Bortamatch den 25 december

 

Pinotmaniaaaaaah!

Det är alltid skönt att fly julen och det bästa sättet att göra det är med gott vin och precis all annan mat än julmat. Jul i all ära, men det blir lite enahanda med Janzon, köttbullar, gravlax, nubbe, glögg, nötter, "Tomten är far till alla barnen" (förvisso en av Sveriges bästa filmer genom tiderna), pepparkakor, sill, saffransbullar och klenäter. Alltså vill man göra lite annat. En vinkväll med vindårar är precis det rätta!

Jamón Iberico skivades så gott det gick tunt med en hyfsad typiskt svennebananslö kniv (förlåt värdparet - det är inte skärpan som räknas, utan skinkan!) och den kom att tack vare sin fina sälta och tilltalande fetma passa alldeles utmärkt till pinotvinerna så länge den räckte.

   Frukten var ganska rik, men vare sig påtagligt söt eller tung av övermognad. Inte heller fanns här någon fyllig fruktkropp eller tydlig alkoholvärme att tala om, däremot en fin jordighet eller möjligen stjälkkryddighet som gav vinet komplexitet. Min första tanke var Oregon, just för jordigheten och en torra, fina fruktkroppen, men det fanns också läckra ljusröda toner som ackompanjerade den lite djupare grunden i vinet, vilket gjorde att jag inte fick ihop det med årgångar och producenter. Jag måste säga att det var lite irriterande att jag strök Maggie Harrison och hennes firma Antica Terra eftersom vinet var så lätt, elegant och syrlig, en tråkig miss som visar att jag faktiskt inte var helt uppdaterad på hennes sista förändring i stil åt det lite elegantare. Nog för att vinet fortfarande har en god kropp och len textur, dock ingen alkoholvärme som tidigare (nu låg alkoholhalten på 13.0 procent), denna 2011 Ceras Pinot Noir från Willamette Valley var alldeles utsökt i sin läckra frukt, fina syra och de lena tanninerna.

Nästa vin var inte alls lika charmerande, tvärtom var det rätt stumt, till och med lite knutet i slutet av smaken, som istället bjöd på en liten bitterhet och nyanseras av blyerts och torra fat. Det fanns dessutom en lätt flyktighet i doften. Huruvida vinet helt hade tappat från dess det öppnades kvällens innan vågar jag inte svära mig fri från, men helt klart är att denna 2006 Pommard Premier Cru Jarolières från Domaine Nicolas Rossignol inte alls var särskilt rolig.

Det tredje pinotvinet var helt annorlunda, svalare i frukten, lättare i kroppen, renare i stilen, men också tydligt mer stjälkkryddig och gräsig. Och så fanns den där typiskt jordiga kryddan i doften som nästan alltid drar mig till Oregon. Men så lättheten, fräschören, elegansen, den måttliga alkoholen, de ljusa körsbären. Hade jag inte vetat att vinet kom från McMinnville i Oregon hade jag troligen inte direkt gissat att det var just så, men i glaset en 2009 Pinot Noir Momtazi Vineyard från Kelley Fox Vineyards, en försvinnande liten firma som gör riktigt goda viner. I just det här fallet hade jag nog rekommenderat tre fyra års flasklagring för att låta vinet komma en aning mer i fas, få kropp och stjälk att växa samman och därmed upplevas än mer perfekt balanserat. Styrkan låg på 13.3 procent. Jodå, med en timmas luft i öppnad och delvis urdrucken flaska hade vinet fått luft nog att kännas riktigt harmoniskt och gott, men Lenny tyckte fortfarande att vinet var en aning spretigt.

Nästa vin var både mer parfymerat, djupare fruktigt, mer komplext och på alla sätt och vis mer komplett. En liten kryddighet röjde att stjälkar hade använts (cirka 50 procent av klasarna var hela), men någon ekfatskrydda stod inte att finna. Fruktigheten utgjordes av mörka på gränsen till svarta körsbär, men med små fjäderlätta stråk av ljusröda nypon och hallon, en ljuvlig kombination som jag finner vara ytterst tilltalande. Syran var uppfriskande fräsch, snarare perfekt balanserad än stram och både texturen och tanninerna upplevdes lena och mycket väl sammansatta. Vinet kom från det nya utropstecknet Domaine de la Côte i Santa Rita Hills och var faktiskt inget annat än deras synnerligen träffsäkra instegsvin, 2011 Sta Rita Hills. Vinmakarna Sashi Moorman och Rajat Parr vet exakt vad de pysslar med i vineriet och de böljande, mycket tätt planterade vingårdar de har i det yttersta sydvästra hörnet av Santa Rita Hills. Gott, väldigt gott!

Det var här vi tog in maten, vi hade gjort det väldigt enkelt denna dagen efter dopparedagen. Jag gjorde en gryta av kyckling, potatis, morötter, haricots verts, schalottenlök och en gräddig sås med karljohansvamp. Hur enkelt som helst och bara med råvaror som älskas av den eleganta druvan Pinot Noir.

   Det följande vinet, som hade turen att serveras just till maten, var stramt och klassiskt med en fint stjälkig och något jordig ton, mer klassisk till frukt och struktur än soligt nyavärldenlik. Det fanns dock en synnerligen läcker ton av fin jordgubbssylt som bretts på en rostad brioche, men sett till smaken var frukten ändå inte påtaglig söt. Dessutom fanns här en mognad som breddade doft- och smakupplevelsen med fina nyanser. Det var svårt att känna igen stilen och pricka in ursprung, min känsla var snarare att det var ett något moget och rätt rustikt vin från Bourgogne. Men så var det inte. Vinet kom från Yarra Valley i södra Australien, från producenten Yarra Yering, som egentligen är mycket mer kända för sina cabernet- och syrahviner. Den här 2002 Pinot Noir var dock inte så pjåkig! En kul ny referensbreddade att prova (nästan) moget pinotvin från dem.

Vi skulle hålla oss kvar i ungefär samma trakter, men ta oss ner till Mornington Peninsula och producenten Ten Minutes By Tractor, som från en nordöstlig sluttning hade gjort nästa vin, 2009 McCutcheon Pinot Noir, som är något av deras prestigetappning. Det här året blev det inte mer än 1 926 flaskor av vinet, som är riktigt fint fruktigt och mjukt med en verkligt fin balans mellan den yppiga frukten, fina syra och de mogna tanninerna. I nuläget noteras fortfarande en diskret ekkryddighet och en gnutta stjälkar, men så är vinet också ungt och mår säkert utmärkt av ett till två års vidare flasklagring. Det här tyckte jag var väldigt gott och fint sammansatt, även om det inte var riktigt lika elegant aromatiskt som ett par av de andra pinotvinerna.

Ett av kvällens allra bästa och godaste pinotviner skulle dock komma i sista glaset. Här möttes en viss mognad i form av skogsgolv och en förnimmelse av tryffel med en fortfarande ungdomligt rödaromatisk bärfrukt i en klassisk stil. Smaken var förvisso fruktig, men absolut torr med en fin syra, en aning mineral och god spänst. Jag hade först svårt att med säker röst formulera min ursprungsmässiga gissning, det fanns något burgundiskt över doft, smak och struktur, samtidigt kunde jag inte dra mig för att till slut lägga rösten på Oregon och där allra mest troligt firman Beaux Frères, men i så fall med mognad. Troligen mitten av 1990-talet. Här minsann satt förslagen så gott som perfekt, i glaset en 1996 Pinot Noir The Beaux Frères Vineyard från just Beaux Frères. Min erfarenhet av firman och dess viner, jag har provat dem i omkring 15 års tid och besökt dem två gånger, är att vinerna kan vara lite knutna och till och med en aning kärva och vresiga som unga. Tålamod är därför en bra krydda, får vinerna dessutom bli så här gamla (utan att i sig vara gamla) blir belöningen riktigt stor. Jag tror vi knep flaskan vid ett helt perfekt tillfälle, den var försvinnande god.

Som sagt, det var ingen påkostad meny vi hade lagt ner hur mycket arbete som helst med. Efter en god Comté lagrad i 30 månader och en len och väldoftande Pecorino Tartufo, till det bara lite lättrostad aprikos- och hasselnötsbröd från Gateaux, var det dags för dessert. Den bestod av en stor ask med lite lyxiga praliner från Lindt. Svårare än då behöver det inte vara.

Och till chokladen lämnade vi pinotvinerna bakom oss. Gun hämtade istället en halvflaska 2000 Vintage Port från Taylor's. Egentligen borde man köpa mer portvin på halvflaska, dels för att det ofta är för mycket med en helflaska, dels för att portviner mognar så långsamt i helflaskor. Den här söta halvan var väldigt god, såklart fortfarande ung, men den var ypperligt söt, rund och läckert fruktig med en tanninstruktur som sin ringa ålder till trots faktiskt var förvånansvärt len. Det söta portvinet blev en fin avslutning tillsammans med chokladen.