Ett par kvällar i Kalifornien i december

Jag är alltid i Kalifornien en stor del av december varje år. Det bara blir så, det är naturligt, det är en skön flykt bort från ett sprängfyllt år då man återigen har jobbar ihop över 1 200 övertidstimmar, det känns hemma här i Kalifornien. Mat och dryck står såklart på dagordningen här liksom i Sverige, men känslan är annan. Det finns definitivt en fantastisk känsla här i Kalifornien …

En av mina favoritrestauranger i San Francisco (som enligt mig är en av de mest fantasiska städer jag har varit i) är det fransk-amerikanska brasseriet RN74 på 301 Mission Street. Här är det puls, maten är bra och rejäl, vinlistan och även priserna enastående och sommelierhantverket djupt kunnigt och trovärdigt. Sommelier Chad tog hand om oss den här kvällen (som vanligt) och skickade på oss ett ljuvligt glas NV Inflorescence La Parcelle Extra Brut från Cédric Bouchard, superfin och nästan viktlös i kroppen samtidigt den var fylld av citrus, gula äpplen och doften av nybakat bröd.

   Då mitt middagssällskap kom något sent (på grund av hällregn i Bay Area och ett outsinligt behov av taxibilar) hade jag gott om tid att botanisera i vinlistan (den ligger på nätet, titta gärna på den) och hittade ganska mycket gott jag var sugen på.

   När vännerna kom beställdes det första vinet in, en 2008 Meursault Clos de la Barre från Domaine des Comtes Lafon, en firma som allt som oftast gör utmärkta viner, men som är en av många som lider av oxidationsproblem. Den här flaskan var dock i prima skick, ung och spänstig, mineraliskt fet och både lätt smörig och mandelaromatisk med en twist av citronzest, en medelfyllig och fet smak med både längd, mineral och syraskjuts.

Ur menyn tvekade jag mellan ostronen som jag vet är bra och som borde passa perfekt till vinet och den mer spännande rätten av marinerad kampachi (en vit rundfisk med fast, smakrikt kött) som serverades med japanskt päron (som gav en diskret sötsyrlig touche), Bourgognetryffel och beignets av rotselleri. En smakrik men elegant rätt som tack vare sina finstämda smaker och jordiga toner av tryffeln och rotselleri matchade vinets elegans och fruktiga djup på ett perfekt sätt.

Ceritas är en av de mest intressanta pinotproducenterna i Kalifornien idag. De är baserade i ett custom crush winery i Santa Rosa i Sonoma, hämtar en del druvor från den inom familjen egna Porter Bass Vineyard i Sonoma och köper resten från ett antal svala vingårdar. Vinerna är superba och den elegans som vår 2011 Pinot Noir Costalina från Sonoma Coast bär på kommer inom ett par års flasklagring från idag lura vem som helst att vinet kommer från Bourgogne. Så är det nämligen nästan idag. Vinet är lika avskalat och transparent som etiketten, som avslöjar att alkoholhalten ligger på 13.1 procent, alltså lägre än vad vinerna i Bourgogne idag har. Kära frankofiler, välkommen till en ny värld av stora klassiskt formgivna kvalitetsviner som inte talar lika mycket franska som dina gör.

Men visst, jag tänker inte gå i polemik över kassaskåpssäkra fakta som att 1996 Morey-Saint-Denis Premier Cru Clos de la Bussière från Domaine G Roumier var ett betydligt mer elegant, nyanserat, komplext och storartat vin. Men så är också producenten en av de allra bästa i hela Bourgogne, därtill har vinet nått sitt första stadium av mognad där en jordig (men ännu inte tryffeldoftande) karaktär har börjat skönjas ur den eleganta rödfrukten, dessutom har vinet en aptitretande läcker kalkstensmineral som är så förtvivlat god … och som man i Kalifornien aldrig kan mäta sig med.

Kycklingbröstet var saftig stekt i olivolja, smör och rosmarin, det doftade himmelskt och smakade likaså. Till det en kycklingfond inkokt med tryffel och karljohanssvamp (vilket gör mötet med den något mogna bourgognen absolut magiskt) och lite snurriga makaroner. Just ja, dessutom ett kycklinglår kokt confit. Gott, bara gott!

Château Eklund är ett väldigt trevligt ställe uppe i den sällan omtalade appellationen Atlas Peak i sydöstra Napa Valley. Vidsträckta vyer med berg och vingårdar omger slottet, men kvällen var mörk när vinerna öppnades och grillen tändes den här gången fick utsikten bli nattsvart mörker och minnet av det bedårande landskapet. Utöver det trevliga sällskapet blev måltiden underbar, absolut pinfärsk dungeness crab, säsongen har precis börjat, som var stinn av saftigt umamisött krabbkött, underbart helt enkelt. Ett glas 2009 Carneros Chardonnay från Mi Sueño gjorde krabban sällskap och mötet blev lyckat mycket tack vare att det här är en ganska klassiskt fruktig och nästan smörigt fet chardonnay.

Varmrätten var fullkomligt briljant i all sin enkelhet. En stor fet filé av seabass grillades knappt medium, fisk får nämligen aldrig överlagas (en kärna på cirka 45 grader brukar jag tycka är bra), så att köttet var saftigt med en len textur och läckert grillrostad yta. Till det lättkokt romanesco och en mjukt sötaktig morotskräm. Hur gott som helst!

Vinet därtill serverades blint, det var vackert ljusrött och klart till utseendet, lätt och rödbärigt aromatisk i en syrlig, blommig och samtidigt sensuellt elegant stil, intensiv på samma gång som det var bourgognelikt och klassiskt. USA, fick jag reda på, och Oregon snart inpå den informationen. Min förta gissning Arteberry Maresh, en av de allra bästa firmorna i Oregon, och tvekade jag inte sekund att säga att det då måste komma från Thomas Winery, även det ett av toppnamnen. Den 6.10 hektar stora firman ägs av den hemliga John Thomas, som vare sig tar emot besök eller visar upp sina viner på provningar. Han är en lika skicklig vinodlare och vinmakare som hemlig enstöring. Hans 2011 Dundee Hills Pinot Noir bjöd på en exempelarisk elegans och en alkohol på 13.1 procent. Inte konstigt att vinet är så burgundiskt.

En heldag uppe i Lake County i all avslappnad ledighet var rolig och trevlig, även om det rent gastronomiskt inte var direkt upplyftande. Det blev dock en riktigt god och framför allt värmande tomatsoppa med en gnutta kryddhetta som gjorde gott. En lång rad viner provade också till lunchen, Lake County är förvisso ett litet och tyvärr okänt vindistrikt (bara 3 480 hektar med vin), men förutsättningarna är fantastiska, kvaliteten är bra och stadigt på väg uppåt och priserna synnerligen attraktiva.

   Ett av de godaste vinerna under dagen var den ljuvliga 2010 Sauvignon Blanc från Alienor Cellars, jäst till lika delar i ståltankar, neutrala franska och nya franska ekfat. Jag är verkligen förtjust i det här vinet, som närmast kan beskrivas som bordeauxlikt med sin fina blommighet, inslag av citrus och passionsfrukt med en gnutta sötma av vita persikor, allt med fin textur och rondör, en frisk syra och en härlig mineralitet. Till en senare provning korkades vi också upp deras 2009 Alienor Grand Vin, det allra finaste röda vin som görs i Lake County. Sedan 2007 är cuvéen förhållandevis stabil med i stort sett lika delar Merlot och Cabernet Franc med typ en procent Petit Verdot, och denna nya årgång är en aning rikare i frukten än den nu ytterst bordeauxliknande 2007:an som jag har druckit väldigt många gånger.

  Ett annat rött vin vi provade som jag tycker är värt att nämna är 2010 Cabernet Sauvignon från Shannon Ridge Vineyards, förvisso inte lika elegant som Alienor Grand Vin, men typiskt för druva och årgång, väldigt rent till frukten och med en fin tanninstruktur och hög naturlig fräschör.

Kvällen tillbringades på den italienska restaurangen Oenotria på First Street i Napa. Stället har funnit i fyra år och av någon outgrundlig anledning har jag inte varit här tidigare. Den missen är nu korrigerad och framöver ska det bli flera besök här. Skönt medelstor, trevligt ljudstökig och gästvänligt servicebehaglig krog med väldigt god mat! Det är svårt att låta bli avdelningen pasta när man går på en krog med hög italiensk svansföring och dessutom av nära vänner med stort trovärde (som dessutom var med vid bordet) blir rekommenderad att satsa just på pastan.

   I mitt fall blev det en trompetti med en ragu av långkokt fläskkött från Wills Farms i Iowa och till det en fräsch gremolata av meyer lemon. Jag äter faktiskt inte pasta särskilt ofta, troligen bara fem till tio gånger om året och blir normalt sett inte exalterad. Den här rätten var dock väldigt god!

Varmrätten var rekommenderad av vår trevliga servitör och den stod inte långt efter i ren smakkärlek. Jag hade siktat in mig på en rätt rustik rätt, lammstek från Watson Farm i New England, serverad på en ragu av vita bönor, rostad broccoli och en försiktigt (tack och lov) mintspetsad salsa verde. Även det här var en rätt med smakerna på perfekt plats!

 

I det av rigorösa regler strikt kontrollerade landet USA får man ta med sig egna viner till krogen mot en liten korkavgift. Detta system är berömvärt och borde också tillåtas i sossediktaturen Sverige. Nog för att vinlistan här formligen dignar av superba italienare till mestadels vettiga priser, men den här kvällen hade Hanna tagit med fyra nobla bourgogner för oss att njuta av. Helt okej, jag tror i alla fall inte på myten att ”vin från ett visst område har vuxit upp med mat från detsamma och passar därför väldigt bra till varandra”. Alltså klarade vi oss alldeles utmärkt utan italienska viner. Kombinationer mellan mat och dryck handlar om smak, textur och dofter, inte om geografi och historia.

   Det första vinet, 1996 Gevrey-Chambertin från Domaine Claude Dugat, var smutsigt och lätt korkat och ställdes därför åt sidan. Nästa vin var tack och lov fullkomligt korrekt, dessutom alldeles ljuvligt läckert, fortfarande ungdomligt med sin intensiva och till och med aningen körsbärssöta frukt. Samtidigt bjöd denna 1989 Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine Jean Grivot på en fin första mognad med nyanser av torkad frukt, tobak och fint fuktigt skogsgolv.

   I nästa glas stod en 2007 Gevrey-Chambertin Premier Cru Lavaux-St-Jacques från Domaine Denis Mortet. Här var frukten både yngre och djupare, såklart, men det fanns också en stor finess med delikat kalkstensarom kopplat till en lätt jordighet, känsla av mineral och ett par uns av ekfaten, framför allt en typ av vaniljsötma. Just nu upplevde jag det här vinet som ytterligt drickvänligt och öppet, det blommade dessutom upp under tiden i glaset och det var väldigt gott, till och med det allra bästa till mitt lamm (det föregående vinet var också gott, men en aning för elegant, det försvann nästan bakom vinet från Denis Mortet). Det här var andra årgången som hans son Arnaud gjorde vinerna och det gör han sedan dess med bravur.

   Vin nummer tre kom från Domaine Leroy och denna 2009 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Les Boudots bjöd på en årgångstypisk kraft och fruktintensitet och ett hustypiskt djup och nyans av både fat och de stjälkar som medföljer druvorna under jäsningen. Det är något speciellt med vinerna från Domaine Leroy, det har alltid en intensitet som nästan saknar motstycke i Bourgogne, det har en god struktur och av tätheten en mjuk textur. Även om de sällan är lika sensuella som vinerna från Domaine de la Romanée-Conti, är de på sitt sätt jämvärdiga. Det var svårt att välja vilket som var godast av de tre, men till slut föll nog mitt val på vinet från Domaine Jean Grivot. Fast varför vet jag inte …