Bortamatch den 30 november

När det kommer till alkohol är jag ett superproffs ändå ut i fingerspetsarna. Det var alltså med viss förvåning som jag insåg att jag kapitalt hade misslyckats i min ambition att dricka med någotsånär måtta den här kvällen. Resultatet ses på bilden här ovan. Inget rekord, men bra korkat hög promille!
   Första advent firades alltså med snygg hangover och en inhyrd chaufför som fick transportera den trasiga cafévärden från punkt A till B. Så kan de gå!

Det var Mad Nike som hade bjudit till kalas och sådant tackar man inte nej till. Att Mad Nike är en vinkännare av sällan skådad rang visste jag sedan tidigare, att han dessutom är en mästerlig kock var heller ingen ny upptäckt då han har gjort två bejublade gästspel på Café Rotsunda. Det såklart just den kombinationen som fick cafévärden på fall, det finns ju faktiskt inget härligare än upplevelserna kring det dukade bordet och att undvika den frestelsen är inget alternativ. De små aptitretarna av ostron som rullades in i lardo och hastigt bakades i varm ugn blev en fin föråkare till resten av de läckra rätterna vi trakterades under kvällen.

Det första glaset lurade oss all världens väg, men åt fel håll från Champagne till crémant av olika ursprung till mer obskyra gissningar som mer eller mindre var tagna ur luften. Det mousserande vinet hade en viss komplexitet, mer av citrusfrukt än äpplen, den torr och stram med ett litet uns av aldehyder. Rätt god men lite udda. Ursprung? Amyntaion i norra Grekland mot Makedonien fick vi veta, 650 meters höjd över Medelhavets yta och druvsort Xinomavro som råvara. Vinet kom från Domaine Karanika och var en NV Cuvée Spéciale Brut.

   Om greken var en skön referensbreddare var champagnen NV Blanc de Noirs Extra Brut från Ulysse Collin ett desto mer känt vin. Något djupare till färgen, större och mer äpplig doft, stramt torr med frisk syra och förhållandevis intensiv och rik, god men egentligen inte särskilt mycket mer imponerande än greken.  

Klassisk vit bourgogne, fet och jordig med en god men inte stram syra, en fin mineralitet och möjligen en mognadsnyans i eftersmaken som upplevdes en aning flack. Meursault var min första tanke på detta första vin. Det andra vinet var helt annorlunda, påfallande mer blommigt och aromatiskt, livligare och med en större fruktighet. Mer yppig, så att säga. Att båda vinerna hörde ihop kändes märkligt, men det kunde ju vara samma producent och olika druvsorter eller samma vin i olika åldrar. Det var det senare, producenten var Felton Road på Nya Zeeland och då förstod genast vilket vinet var. I det första glaset 2007 Chardonnay Block 2, i det andra 2009 Chardonnay Block 2. Medan nollsjuan efter en tid började falna i glaset, växte nollnian och blev samtidigt med elegant.

Pilgrimsmusslorna var hastigt stekta och som väntat fina till båda chardonnayvinerna, men det som fick framför allt nollnian att gifta sig med rätten var den ljuvliga sås av citrongräs, vitt vin och grädde med ett litet stänk av chile och koriander. Såsens milda sötma och fina citruston satt som hand i handske till vinets yppiga frukt.

Pausviner är kul för gästerna och ger dessutom kocken ett andrum att förbereda nästa rätt. Det första pausvinet kom från Portugal, en superelegant och frisk 2011 Vinho Branco Avesso, en vinho verde av den gamla klassiska druvsorten Avesso från Quinta de Linhares. Trevligt, lättdrucket, gott. Tydligen tokigt billigt också!

Så blev det lite tyngre och mer seriösa vita viner, återigen på ett givet tema, denna gång samma distrikt, producent och årgång, men olika druvor. Den här gången gick det lättare, Österrike var landet, Wachau var distriktet, druvorna var Grüner Veltliner och Riesling, men producenten gjordes oss delade. Till slut enades vi om Weingut Hirtzberger. Det första av dem var en oväntat elegant, nästan stram och stenmineralisk 2012 Grüner Veltliner Smaragd Honivogl, fet och trevligt humlekryddig med en nästan animalisk komplexitet. Det andra vinet var en bländande rik, nästan muskatblommig och generöst citrus- och persikofruktig 2012 Riesling Smaragd Singerriedel. Jösses vilket vin, det är bara att köpa och fylla källaren med och sedan njuta ohämmat av flaskorna de kommande 15-20 åren.

Årets bästa schnitzel stod på tur, en relativt tjock skiva förstklassigt kalvinnanlår som hade dubbelpanerats och friterats enligt konstens alla regler till perfekt gyllene yta. Till schnitzeln ett gott smör med basilika och ett uns vitlök. Saftigt och välsmakande och den absolut mest perfekta typen av rätt till de läckra österrikarna.

Dags för ytterligare ett pausvin, rött den här gången och tvivelsutan av Pinot Noir och från Bourgogne. Diskussionerna landade först i Volnay tack vare den eleganta rödfrukten och den fina kalkmineralen, sedan smög sig Pommard in på grund av en lite mörkare fruktnyans och med tanke på att vinet fortfarande hade en lätt fatkryddighet föreslog jag själv ett par firmor i Côte de Nuits vars viner har en mer uttalad fatkänsla. Volnay var rätt och min fatmiss handlade till stor del om att jag som vanligt glömde bort producenten Hospice de Beaune som så gott som uteslutande använder nya fat. I glaset en 2010 Volnay Premier Cru Cuvée Blondeau, en cuvée från totalt 1.81 hektar i de fina vingårdarna Les Champans och Taille Pied (de utgör två tredjedelar av cuvéen) samt En Roncerets och En l’Ormeau. Vinet hade uppfostrats och buteljerats av Alix och Etienne de Montille.

Mad Nike bjöd på en lika kunskapsrik som smakfull lektion i Ungern och dess fantastiska vinflora med två förnämliga viner från olika områden i Tokaj av Zoltan Demeter. Det första av dem var en lätt blommig, stilfullt apelsinfruktig och elegant 2011 Öszhegy, ett sällsynt vin av druvsorten Sárga Moskotaly (samma som Muscat Blanc â Petit Grains) som man bara gjorde 693 flaskor av det här året. Det är sannerligen inte ofta man dricker en så exemplarisk torr muskat som denna!

   Det andra vinet, 2011 Boda, var gjort av Furmint och var därför något mindre aromatiskt även om det också hade en liten blommighet. Däremot hade det en magnifik mineralitet, därtill en elegant örtighet. Att båda vinerna hade en restsötma på sex sju gram per liter gick inte att känna, de vara båda torra och supereleganta.

Framför allt muskatvinet kom att utgöra en helt perfekt matchning till den rimmade och fint bakade torskryggen, som serverades med en kräm av gröna ärter och toppades med en fint pulver av torkad apelsinzest.

Sedan blev tyskt åka av, först med en 2011 Weisser Burgunder Centgrafenberg från Weingut Rudolf Fürst i Franken som var lätt, elegant, stram, tydligt mineraliskt med en god snarare än frisk syra och med en lätt mandelnyans. Trevligt, men kanske inte stort.

   Däremot var 2012 Blanc de Noir R från Stadt Klingenberg i Franken ett betydligt mer intressant och djupt vin, gjort uteslutande av Pinot Noir men vinifierat som vitt vin. Nog fanns där någon slags pinotkänsla i det strama, torr och väldigt eleganta vinet. Det här tyckte jag om. Enligt uppgift gjordes bara 500 flaskor av det där vinet, unikt dricka med andra ord.

Pausvin nummer tre landade inte i god jord hos mig, denna 2003 Buçaco Branco av druvan Bical från hotellet Buçaco Palace var alldeles för rökig, köttig och oljig för min smak, samtidigt fanns där något citrusfruktigt och rieslinglikt över vinet.

Så blev det rött i glasen med en underbar duo i första serveringen. "Bordeaux" så det förslog om det första vinet, fint mörkfruktig med fint jordiga och gräsiga nyanser och med en läckert stram struktur påklädd av fint mogen men klassiskt stram frukt. Denna 2006 Matakana Private Reserve från Providence Vineyards i regionen Matakana norr om Auckland är gjord till hälften av Cabernet Franc (det kändes och min gissning var först Saint-Emilion, sedan vinet Alienor Grand Vin från Lake County) och resten Merlot och lite Malbec.

   "Bordeaux" hade vi också i andra glaset, helt klart, fast med kalifornisk mineralitet och fruktsötma. Som vanligt bjöd denna 2004 Cabernet Sauvignon från Philip Togni Vineyards uppe i Spring Mountain i Napa Valley på en stram struktur och fint gräsiga nyanser i den tack vare den varmare årgången lite rikare frukten.

   Det var en väldigt intressant uppställning, två otroligt fina viner som direkt lurar näsa och gom med att komma från Bordeaux.

Bisaro con migas hette nästa rätt, en glad gris som hade marinerats i vin och timjan över natten och sedan brynts och kokats långsamt i tolv timmar. Det saftiga och välsmakande köttet serverades på en skiva gott rågbröd och en blandad späd sallad. De gräsiga nyanserna i vinet fångades upp på ett perfekt sätt.

Nästa duo skämdes verkligen inte för sig heller. Det första vinet var djupt rött, fint rödfruktigt med ett något blåfruktigt djup i, därtill en fin violaromatisk och lite salviakryddig nyans, en fin syra och väldigt väl balanserad tanninstruktur. Helt enkelt ett superbt vin som jag ville få till Tempranillo och placera i Rioja Alavesa. Nära, men inte riktigt, vinet kom från Ribera del Duero och var den fantastiska 2010 Flor de Pingus från Dominio de Pingus.

   Vinet intill var tätare och djupare fruktigt, mer åt blåbär och björnbär i en absolut ren och minst sagt högambitiös stil med silkeslena tanniner, väl undangömda ekfat och en lång, elegant och riktigt god eftersmak med en liten känsla av mineral. Napa Valley var ursprunget och vinet var det småskaliga, exklusiva 2006 Roberta's Reserve State Lane Vineyard från Kapcsándy Family Vineyards.

Ytterligare en supergod rätt av gris stod på tur, långkokta revbensspjäll som hade grillats med lite honung, ett perfekt sällskap till de lite fruktrikare vinerna i glasen.

Tyskland och Bourgogne fick göra upp om bästa pinotvin i nästa servering och båda vinerna imponerade stort på mig. I vänster glas en av de allra bästa tyska pinotviner jag har druckit, 2011 Spätburgunder Schlossberg från Stadt Klingenberg i Franken, så otroligt burgundisk att jag först trodde det kom från Bourgogne. Rik och ren rödfrukt med inslag av blodapelsin, därtill ett stråk av sval och syrlig bärfrukt som mest drog åt tranbär, fina tanniner och en frisk syra.

   Vanligen brukar jag inte tycka att vinerna från Domaine Gros Frères et Soeur är särskilt bra, men denna 2011 Echézeaux Grand Cru hade både det djup och den kropp jag vanligen saknar hos vinerna. Det här var ett minst sagt fantastiskt vin, läckert fruktigt och mineraliskt med bara en svagt örtig antydan. I min gom vann Bourgogne denna uppställning, med en hårsmån!

En kåldolma till pinotvinerna gjorde susen, men det blev också ytterligare ett vin, en ljusare och mer friskt rödfruktig 2011 Spätburgunder GG Centgrafenberg från Weingut Rudolf Fürst. Den var också trevlig, men inte lika imponerande som de två tidigare pinotvinerna.

Vi fortsatte på temat Pinot Noir, men var nu tvivelsutan i Bourgogne. Då frukten var ljus och elegant, mineraliteten uttalad och finess stor gick min gissning först till de övre lotterna i Clos de Vougeot, men efter en smärre tillrättavisning och ledtråd landade vi Corton och kunde relativt snart sätta fingret på ursprunget mer tydligt. Vi landade på 2002 Corton Grand Cru Clos de Corton och den skickliga producenten Domaine Dubreuil-Fontaine (som jag har mycket goda erfarenheter av) i Pernand-Vergelesses, ett fantastiskt vin som jag höll som det överlägset bästa av de två. Det andra vinet, 2002 Corton Grand Cru Clos de Corton från Domaine de la Pousse d'Or var dessutom en aning tröttare och hade stråk av oxidation, tyvärr.

Ett extravin dök plötsligt upp, Pinot Noir definitivt och av stor ädel valör också. Precis som vid alla tillfällen då jag har serverats detta vin blint gick gissningarna först till Bourgogne av den anledningen att vinet har en mörk och rik men inte söt frukt, en fin tanninstruktur och rätt frisk syra, en lätt örtighet som är sprungen ur jäsningen med stjälkar och en god syra helt torr eftersmak. Vare sig alkoholvärme eller ekfat står att finna. Men det kom inte från Bourgogne, utan från Santa Rita Hills i Kalifornien och den nygrundade toppfirman Domaine de la Côte. Vinet var deras exklusivaste buteljering, 2011 La Côte.  

Mad Nike har bjudit på den förut och det är med längtan man tänker på den, svampsoppan som alltid ledsagas av monumentala madeiraviner. Så också denna kväll, som nu blivit till natt. Det första av tre viner var den läckert knäckiga och av oxidation komplext nötiga 1995 Colheita från Cossart-Gordon.

   Näst på tur stod en än mer komplex 1992 Frasqueira Verdelho från Vinhos Barbeito, en initialt sötknäckig men mot slutet helt torr madeira som efter 21 år i fat nu bjuder på en enastående nyans av hasselnötter och valnötter.

Resan mot himmelska madeirahöjder tog oss vidare med en exceptionell Mae Manuela Malvasia 40 från Vinhos Barbeito, lagrad någonstans mellan 40 och 60 år. Jag noterade 110 grams restsötma, 12 gram syra och en fantastiskt väl sammansatt smakbalans.

Det var väl här någonstans som det hela spårade ur och jag totalt glömde bort morgondagen, slutade ta anteckningar om vad som njöts och bara gav mig hän åt de magiska madeiravinerna som bjuder på en så makalös explosiv doft och smak. Kameran ljuger kanske inte så mycket som den tomma anteckningsboken och den underbara minnesluckan gör, men förmodligen åkte en Terrantez 20 Years ner också … fast det har jag inga som helst bevis för.