Ett par dagar i Napa Valley i juli

 

Så var man hemma i Napa Valley igen, en dalgång som har en sällsynt attraktionskraft på mig. Den första kvällen blev det ett riktigt trevlig kalas i all enkelhet enligt principen ”kan man ta med något gott att dricka till maten”. Det är så kul att se alla kompisar som smyger med sina dolda flaskor, öppnar och dekanterar dem i något skrymsle så att inga nyfikna ögon får syn på kapsyl, kork eller etikett, vi måste prova allt blint, det bara är så.

Och när första vinet kom i våra glas blev vi nog alla duktigt förvånade, för något portvin var det inte, både alkoholen, fylligheten och sötman var för liten för det. Men det var helt klart ett vin som drog åt det hållet till. Dessutom var det moget, ordentligt moget. Vi dricker ju en del mogna kaliforniska cabernetviner, men det här var inte gjort av Cabernet Sauvignon. Det var söt mjukt och sötaktigt för det, helt klart portvinslikt med inslag av torkade plommon, fikon, tobak, torkad chile och precis allt det där som mogna viner av Zinfandel brukar ha. Jag kände spontant att det borde var just så, kanske slutet av 1970-talet, och allra mest troligt någon slags sent skördad version. Jodå, den känslan landade rätt och vinet visade sig vara en 1978 Late Harvest Zinfandel från Maycamas Vineyards uppe i Mount Veeder. Alkoholhalten klockade in på 17 procent och med tanke på att vinerna på den tiden låg på cirka 12 procent, borde det här vinet helt klart varit förstärkt med vinsprit. Sjukt kul vin, men kanske inte det man spontant tänker sig som aperitif.

   Näst på tur ett vin som också var moget, också den en kalifornier men helt torr. Dessutom gjort av Cabernet Sauvignon. Åldersmässigt borde den ha varit lika gammal, och den sötaktiga tonen av vanilj och dillfrö vittnade om att vinet troligen kom från Silver Oak Cellars. Det var ingen direkt komplicerad gissning, på den tiden (om det nu var 1970-tal) fanns det väl inte fler än ett 60-tal kvalitetsvinerier, än färre som torde ha lockat en dåtida vinköpare att lägga undan viner till framtiden. Dessutom var det inte många som så tydligt använde sig av nyare amerikanska ekfat. Silver Oak Cellars, med andra ord. Det var rätt. Det Mr Z hade skänkt upp var en 1976 Alexander Valley Cabernet Sauvignon, och vinet var riktigt läckert med en silkig textur och läckert sekundär mognadskomplexitet.

   Vi fortsatte med ytterligare en mogen kalifornier som jag hade fått skickad till kalaset från min egen lilla vinsamling här i Napa Valley. Det vinet hade ett lite större fruktdjup, på sitt sätt en lite mörkare frukt, dessutom ingen vaniljsöt ekfatston. Jag visste ju vilket vinet var, så spänningen var borta för min del, däremot var jag positivt överraskad hur ”ung” denna 1980 Cabernet Sauvignon Special Selection från Caymus Vineyards i Napa Valley var. Det fanns fortfarande ett litet tanningrepp i vinet, även om det var fint polerat. Jag önskar att fler personer fick möjlighet att prova kaliforniska viner med mognad, de har en enastående förmåga att lagras och utvecklas väl och de är minst lika fina som mogna bordeauxviner. Men såklart mycket svårare att få tag på eftersom den genomsnittliga amerikanska vinflaskan lever i maximalt ett dygn från inköp innan den är urdrucken, då precis som idag.

Maten blev suverän, enkel, smakrik och genuin. Guacamole och nachos som inte har något annat än namnet att göra med de artificiellt smakande nachos signerade Santa Maria i Sverige. God rib eye och fin kryddig flankstek grillad av mästaren Mr Z. Till det grillade persikor med den krämiga kaliforniska getosten Humboldt Fog Cheese, en suverän kombination. Och så lite sallad av heirloom tomatoes, som inte heller de har särskilt mycket att göra med den intetsägande grönsaken tomat som säljs i Sverige. Frukt och grönt blir verkligen prima ballerina här i den slösande kaliforniska solen.

Till maten var vinerna kraftigare. Mitt vin var ljusare rött, ungt rödfruktigt men med en läckert jordig och kryddig nyans med små stråk av dillfrö och lakrits som förde tankarna till Grenache. Smaken var medelfyllig och intensiv, stilmässigt uppförde sig vinet som en fruktgenerös men lite rustik klassisk tappning från Châteauneuf-du-Pape. De flesta runt bordet var lite kluvna till vinets ursprung. Frankrike eller USA, kanske rent av Spanien? Bara Gud visste. I glaset 2006 God Only Knows, ett grenachedominerat vin från området In the Rocks i Walla Walla i nordöstra Oregon (det får dock räknas till Washington State), och den gudabenådade producenten Cayuse Vineyards.

Platter och Mr Z hade med sig ett vin som var mycket djupare, tätt fruktigt och mörk, helt klart en annan stil och annan druva, allra mest troligt Cabernet Sauvignon. Vinet var fortfarande ungt, men det hade en fin och silkig tanninstruktur och en god, vinbärsfruktig men också mineralisk och lätt stenig smak med ett uns av svarta oliver och mandel. Gott, men ungt. Vinet kom från Continuum, grundat 2005 av familjen Mondavi med Tim Mondavi i spetsen, och det var deras 2006 Continuum Proprietary Red Wine, gjord uteslutande av druvor från den berömda To Kalon Vineyard nere i Oakville.  

Ett par dagar senare åkte vi upp till toppen av Pritchard Hill där Continuum Estate ligger för att träffa familjen Mondavi och se deras nya lika stilfullt och praktiskt designade vineri som togs i bruk till skörden 2013. I deras vingårdshus serverades vi en enkel men välsmakande lunch med lokala charkuterier från Fatted Calf, vars salamis, skinkor, mortadellas och andra godsaker är gjorda med skicklig hand och av prima råvaror. Till det också lite goda lokala ostar (man har en väldigt fin produktion av ostar i framför allt Sonoma County), rostade mandlar som inte alls har den bittra ton de har i Sverige utan snarare en sötaktig mild smak, god krispig grönsallat samt en smakrik sallad av bulgur. Till det surdegsbröd och den egenhändigt odlade och tillverkade olivoljan från egendomen.

   Att sitta i en vacker vingårdsmiljö och äta en enkel lunch av det här slaget är i min värld precis lika fantastiskt som att sitta på en förstklassig restaurang och njuta ett mer avancerat kockhantverk. Man får aldrig glömma känslan, den är en mycket viktig del av måltidsupplevelsen. Jag önskar att fler krögare tog till sig det budskapet och satsade mycket mer på känslan än på exempelvis inredning, som många krögare märkligt nog tror gör en restaurang bättre (vilket den såklart aldrig gör).

I glaset slog Carissa Mondavi upp den senast lanserade årgången, 2011 Continuum Proprietary Red Wine, ett vin som till 98 procent kommer från den egna vingården uppe på berget och bara två procent från rankor nere på dalbotten. Sedan den första årgången 2005, då allt vin kom från To Kalon Vineyard i Oakville, har vinet vunnit ett större djup, en mörkare frukt och en tydligare struktur och mineralitet med den större andelen druvor uppe från bergsvingården. Att 2011 var en svalare årgång har noterats med en lite större fräschör mot tidigare årgångar, men säsongen var inte alls lika sval här uppe på bergstoppen eftersom de svalkande dimmorna inte når hit upp. Således är 2011 en riktigt bra årgång för Continuum, igen!

Yountville är en fantastisk restaurangstad. Utefter den totalt sett 1 800 meter långa huvudgatan Washington Street ligger det otaliga restauranger av rang, men den här kvällen valde vi enkelt och familjärt på Ciccio, en restaurang i den norra delen av staden (granne med den ökända men supersköna sunkbaren Panchas) som slog upp på portarna för 18 månader sedan.

   Stämningen är hög, pulsen går nästan att ta på, det doftar gott från vedungen i köket i den inre delen av restaurangen. Det här är en livfull och härlig restaurang. Här valde vi ett par smårätter och pizzor och åt middagen family style genom att dela allt med varandra. Det blev pimientos padrones, förhållandevis milda chilefrukter som stekts i olivolja med lite vitlök och flingsalt, samt romanobönor och vaxbönor sauterade i olivolja och smör med krispiga brunoise av pancetta och sedan toppade med citron och parmesanost. Därefter tog vi in ett par stora vedugnsbakade pizzor, en med italiensk salsicca, lättrökt mozarella och grillad paprika och en med söt stekt lök, färskost och ruccola. Båda var superba. En välgjord pizza med bästa råvaror är verkligen riktigt bra mat, men 99.99 procent av all pizza är mest ett mediokert fusk där likheten med äkta vara mest är beskrivningen ”en brödbotten fylld med något vadsomhelst och ost däröver”.

I glaset denna kväll en medhavd flaska 2012 Pinot Noir Connor från den otroligt bra producenten DuMOL i Sonoma. Att ta med vin på krogen i Kalifornien är tillåtet mot en så kallad korkavgift (krogen måste ju också tjäna pengar och har ju faktiskt arbete även med medhavt vin i form av glas och servering), i detta fall på måttliga 25 dollar per flaska. Att ta med vin mot korkavgift borde också vara tillåtet hemma i Sverige tycker jag. Vinet var djupt körsbärsfruktigt men elegant med en frisk syra, en knappt noterbar ton av ekfaten (vinmakaren Andy Smith är verkligen försiktig i sitt hantverk) och en med en fin längd. Det är tveklöst en firma man ska hålla ögonen på, jag har gjort det i 14 år och med deras ännu inte lanserade årgång 2013 tar de sig ännu ett steg högre upp i kvalitetssfären och kan nu räknas in till de allra mest imponerande firmorna för Chardonnay, Pinot Noir och Syrah i Sonoma.

Vi körde vidare på temat ”enklast är godast” när vi ett par kvällar senare åkte upp i bergen och besökte K-I Napa i hans residens mitt i vingården. Där blev det som vanligt en faslig massa vin och mat från både köket och grillen. Här blev det, bland annat, riktigt sjysta ribs som långsamt hade grillats till perfektion, saftigt innanmäte och knaprig grillyta. Mat behöver inte vara mer komplicerad än så för att vara fantastiskt god. Och inte tusan funderade mer på ”mat och vin i kombination” än att vi gick på den gamla slagdängan ”rött till kött”.

När vi i gänget träffas varvar vi unga viner med mogna, den här kvällen med en utsökt 1986 Napa Valley Cabernet Sauvignon från Dunn Vineyards som det äldsta. Dunn Vineyards må vara mycket mer kända för sitt långlivade och mer komplext stenmineraliska vin från Howell Mountain, men även denna mer dalgångsfruktbaserade tappning är god och har potential att lagras. Det fanns en viss ungdomlig spänst kvar i vinet, men frukten var på väg att torka in, vilket noterades i form av toner som drog åt katrinplommon och söt tobak.

   Då var det mer spänst och struktur kvar i 1990 Cabernet Sauvignon från La Jota Vineyards uppe i Howell Mountain, också det en firma med renommé för långlagringsviner. Visst fanns det mognad även i detta vin, men frukten var lite mer vital och tanninerna något mer påtagliga. Gott var det, i min gom det godaste av de två vinerna.

   Av de yngre vinerna höll jag 2008 Alienor Grand Vin från Alienor Cellars som det mest komplexa, men så är jag otroligt svag för denna cuvée av Cabernet Franc och Merlot från grusjordar i Lake County, i mitt tycke ett av de finaste och mest komplexa vinerna på temat ”bordeauxlikt” i hela Kalifornien. Det var egentligen bara en hårsmåns vinst över den också läckert komplexa 2006 Napa Valley Cabernet Sauvignon från Notre Vin, som jag också gillade skarpt och spillde på mer av.

Yountville har ett rikt restaurangutbud, såklart med trestjärniga The French Laundry som mest kända restaurang, men här finns också många mycket per folkliga restauranger. En av dem är Bistro Jeanty, ett klassiskt rustikt franskt brasseri med vällagad fransk mat. Hit gick vi en kväll för att ta ett par aptitretare och lite vin inför en middag på en annan restaurang, i mitt fall en rillette av anka med inslag av getost och till det krutonger av surdegsbaguette. Den var god snarare än enastående, men precis den typen av salt och fet aptitretare jag var sugen på. Tolv dollar, som hittat!

   Vinlistan här är medelstor, men eftersom vi mest ville ha något anständigt men inte nödvändigtvis superbt eller enastående, nöjde vi oss med att titta i den vanliga listan. Där hittade vi en 2012 Chardonnay från Chappellet Vineyards uppe på Pritchard Hill i Napa Valley. Stilmässigt var vinet mer typiskt rikt och lätt smörigt med en kryddig fatkaraktär än de flesta amerikanska chardonnayviner vi dricker idag är, men just den här klassiska stilen passade bra till den feta rilletten och de rostade brödet.

För den riktiga middagen landade vi på Redd Wood i den norra delen av staden, ungefär 500 meter norr om Bistro Jeanty. Här är det pizza eller pasta som gäller, men det finns såklart andra typer av rätter också. För min del blev det först en sallad av heirloom tomatoes, något man egentligen måste äta när man är i Kalifornien mitt i sommaren. Till det en underbart krämig burrata, en god olivolja och finskuren basilika. Superenkelt, supergott.

   I glaset en humlekryddig och kallt serverad Stone IPA India Pale Ale från Stone Brewing Company, ett av mina favoritöl från ett av mina favoritbryggerier.   

Här tog vi med oss ett vin, 2012 Syrah Eddie’s Patch från firman DuMOL, som liksom druvorna till detta vin har Russian River Valley som sitt ursprung. Frukten var mörk och djupt bärig, nyanser av svarta vinbär mötte mörka körsbär, men det rörde sig inte om sötaktig frukt utan om tät och frisk frukt, allt inramat av fina tanniner, en god syra och en förvisso ung och lite återhållen, men ändå rätt lång och god eftersmak. Jag har alltid gillat DuMOL, det här vinet är en av anledningarna varför.

   Som varmrätt hade jag beställt pasta, bucatino (som tjocka spaghettis) i en lätt kryddig tomatsås med knaperstekt saltad griskind, en rätt som kändes svår att motstå och dessutom visade sig fungera rätt bra till det svalt serverade vinet.  

Det finns något ursprungligt och inbjudande, kanske rent av romantiskt med en lunch i det fria. Här satt vi nu, mitt en lund med vackra blommor, örtkryddor, gamla olivträd och ekar, vid ett långbord med så mycket kompetens omkring oss att vi var stumma av vördnad. Hela superteamet bakom den bortom förstånd påkostade och drömskt vackra satsningen Blankiet Estate ovanför Dominus Estate i Napa Valley satt här och njöt en i all enkelhet ytterst välsmakande lunch. Jag avskyr all form av pastasallad som folk gör i Sverige, supertråkigt i kubik verkligen, men en god krämig makaronsallad med oliv och grönt som denna, yes! Dessutom en av de godaste coleslaw jag någonsin ätit (okej, maten kom från Thomas Kellers restaurang Ad Hoc i Yountville, kanske inte så konstigt den var super), en god och lätt kryddig pulled pork, fint grillade ribs och fried chicken. Tänk att så sitta i den här vackra miljön med så trevligt sällskap och äta så fantastiskt god mat … det är en ynnest.

Vi drack såklart viner från Blankiet Estate till, viner som per definition kanske inte skulle räknas som picknickviner eftersom de dels är byggda av Cabernet Sauvignon och Merlot och hör till det smakrikare slaget, dels är väldigt exklusiva. Samtidigt måste jag tillstå att de var alldeles förträffliga som sällskap till den goda och inte särskilt komplicerade maten (som både var lite fet och lite salt, två oumbärliga komponenter för att göra alla maträtter mer passande till viner, även kraftiga och något sträva sådana).

   Nu var vinerna inte särskilt komplicerade, de är gjorda med precision och yttersta noggrannhet och är faktiskt otroligt goda redan som unga, även om vinernas fulla potential troligen inte syns förrän de har fyllt 15 år eller så.

   Först njöts deras omedelbart goda andravin 2010 Prince of Hearts, en cuvée av framför allt Merlot och Cabernet Sauvignon från de block som ger mer fruktiga och redan som unga goda viner. Frukten är mjuk och intensiv, men också frisk och en aning mineralisk. Hade vi bara druckit det här vinet på egen hand, hade det glänst, så gott är det, men när det sattes sida vid sida med firmans högre klassificerade viner så man en tydlig skillnad i framför allt finess.

   Vinet 2010 Rive Droite, som är en cuvée dominerad av Merlot och stilistiskt sett inspirerad av vinerna från högra stranden i Bordeaux, är både mer nyanserat och komplext, det har en för årgången typisk fräschör och mineralitet och är klokt vinifierat i fat som inte kryddar vinet särskilt mycket. Med 2010 ändrades nämligen teamet i vingård och vineri till det bättre, och den förändringen noteras i vinerna som är bättre än någonsin.

   Precis enligt planen är firmans toppvin 2010 Blankiet Estate det allra finaste, mest strukturerade och komplexa. Det bygger på cirka 80 procent Cabernet Sauvignon från de bästa vingårdslotterna med grusiga jordar på sluttningarna och är, numera, ett vin som är mer bordeauxlikt än väldigt många andra cabernetviner här i Napa Valley. Som en intressant jämförelse drack vi också samtliga viner från den mycket svalare och mer krävande årgången 2011, såklart friskare och lättare i kroppen och mer transparent fruktiga, men också än mer bordeauxliknande. Sönderskrivna av amerikansk vinpress (som hellre vill har koncentrade och täta viner än eleganta), i min gom helt fantastiska!

Det sägs att det krävs en faslig massa öl för att göra lite gott vin, det är något som de flesta vinmakare här i Kalifornien skriver under på. Det sägs också att krävs en faslig massa öl för att orka prova en faslig massa öl, det är något som cafévärden skriver under på. En kyld, fint maltig och elegant humleblommig Sierra Nevada Pale Ale från Sierra Nevada Brewing Company räddar en vintrött gom bättre än något annat. Skål!