppgår till bara knappt en procent av allt vin. Här på Domaine des Bosques gör man lite rosévin av huvudsakligen Grenache från yngre stockar och ”överflödiga” druvklasar som skördas en dryg vecka före de druvor som ska ge rött vin. Den 2013 Gigondas Rosé vi drack var svagt rosa, lätt rödbärig till doft och smak och med en elegant, rätt mild och helt torr smak med en liten antydan av kryddighet. På inget sätt stort, men rätt gott en riktigt varm dag som denna, då termometern visade 34 grader.

   Ett vin som verkligen imponerade med sin finess var 2012 Gigondas Le Lieu Dit, ett väldigt elegant druvrent vin av Grenache från gamla stockar intill vineriet. Till skillnad från firmans andra viner, och de grenacheviner som är typiska från Gigondas, hade det här vinet en lite lenare textur och rödare fruktighet, det hade en nästan bourgognelik stil. Jämfört med vinet från en liten platå med 60 år gamla stockar bara hundra meter härifrån, var det påfallande annorlunda, därför har Julien valt att sedan 2009 buteljera vinet separat. Klokt gjort, om man frågar mig.

Som förrätt serverades en terrin av solmogna, hastigt blancherade och skalade tomater med konfiterad aubergine och till det en mild färskost, fint strimlade sockerärter och en mild, nästan lite gräsig lokal olivolja. Till en tomatbaserad rätt som denna är det i regel alltid ett rosévin som passar bäst, det rosévin vi hade i glaset satt därför utmärkt.

 

Varmrätten var av typiskt rustikt slag, lammstek och lammkotletter som hade brynts på och bakats färdiga i gryta i ugn med lite olivolja, vin, rostad vitlök, mangoldstjälkar och rostade pinjenötter. Det här var vansinnigt gott, det är precis den här typen av superfransk mat som franska kockar är helt oöverträffade med. Jag log i kapp med den slösande sydfranska solen där jag satt och i fulla drag njöt av lammet och det utsökta röda grenachevinet därtill. Ögonblick som detta kan jag enbart beskriva som sann lycka!