Middag den 23 december

 

Dagen före dopparedagen, en perfekt afton att tillbringa med bästa vännen Fantomen, korka upp lite goda viner och sätta caféets kock i extraarbete. Ett av våra givna teman är "film och vinby", och ju smalare och mer nischat temat är, desto bättre. Sist det begav sig blev det Jönssonligan och Corton och det precis lika lyckat som knasigt. Den här kvällen och natten blev det ännu knasigare. Kvällens tema var Dubbelstötarna och Vosne-Romanée.

   Dubbelstötarna är en legendariska teveserie i sex avsnitt om totalt tre timmar, inspelade 1979. I huvudrollerna ser man den fantastiska Björn Gustafson och Frey Lindquist som gestaltar studierektor Bertilsson och doktor Stensson. Tillsammans planerar de och genomför ett bankrån och även om det egentligen går vägen, blir saker och ting inte riktigt som det var tänkt.

   Skildringarna av dåtidens Stockholm och det trängda ekonomiska läget i landet (som låg bakom att man kom på den briljanta idén att råna banken) ser Fantomen och jag som en underbar bonus. I allt från de stora dragen till de minsta detaljerna är igenkänningen stor. Men allra mest är berättelsen fantastisk … Dubbelstötarna är en slags föregångare till Jönssonligan, men en liten krydda av både Rosa Pantern, James Bond och Alfred Hitchcock. Underhållningsvärdet är stort, dramaturgin makalös. Det kanske inte är lika spännande idag som jag tyckte det var när jag som ung tonåring såg serien på TV2 en gång i veckan under sex veckors tid, men det här är kult, det är kultur och det är kul!

Kvällen inleddes med ett glas bubbel, NV Special Cuvée från Bollinger, en av de allra godaste av standardchampagner. Här finns både kraft och elegans, en fin brödighet och nästan lätt rostad nyans möts av gula äpplen och citrus, en relativt god kropp med stor fräschör och absolut torr finish. Det här är verkligen gott. Jag har alltid ett bunt halvflaskor hemma, det är en perfekt aperitif och i halvflaskor når de snabbare en första komplex mognadsnyans, dessutom blir det rätt lagom med ett glas plus lite påfyllning för två personer om man sedan vill dricka lite annat gott.

Det första vinet var rikt fruktigt och mjukt till texturen, det hade en riktigt fin kropp med en saftig körsbärsfrukt i en något mer generös stil, ingen direkt känsla av ekfat (vilket gjorde att jag strök en del firmor ur mina gissningar), en försiktigt gräsig nyans och en stor fräschör. Ungt var det, min känsla för årgången 2009 var klok och logisk, men vinet var faktiskt en aning yngre, alltså måste det har varit 2011. Korrekt. Stilmässigt kände jag igen vinet, jag var säker på att det var en riktigt bra premier cru, och även om jag gissade på ett andra firmor först och inte hann komma till en av de firmor jag misstänkte det kunde vara, var jag på rätt spår. Det goda vinet 2011 Vosne-Romanée Premier Cru Les Malconsorts från Domaine François Lamarche var såklart fortfarande riktigt ungt och outvecklat, men väldigt gott. Det behövde lite tid på sig och hann åtminstone börja öppna upp sig i glaset den lilla tid det fanns kvar av det.

Som första rätt hade jag i all enkelhet gjort en lite soppa av karljohanssvamp som serverades med smörstekt kalvbräss. Svamp och kalv är fantastiska följeslagare till röd bourgogne. Mötet blev alltså perfekt!

Nästa vin var också väldigt gott, men det hade inte riktigt samma finish som det första. Frukten var läcker, mer inslag av ljusröd frukt, ljusare körsbär och även lite nypon och det hade också en lite mer uttalad mineralitet. Blint provat, såsom jag serverade det, var det inte helt lätt att med någon sånär säkerhet placera det som en premier cru eller grand cru. Det som spelar in är framför allt producenten, men också årgången, vinets ålder och såklart vingården i sig. Det finns ju både svagare och bättre vingårdar inom respektive kategori och det ställer till det för provaren i gissningsleken. Här kändes det som en bra producent, en bättre premier cru, men kanske lite svagare årgång. Eller så var det en bra grand cru, lite svagare producent och ett medelgott år. Det surrar i hjärnan av alla ledtrådar som doften och smaken ger en.

   Det jag hade serverat var en 2007 Romanée-Saint-Vivant Grand Cru från Domaine Jean-Jacques Confuron. Ett riktigt gott, men kanske inte magnifikt vin.

Vin nummer tre var helt annorlunda, det hade en större och påtagligt mer parfymerad doft. Rent spontant kläckte jag ur mig Domaine de la Romanée-Conti, någon annan firma kunde jag inte tänka mig. "Det är lätt att säga att vinet kommer från Domaine de la Romanée-Conti, ingen annan firma gör viner som doftar som deras", sa Fantomen och i det är det faktiskt bara att hålla med! Till skillnad från de två första vinerna fanns här också en liten mognad, en fint jordig ton av skogsgolv till den fina röda bärfrukten och blommigheten. Huruvida den svagt örtiga nyansen kom från druvklasarnas stjälkar eller om det rent av var ett mer lyckat exempel på den svåra årgången 2004 (som gav viner med en viss gräsighet) var jag inte helt säker på. Min gissning landade i alla fall på 2004 Echézeaux … vilket var fel. Det Fantomen hade skänkt upp var en 2002 Vosne-Romanée Premier Cru Cuvée Duvault-Blochet, den andra årgången (1999 var den första) man gjorde av detta utomordentligt goda vin från flera av sina grand crus i Vosne-Romanée. Nu, elva år gammalt, har det en len på gränsen till silkig textur, en fin längd, stor fräschör och fortfarande vital primärfrukt. Medan de två första vinerna hade tappat doft och spänst till dagen efter (det vara lite grand kvar i varje flaska), hade det här vinet hållit sig riktigt bra, även om den finaste skärpan var lite slappare.

Kalventrecôterna stektes i olivolja och smör tillsammans med lite rosmarin och timjan (för doftens skull) och de serverades med en klassisk Dijonsenapssås, morot och spetskål som hade strimlats och smörkokts, samt lite friterad potatis. Återigen en enkel rätt som bygger på klassiska vinvänliga smaker, texturer och dofter. Jag har aldrig begripit mig på varför man ska laga komplicerade maträtter, eller maträtter som innehåller ingredienser som försvårar mötet med de goda vinerna.

Av en ren slump hade det helt utan någon som helst diskussion mellan mig och Fantomen visat sig att vinerna serverades i en fallande årgångsordning. Det gällde också vin nummer fyra, som trots att det var lite knutet och faktiskt inte bjöd på så stor parfym. Nej, det var jordigt och stängt, förvisso hade det en god kropp, men tydliga tanniner, mineral och syra höll frukten i bakgrunden, därmed upplevdes vinet inte alls lika charmigt som de andra. Det skulle faktiskt dröja till dagen efter, då den ungefär halvfulla flaskan 1999 Vosne-Romanée Premier Cru Aux Reignots från Bouchard Père et fils helt plötsligt hade öppnat upp sig och visade sig vara god! Förvisso fortfarande med en hel del tanniner kvar …

Björn Gustafson, här i rollen som studierektor Bertilson var nu nära att bli avslöjad som bankrånare. I takt med att polisen kom honom och hans kumpan allt närmare, bland annat genom besök på hans skola, ökade stressen. Det finns nog ingen skådespelare som på ett så underbart och humoristiskt sätt som Björn Gustafson kan spela nervös och stressad. Hans mimik är helt enkelt obetalbar i dessa lägen.

   Nu klarade han sig dock undan, polisens misstankar riktades istället mot hans sekreterare, som levde ett vidlyftigt vin och bland annat hade köpt en flaska 1973 Château Cheval Blanc för smått otroligt 147 kronor flaskan! Jodå, polisinspektören kontrollerade uppgiften i Systembolagets prislista. Med denna dyra vinpjäs låg helt klart en hund begraven!

 

Vin nummer fem var moget. Väldigt moget. Hur moget tycker jag är svårt att gissa på när det kommer till röd bourgogne. Av någon outgrundlig anledning kan en 1929:a trots sin mognadskomplexitet upplevas betydligt yngre och primärfruktig, till och med yngre än en 1959:a. Det handlar, precis som tidigare beskrivits om, framför allt producenten, men också årgången, vinets ålder och såklart vingården i sig. Samt, vilket är ytterst viktigt att betona, hur flaskan har förvarats sedan vinet buteljerades.

   Jag gissade på 1950-tal, troligen slutet, kanske 1959, om det inte var ett vin från 1970-talet, i så fall 1978. Men jag kände mig såklart osäker. Säker var jag däremot på hur vinet skulle beskrivas, tydligt moget till utseende och doft, jordigt och torkat fruktig i en mer traditionell stil, en nyans av cigarrtobak och tryffel och ett uns mörk bitter choklad. Nej, jag insåg att jag inte skulle kunna gissa klokt och när Fantomen avtäckte flaskan framgick det att jag inte skulle kunna ha lyckats. Den solkiga etiketten sade mig att vinet var en 1966 Vosne-Romanée från den idag inte existerande négociantfirman A R Barrière fils i Nuits-Saint-Georges.

Dubbelstötarna var slut, vi ägnade ett par timmar åt den gripande filmerna De Kallar Oss Mods, Ett Anständigt Liv och Det Sociala Arvet av Stefan Jarl. Som filmdricka hade vi nu gått över till sprit, logiskt med tanke på det nya filmvalet. Ur den digra spritsamlingen på Café Rotsunda hade vi valt ut en enastående rik och läckert mogen cognac, Lot No 53 Premier Cru XO Perfection från Tesseron. Herre min skapare vilken magnifik dryck, kolalik rondör, knäckig mognadssötma, komplex ton av rancio, stor fyllighet och en absolut storartad längd.

   Hur det gick till vet jag inte, men framåt småtimmarna var flaskan faktiskt nästan helt tom. Man kanske borde betygsätta den här supercognacen som "försvinnande god".

Summering: 2 gäster, 6 viner, 1 flaska cognac och 4 Riedelglas