Jag blir så jävla förbannad!
Igen!
På att den superkorkade medeltida och fullkomligt
omoderna förslutningen igen har förstört en vinupplevelse för mig, för oss. Att
vinvärlden, vinproducenter såväl som vi konsumenter, fortfarande accepterar det
idiotiska och onödiga felet med korkdefekter blir mer och mer en gåta för mig.
Vad är det vi konsumenter så varmt håller av med naturkorken som gör att vi
(notera, inte jag!) accepterar att en flaska eller två emellanåt är så skadad
av korken att vi tvingas vaska den? Inte skulle vi acceptera att två operationer
av hundra på ett sjukhus skulle ge grava konsekvenser för den opererade, eller
att två av hundra taxiresor slutade i diket, eller? Kan vi inte sluta använda
naturkork, en gång för alla?
Den här annars
så vackra och trevliga kvällens aber var korkhelvetet som förstörde den annars
troligen helt magnifika 2002 Le
Montrachet Grand Cru från Domaine Fontaine-Gagnard, ett vin
som till sin högst egna doft, smak och struktur uppförde sig riktigt läckert,
med en fet kropp, citrusaromatisk doft, pigg syra och livfull mineralitet - och
därtill en osande feldoft av korkjäveln!
I min värld
skulle jag vilja se skruvkapsyl på alla viner, särskilt alla viner över 100
kronor. Naturkorken kan kanske accepteras på billiga skitviner, men för min del
är måttet rågat - ett korkdefekt vin är vinproducentens högst egna nonchalanta
slarvfel, inte korkindustrins.
Resten av kvällen fungerade dock alldeles förträffligt
och de två vita viner vi drack till den första rätten var fantastiska. Det
första av dem hade ett fint djup som med tiden i glasen växte och bjöd på först
en elegant vitblommighet i den rika, citrus- och äppelmjuka frukten som också
visade på en diskret ton av mognad. Stilmässigt fick jag vinet till början av
2000-talet, kanske 2002, men det kändes ändå som ett yngre vin än de drygt tio
år jag trodde på. Att gissa ålder på en vit bourgogne är inte det lättaste, är
det ett enklare vin kan det uppföra sig moget efter fem år, är det ett
fantastiskt vin kan det te sig ungt vid 15 års ålder, men det kan lika väl vara
ett vin som har drabbats av förtida oxidationsbekymmer och då kan det kännas
gammalt redan efter fem sex år. Det här vinet, 2001 Montrachet Grand Cru från Etienne Sauzet var både fantastiskt
och ungt, helt utan tecken på oxidation. I en bra kall källare kan det säkert
utvecklas positivt ytterligare tio år, men nu drack vi det vid 13 års ålder och
det var helt fantastiskt och fortsatte att blomma upp i glaset under en timma.
Vinet intill
upplevdes mer moget, det hade underbart rostade och nästan rökiga mineraltoner,
men heller inga tecken på oxidation. I min näsa och gom fanns här mer
komplexitet, det var förvisso rikt och djupt, det kändes som att jorden var
både grundare och mer stenig och mineralisk. Att gissa på vingårdar som En
Charlemagne (vinet Corton-Charlemagne), Perrières i Meursault eller
Chevalier-Montrachet kändes därför logiskt och det var där och med en årgång
som 1997 jag började min gissningslek. Det var inte så tokigt gissat, i glaset
hade Hansa slagit upp en 1996
Chevalier-Montrachet Grand Cru från Domaine Leflaive. Jag tackar så
ödmjukast för denna exklusiva duo!
Ståendes i köket med de två vita bourgognerna i glasen
blev det ett litet tilltugg i form av knäckebröd med god skagenröra på, enkelt
så det förslår, gott så det förslår.
Sittandes ute i den sköna sommarkvällen blev det halstrad
uer med smörstekt svamp och bladpersilja, lätt spetsat med lite mild
champagnevinäger för att lyfta syran, och för övrigt bara smaksatt med salt och
vitpeppar. Brynt smör satte den sista smaken på rätten. Enklare än så bär blir
inte mat i världsklass. Och till de vita bourgognerna satt rätten helt perfekt,
de fina och lätt rostade mognadsnyanserna i vinerna balanserades av de
motsvarande rostade tonerna i rätten och lyfte tacksamt fram vinernas fräschör.
Samtidigt som vinerna doftspeglades med maten, kom de att upplevas yngre.
Vilken fullträff!
Då Pete har gått och blivit vintillverkare på
"ålderns höst", fick vi smaka hans cuvée 2011 Pinot Noir Henricsson Reserve från Foxtrot Vineyards i
Kanada, helt öppet och med uppdrag att ge vår ärliga syn på vinet. Jag har
provat chardonnay- och pinotvinerna härifrån tidigare och blivit positivt
överraskad av dem. Den här versionen är en cuvée av ett antal fat ur
produktionen som Pete har satt ihop. Doften är medelstor, rent rödbärigt
fruktig och även lätt blommig på ett fint pinotvis, mer lik pinotvinerna från Oregon
än de från Kalifornien eller Bourgogne, också med den lätt kryddiga och jordiga
nyans jag så ofta finner i vinerna från Oregon. En lätt kryddpepparspets i
doften och smaken vittnade på fat från tunnbindaren François Frères, faten var
dock inte tydligt påtagliga, men de fanns där. Möjligen saknades lite
mellanregister och längd i smaken, men det är något jag sällan hittar i
pinotviner från Nordamerika. Slutbetyget är dock gott, och ett steg upp från de
tidigare provade vinerna härifrån. Den svala årgången 2011 har hjälpt till att
lyfta fram elegansen i frukten.
Ett av de viner jag hade tagit med var dock, som jag
befarade, inte helt i sin ordning. En av anledningarna att jag tog med vinet
var för att jag och Mr Z förra veckan njöt av en absolut sensationellt bra 1985
Cabernet Sauvignon Volcanic Hill från Diamond Creek Vineyards i Napa Valley,
således kul med en slags jämförelse. En annan och egentligen mer akut anledning
till att jag tog med denna 1985 Cabernet
Sauvignon Red Rock Terrace från Diamond Creek Vineyards var att jag
upptäckte att korken hade börjat läcka lite. Det kan i värsta fall innebära att
vinet har mognat för fort och till och med oxiderat sönder, men det kan lika
väl fortfarande vara vitalt. Således bäst att öppna vinet omedelbart och stämma
av konditionen. Dessvärre hade det genom den läckande korken tillförda syret
fått vinet att mogna för fort, det upplevdes som ett vin från 1960-talets slut
eller 1970-talet, med jordiga och torkade frukttoner, men det var märkligt nog
inte så oxiderat som befarat. Dessvärre heller inte så gott jag hade hoppats på…
Hansa serverade en trio röda viner blint och bara en
hastig sniff i glasen fick oss att placera dem i Napa Valley med Cabernet
Sauvignon som huvudingrediens. Om likheterna fick oss till denna korrekta
slutsats, var olikheterna större. Det vänstra vinet var lenast i strukturen,
hade en lite fylligare kropp på det sätt som cabernetviner från dalbotten
brukar ha, det uppförde sig mest moget och dess mörka frukt var en aning lite
sötare och hade inslag av choklad. Jag kände mig lite ställd på vinet, kände
inte riktigt igen stilen, även om den fick sin förklaring när flaskan
avtäcktes, 2002 Cabernet Sauvignon
Eisele Vineyard från Araujo. Jodå, de brukar uppföra sig
ungefär så här och även om vi tyckte att vinet var riktigt gott var vi alla
påtagligt överraskade över hur långt vinet hade gott i sin mognad. Det borde
vara mörkare och tätare i frukten och mer tanninstrukturerat. Nej, inom kort
måste jag dricka en annan flaska av det här vinet för att se om det var en mer
brådmogen flaska vi hade den här kvällen, eller om vinet faktiskt är så här
moget nu.
Min gissning att
vinet i mitten var 2002 Harlan Estate eller kanske mer troligt deras andravin
2002 The Maiden var inte så tokig, det fanns något riktigt läckert hustypiskt i
doften och smaken. Djup och fyllig mörk frukt, generös kropp med len textur och
nästan silkiga tanniner, ändå med en god struktur och lång, sensuell och rik
eftersmak. Det Hansa hade hällt upp var 2002
Melbury från syskonfirman Bond, alltså så nära man kan komma
mina gissningar utan att träffa målet.
Med en precision
och djup mörkfrukt och stening mineralitet, stod glas nummer tre ut som den
självklara vinnaren i denna trio. Att vinet kom från en stenig sluttning eller
bergstopp rådde det inget tvivel om och efter lite lirkande landade gissningen
hos Shafer
Vineyards, helt rätt, och därmed också 2002 Cabernet Sauvignon Hillside Select. Ett fullkomligt magnifikt
vin i auktoritär men samtidigt elegant stil. Oj vad gott!
Killen vid grillen skötte sitt uppdrag perfekt,
entrecôterna var saftigt rosagrillade med läckert grillyta och perfekt sälta.
Mer avancerad än så var inte varmrätten, men en liten sallad av grönt, majs,
rostade pinjenötter, kokt och skivad färskpotatis och god spansk olivolja hörde
också till. Återigen, enklast är godast.
Mr Z hade också med sig ett vin, ett kraftigt sådant som
byggde vidare på det nyss provade temat, Cabernet Sauvignon från Napa Valley.
Men det var tätare och större, och yngre och lite mer tanninstrukturerat.
Sluttning eller berg, jodå, men också den där fina rödfruktiga parfymen som en
del viner från östra delen av Napa Valley kan ha. Det märkliga var att jag ett
par timmar tidigare stod och höll i precis det här vinet på Café Rotsunda, men
i slutändan valde ett annat vin att ta med. Nu fick jag (och vi) ändå dricka
denna utsökta men unga 2006 Materium
Cabernet Sauvignon från Maybach, en familj som har gått från
tillverkning av exklusiva bilar till exklusiva viner.
Mitt eget vin var heller inte så dumt, men här landade vi
i ett högst intressant psykologiskt experiment, blindprovarens felsteg baserade
på att gissningarna börjar med förutfattade meningar som lurar bort provaren
från det rätta spåret. Först och främst hade vi redan ett par kaliforniska
viner i glasen, vilket lätt kan leda in provaren i fel startspår, därtill
kommer det faktum att jag precis hade tillbringat ett par veckor i Kalifornien
och dessutom har en väldigt stor samling kaliforniska viner som jag gärna delar
med mig av. Baserat på dessa enkla fakta är det lätt hänt att man utan vidare
eftertanke satsar alla gissningar på Kalifornien. Och helt glömmer bort att man
gör riktigt fina, djupt fruktiga, mörka och välstrukturerade röda viner på annat
håll. Som i Spanien, dit vännerna kom först efter ett omfattande resande bland
druvor och ursprung. Väl i Spanien blev det Tempranillo och Ribera del Duero
som lades fram som förslag och så var det. Men det gick ju såklart inte att
gissa på det synnerligen sällsynta toppvinet 2006 Pesus (85 procent Tempranillo och resten Cabernet Sauvignon
från upp mot 80 år gamla stockar på 900 meters höjd, och bara 1 200 till 1 600
flaskor per år, de år man gör vinet vill säga) från Viña Sastre. Det här är i
mitt tycke ett av de allra finaste vinerna som görs i Ribera del Duero, och i
Spanien.
Pete kontrade med ytterligare en galen sällsynthet, också
den fantastisk och sensuellt texturerad på det sätt som Harlan Estate brukar
vara. En viss mognad fanns här, men totalt sett uppförde sig vinet ungt. Att
gissa på just det här vinet, 1997 The Napa
Valley Reserve från den exklusiva medlemsklubben The Napa Valley Reserve
är inget man gör i första taget, ens när en av de första medlemmarna sitter vid
bordet och bjuder på ett hemligt vin. Att just denna första årgång av
cabernetvinet uppför sig som Harlan Estate är inte så märkligt, med allra
största sannolikhet kommer vinet just från dessa vingårdslotter. Det här är
galet gott!
Vi hann med lite
god Comté också, det är alltid gott med lite lagrad hårdost till en samling
goda viner, som efter det "hårda arbetet" med att blindprova och
gissa sig fram till rätt svar nu bara står där i karafferna och längtar efter
att få ett återbesök av de törstande middagsgästerna.
Att vi pojkar aldrig växer upp noterar man i en sådan
trivial detalj som att vi drog vidare mitt i natten för lite efterfest med
vickning på Café Rotsunda. Pasta med confit på anka, schalottenlök,
kronärtskocka och anklever fick det bli, i alla hast. Det är alltid bra att ha
lite goda stapelvaror till buds när man får "oväntat besök" mitt i
natten.
Till det en god flaska rött, dekanterad och serverad
blind, direkt från vinkällaren vid svala 14 grader, vilket för det här vinet
var en aning svalt. Men i det ljumma sommarnatten nådde vinet snart sin
perfekta temperatur på cirka 17-18 grader. Det här mörka och täta vinet bjöd mitt
i all kraft på en fin elegans, sötmogen men finstämd mörk frukt, sammetslena
tanniner och en fin men inte markerad syra, därtill en försiktigt vaniljsöt
ekfatskaraktär.
Denna sista
nattfösare hade det passande namnet 2001
Midnight Oil och kom från favoriten Sine Qua Non, den här årgången en
cuvée av 96 procent Syrah och resten Grenache och lite Viognier som Manfred
Krankl köpte från Bien Nacido Vineyard, Stolpman Vineyard, Alban Vineyard och
Whitehawk Vineyard. Gott, en skön avslutning på en lång och underbar sommardag.
Skönt att vara hemma i Sverige igen, särskilt när det blir så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar