Plachutta och Palais Coburg den 30 maj

På den årliga resan till Österrikes förlovade vinland skulle den svenska styrkan av sommelierer och vänner vara större än tidigare. Och som vanligt provades det en otrolig mångfald av bra till fantastiska österrikiska viner från förmiddag till sen eftermiddag. Kvällarna ägnades åt sporten att i de goda vännernas lag blindprova vin tillsammans. bland annat på favoritbaren Wein & Co (vinbar med mycket trevlig vinbutik). En sådan provning skedde på rum 315, där jag bodde. Det blev en glädjehöjande grund för vad som sedan komma skulle. Blindprovning ökar helt klart busfaktorn bland tävlingsinriktade sommelierer och vinnördar.

Först hade jag dekanterat en medelfyllig, något eknyanserad men och fint sötsyrligt rödfruktig 2007 Pinot Noir Double L Vineyard från Morgan Winery i Santa Lucia Highlands i Kalifornien. Den var god och välgjord, men inte top notch. Klart bättre, men betydligt mer svårgissad var den ganska täta och modernt mörkfruktiga 2007 La Cueva del Contador från Vinos de Benjamin Romeo i Rioja Alavesa, en riktigt läcker och fint strukturerad modern rioja med stort djup och en liten kalkig mineralton mitt i fruktkraften. Det var dock något knutet och behöver ett par års vidare lagring för att visa upp sig fullt. Den lilla skvätt som var kvar i flaskan smakade utmärkt dagen efter – luftning rekommenderas således.
Det var med en stor glädje jag i en butik (nämnda Wein & Co) hade hittat ett lokalt "kultvin", 2007 Blaufränkisch Ried Marienthal från producenten Ernst Triebaumer. Det brukar vara väldigt gott och läckert nyanserat, men den här årgången är i nuläget så tät och oborstad, dessutom lite väl mycket märkt av ekfaten för att upplevas särskilt spännande. Jag var rätt besviken måste jag erkänna. Dock, dag två var vinet lite trevligare.
Kaiser Karl bjöd hemligt på mer österrikiskt från producenten Renner, som är bra, och en väldigt fin, strukturerad och seriös 2006 Blaufränkisch Cupido från Johann Heinrich i Deutschkreutz i Mittelburgenland.

Middagen togs på det väl rekommenderade brasseriet Plachutta på Lainzer Strasse 2 i Wien, fyllt till bredden av hungrande själar och med en riktigt härlig och professionell hovmästare. Med åtta sommelierer kring bordet blir det lätt slagsmål om vinlistan, men jag hade turen att få den först i mina händer. Två viner beställdes omgående, en strålande ren och aptitretande frisk och mineralstinn 2009 Grüner Veltliner Federspiel Hinter der Burg från Weingut Prager i Wachau, en av de allra bästa producenterna i Österrike. Den blev inte långlivad – däremot fanns det kvar av den än mer fantastiska 2007 Undhof Kögl Riesling Reserve från Weingut Salomon-Undhof, en av mina personliga favoriter i Kremstal. Vinerna blir bara bättre och bättre, och de är skolboksmässiga exempel på druva, terroir och återhållen vinmakning.
Så kom förrätten, vit sparris (tyvärr en aning överkokt, men fint smakande) med en rejäl slev supergod hollandaise, och av någon underlig men i Österrike vanlig anledning en skål med smör- och persiljeslungad potatis.

Oj, så gott. Men oj så torrt det hade hunnit bli i glasen.

Räddningen blev Jones, den ena hälften av Team JJ, som med säker hand pekade på 2008 Grüner Veltliner Smaragd Axpoint från Weingut Hirtzberger i Wachau på listan. Med sin fetare och lite kryddigare kropp satt vinet alldeles gjutet till den ljuvliga såsen. Detta goda vin räckte också till den fantastiska wienerschnitzeln som serverades med potatissallad toppad med lite maché, och inget annat trams!

Sedan bar det av ett par stenkast vidare till det fantastiska Palais Coburg, ett oerhört lyxigt hotell med den mest magnifika vinlista man kan tänka sig. Om man ens kan tänka i dessa banor. I tre stora kammare (salar) och ett par kryptor i palatsets källare ligger det idag 65 000 flaskor – till vilket både vanliga flaskor, magnumbuteljer, dubbelmagnum och andra storformat i obegripliga mängder ligger i den minst sagt surrealistiska vinkällaren. Värdet ligger kring 25 miljoner euros, av vilket 1982 Château Mouton-Rothschild i form av 820 flaskor och en stor mängd större format står för drygt en miljon euros. Vidare finns lådvis av åtta årgångar Screaming Eagle, i stort sett alla Sine-Qua-Non som någonsin gjorts, 120 årgångar av Château d’Yquem, en hel källare med prestigechampagne, samtliga årgångar av Château Le Pin, såklart också en bunt av första årgång Sassicaia (1968) och så mycket viner från Domaine de la Romanée-Conti att man blir mörkrädd. Jag har varit här nere ett par gånger förut, och får samma märkliga känsla varje gång – det är som att vara en liten pojke som har fått tio kronor att gå och köpa godis för. Mer än man har råd till, vill säga! Det är tortyr.

Hur katten ska man kunna välja – man vill ju ha allt – och dessutom vågar man inte ens drömma om att köpa de viner som i den 145 sidor tjocka vinlistan är markerade som ”Rarität” och finns listade med priserna i en separat lista. En halvtimmas studiebesök senare var vi inspirerade och törstiga.

Le Soul Jones hade redan innan besöket i vinkällaren varit snabbast att beställa en blind flaska, 2005 Grüner Veltliner Smaragd Loibenberg på magnum från FX Pichler i Wachau. Den bjöd oss på en riktigt fin kryddighet, fruktfetma och syra, och var precis det vi behövde efter den åtta minuter långa promenaden från restaurangen. Gissningarna föll i god jord – vi hittade nästan på pricken rätt vin när vi tillsammans analyserade doft- och smakintryck.

Därefter blev det min tur att leka blindbock med gänget, och eftersom det finns en fullkomligt magisk kalifornisk lista på Palais Coburg letade jag i gömmorna av mogen cabernet – och hittade 1984 Estate Cabernet Sauvignon från Chateau Montelena i Napa Valley. Det fina vinet serverades, som förväntat på detta ofantligt påkostade palats, i stora bordeauxglas i serien Riedel Sommelier, som enligt uppgift från sommelieren kostade 60 euros styck. Det blev alltså att dricka lugnt och fint.
Ruskigt intressant blev diskussionerna om denna mogna cabernet eller bordeaux, som visade upp en så urkomplext jordig jord med inslag av torkad chili och tobak, men också hade en del kryddiga fat kvar – och mest imponerande av allt … även en del mörk och nästan söt primärfrukt.

Sir Ausonius kontrade med 1999 San Leonardo från kultförklarade Tenuta San Leonardo i Trentino, ett vin som lurar de allra flesta till Bordeaux, och så också denna säkra grupp av erfarna tävlingssommelierer. Men där fanns ett litet säreget stick gräsigt stick som förde mig till just det vin det var, men av annan årgång. Det är ett väldigt läckert vin som dricks alldeles för sällan eftersom det är så sällsynt.

Totte Dricker var också sugen på att kasta sig in i leken och valde ett vin som satte oss alla på pottkanten. Piemonte? Nej då. Kanske en riktigt rustik bourgogne med mognad, gjord på det traditionella sätter med stjälkar och hela faderullan? Det blev i alla fall min gissning, och kanske eventuellt årgång 1985. Inte alls! Den där rustika strukturen, lätt köttiga och med lite luft framväxande intorkade sötfrukten drog oss till steniga jordar och Grenache. Aha, södra Rhône? Nej, igen. Till slut fick jag och några med mig för oss att var norra Rhône. Et voila! En gammal klassiker, sedan länge bortglömd, 1985 Côte-Rôtie Les Jumelles från Paul Jaboulet.

Av de mellanspel ur under kvällen öppnade men inte slutförda magnumflaskor som bjöds av sommelieren var 2003 Blaufränkisch Goldberg på magnum från Preiler i Burgenland allra godast.

Men så kom då det jag hade väntat på – Jones från det i Bourgogne förlorade Team JJ var ju på plats. Och då blir det bourgogne, såklart! I den stora kupan reste sig en hel korg med nyplockade syrliga körsbär, toppat med ännu en korg solvarma skogshallon, på toppen av det en stort fång med rödaste rosor, och allt kryddad med den doft som stiger upp ur kalkstensjordar när det faller ett lätt sommarregn. Det var så förföriskt, och så aromatiskt att jag först var i Chambolle-Musigny, men jag kunde heller inte släppa tanken på Gevrey-Chambertin och producenten Fourrier, eller möjligen Rousseau. Jag valde Fourrier … och hade fel. Vilket enastående vin denna 1998 Chambertin Grand Cru från Domaine Armand Rousseau är – jag kan inte dra mig till minnes någon annan röd bourgogne från 1998 som har varit bättre. Tror knappt ens att det finns.
Kleine Frodo gick på moget, mycket äldre än han själv, med en 1970 Château Canon som satte oss alla på plats. Jag tror ingen var i St-Emilion på det vinet. Det var lite rustikt, helt klart gjort på ett gammaldags vis, men samtidigt bjöd det på en riktigt trevlig och god doft.

Med sitt sedvanligt pillemariska leende stegade Werner raskt fram till sommelieren och viskade fram sin beställning. Mindre glas nu, och både sötare och starkare doft och smak – helt klart ett portvin, och ett portvin med skön men inte våldsam mognad. Sådär en 30-40 år kanske, och förmodligen 1977 eller 1970. Det var ljuvligt gott … så här älskar jag att dricka mogen (eller halvmogen) port, som den är utan massa störande tjafs i form av choklad, dadlar, nötter eller ost. Nej, en fin vintage port är för mig ett meditationsvin. Trots denna min inställning, blev denna förtjusande flaska 1970 Vintage Port från Fonseca upptakten på en livlig och härligt medryckande diskussion om hur dum man är som inte dricker mer portvin, och oftare. Vi borde alla skämmas … lite grand.

Slutligen beställde lilla söta Vertitas det enda tänkbara alternativet efter raddan med toppviner och det kraftiga portvinet, en elegant tysk. Den kom i form av 1992 Dorsheimer GOldloch Riesling Auslese från Schlossgut Diel i Nahe. Det känns nästan onödigt att berätta hur himmelskt gott det var, hur den silkiga fruktsötman som nu har börjat torkad in något, smekte gommen samtidigt som mineral och syra kittlade och lekte med gomsegel och sinnen. Med en alkoholhalt på blott 7.5% kändes också som om detta delikata vin närmast spädde ner promillehalten i blodet, än tillförde mer av just den varan.

På natten drömde jag om vinkällaren under Palais Coburg. Och att jag hade vunnit sjukt mycket pengar på lotteri ...

På morgonen vaknade jag med en fin baksmälla, och utan lotterivinst. Men med en saligt leende på läpparna. Det tackar jag det goda vinet och de goda vännerna för ...