När taktpinnen för bordeauxviner ändå ven genom luften den senaste veckan, var det väl lika bra att samla styrkorna för en skön macka och massa god röd bordeaux. Någon vidare fyllig middag blev det inte, däremot ett seriöst provande. Trots en släng av irriterade förkylning gick det rätt bra, mycket tack var hjälp av friska näsor och gommar som fyllde i där jag själv gick bet på nyanserna.
Ett dussin vinerna skänktes upp blint, utöver de två korkdefekta rackarna, 1990 Château Ducru-Beaucaillou från St-Julien och 1990 Château Lagrange från Pomerol. Sådant händer även i de bästa av familjer.
Först ut blev en helt okej men ändå inte märkvärdig 1985 Château Rausan-Ségla, 2ème cru classé från Margaux, fortfarande vital med fina tanniner och en god syra, men kanske något kort och lite lätt intorkad eftersmak. Då var 1990 Château Rausan-Ségla både yngre och lite fastare i hullet, med en viss elegans och mer klassiska toner av blyerts och ceder, men tyvärr med en lätt (och lite irriterande) oxidationston i slutet. Mot 1996 Château Rauzan-Ségla (japp, man hade ändrat stavning 1994 till den ursprungliga, därför ”z”) hade de absolut ingen chans. Denna nittiosexa var fullkomligt lysande, något som dels beror på den yngre och stramare årgången, dels på en ny och hårt kvalitetssatsande ägare. Här var frukten mörkare, djupare och mer intensiv och på årgångstypiskt manér var både syra, tannin och mineral mer framträdande. Gott nu, men också ett skönt framtidsprojekt. De äldre årgångarna bör nog drickas nu och ett par år framöver.
Det var riktigt trevligt att se hur väl 1985 Château Léoville-Poyferré uppförde sig. Denna 2ème cru classé från St-Julien är i regel det fylligaste av de tre i klanen Léoville; Léoville-Barton är det mest klassiska, medan Léoville-las-Cases tyvärr ofta är minst intressant. Här möttes vi av en stor elegant, helt klart (och förväntade) djupare frukttoner samtidigt som en mer komplex mognadsarom fyllde kuporna. Kvällens stora vinnare blev emellertid den alldeles förbluffande fina 1990 Château Léoville-Poyferré, i vilken ett uns av primärfrukt utgjorde ett skönt möte med mer jordiga och lätt intorkade mognadskomplexa aromer. Såväl tanniner som syra och mineral var pigga, och gav vinet en skön struktur, god längd och förhoppning om ett liv på minst 15-20 år till.
Det vin som förvånade mig mest var 1985 Château Beychevelle, ett slott som sällan tas på fullt allvar eftersom det ”bara” är klassificerat som 4ème cru classé, vilket är synd. Det är svårt att förstå att vi ens bryr oss om denna uråldriga och förlegade klassificering från förrförra seklet! Jag funderar allvarligt på att helt glömma den! Åter till vinet, slottets läge i den sydöstra delen av St-Julien är lysande, och viner bjuder ofta på riktigt fina dofter och smaker till en betydligt bättre penning än kommunens andra elva klassificerade slott (förlåt, nu var jag där igen!). Vid dekantering var jag dock lite besviken på doften, och fick för mig att vinet var för gammalt eftersom det hade lite murkna och jordiga toner. Men i glaset började det ske saker – helt plötsligt öppnade vinet upp sig i läckert sammansatta och nyanserad dofter och eftersmaken var fin och lovande. Tänk så ett vin kan överraska från första till sista smutt.
Ett dussin vinerna skänktes upp blint, utöver de två korkdefekta rackarna, 1990 Château Ducru-Beaucaillou från St-Julien och 1990 Château Lagrange från Pomerol. Sådant händer även i de bästa av familjer.
Först ut blev en helt okej men ändå inte märkvärdig 1985 Château Rausan-Ségla, 2ème cru classé från Margaux, fortfarande vital med fina tanniner och en god syra, men kanske något kort och lite lätt intorkad eftersmak. Då var 1990 Château Rausan-Ségla både yngre och lite fastare i hullet, med en viss elegans och mer klassiska toner av blyerts och ceder, men tyvärr med en lätt (och lite irriterande) oxidationston i slutet. Mot 1996 Château Rauzan-Ségla (japp, man hade ändrat stavning 1994 till den ursprungliga, därför ”z”) hade de absolut ingen chans. Denna nittiosexa var fullkomligt lysande, något som dels beror på den yngre och stramare årgången, dels på en ny och hårt kvalitetssatsande ägare. Här var frukten mörkare, djupare och mer intensiv och på årgångstypiskt manér var både syra, tannin och mineral mer framträdande. Gott nu, men också ett skönt framtidsprojekt. De äldre årgångarna bör nog drickas nu och ett par år framöver.
Det var riktigt trevligt att se hur väl 1985 Château Léoville-Poyferré uppförde sig. Denna 2ème cru classé från St-Julien är i regel det fylligaste av de tre i klanen Léoville; Léoville-Barton är det mest klassiska, medan Léoville-las-Cases tyvärr ofta är minst intressant. Här möttes vi av en stor elegant, helt klart (och förväntade) djupare frukttoner samtidigt som en mer komplex mognadsarom fyllde kuporna. Kvällens stora vinnare blev emellertid den alldeles förbluffande fina 1990 Château Léoville-Poyferré, i vilken ett uns av primärfrukt utgjorde ett skönt möte med mer jordiga och lätt intorkade mognadskomplexa aromer. Såväl tanniner som syra och mineral var pigga, och gav vinet en skön struktur, god längd och förhoppning om ett liv på minst 15-20 år till.
Det vin som förvånade mig mest var 1985 Château Beychevelle, ett slott som sällan tas på fullt allvar eftersom det ”bara” är klassificerat som 4ème cru classé, vilket är synd. Det är svårt att förstå att vi ens bryr oss om denna uråldriga och förlegade klassificering från förrförra seklet! Jag funderar allvarligt på att helt glömma den! Åter till vinet, slottets läge i den sydöstra delen av St-Julien är lysande, och viner bjuder ofta på riktigt fina dofter och smaker till en betydligt bättre penning än kommunens andra elva klassificerade slott (förlåt, nu var jag där igen!). Vid dekantering var jag dock lite besviken på doften, och fick för mig att vinet var för gammalt eftersom det hade lite murkna och jordiga toner. Men i glaset började det ske saker – helt plötsligt öppnade vinet upp sig i läckert sammansatta och nyanserad dofter och eftersmaken var fin och lovande. Tänk så ett vin kan överraska från första till sista smutt.
Trots tidigare så fina lovord var 1990 Château Petit Village från Pomerol lite väl långt gången, på gränsen till bedagad. Frukten var söt, intorkad och rätt onyanserad och någon i sällskapet beskrev till och med doften som lite sherrylik. Jag själv noterade torkade plommon, torkad chile och tuggtobak. Då var 1990 Château Beau-Séjour-Bécot från St-Emilion betydligt bättre, till och med nästan stor. Här fanns en delikat knäckigt fruktig ton, en fint kittlande ton av kalk och mineral, en god syra och en fortfarande seriös och välhållen struktur. Ändå fanns här tillräckligt med frukt för att bjuda oss på en sensuell vinupplevelse.
Men ur det hänseendet blev det hastigt extrainsatta vinet 1982 Château Branaire-Ducru från St-Julien en större vinnare. Färgen var, för att citera en av gästerna, ”nästan morotslik”, alltså tydligt mogen med en fint orangebrun nyans. Smaken var silkeslen och väl kalibrerad. Mer klassiskt, komplext, nyanserad, stilfullt och nobelt än så här blev det inte ikväll. Knappt ens 1985 Château Latour från Pauillac, kvällens enda 1er cru classé (förlåt) rådde på detta vin, i alla fall inte om allas röster skulle räknas. Förvisso höll jag detta vin som kvällens allra mest eleganta och finstilt nyanserade, men det saknade lite av den kropp och det djup som jag brukar finna i slottets grand vin. Nu var i och för sig 1985 en lättare årgång för Château Latour, och jag hade inga problem alls att hålla tillgodo med den elegans som vinet bjöd på. Det var faktiskt försvinnande gott. Men, som sagt, inte imponerande alls!
En av de stora överraskningarna blev faktiskt 1990 Château Pichon-Longueville Comtesse de Lalande, granne med Château Latour i Pauillac, och ofta rättvist klassad som 2ème cru (förlåt igen). Egentligen var det här också en allmänt sett klen årgång för slottet, och jag kände inte alls igen de lite örtiga och nästan omogna toner jag en gång noterade. Istället var vinet fint moget med en ädelmogen sötaktig fruktnyans och silkiga tanniner … men det har inte den kraft och fyllighet jag hade önskat av den annars så stora årgången. Trots det hölls vinet som ett av kvällens bästa när alla gästernas röster hade lagts.
Till detta njöts en rejäl Bookmaker Toast, grillat bröd toppat med sallad, tunt skivad tomat, avokado och en (misstänker jag) 170 grams tournedos av oxfilé som hade grillats till rosa kärna. Det hela toppades av en sked gräddkokt pepparrot, vars pikanta kryddighet fick mig att nysa ett par gånger och känna mig närmast ynklig. Jag tål normalt sett mycket mer än så här!
Ett dussin fina bordeauxviner till en ordentlig kvällsmacka är ett gott facit för en kväll mitt i veckan. Hade det inte varit för förkylningen hade kvällen varit perfekt. Och egentligen var den ju perfekt, även om jag inte fullt ut märkte det.
Men ur det hänseendet blev det hastigt extrainsatta vinet 1982 Château Branaire-Ducru från St-Julien en större vinnare. Färgen var, för att citera en av gästerna, ”nästan morotslik”, alltså tydligt mogen med en fint orangebrun nyans. Smaken var silkeslen och väl kalibrerad. Mer klassiskt, komplext, nyanserad, stilfullt och nobelt än så här blev det inte ikväll. Knappt ens 1985 Château Latour från Pauillac, kvällens enda 1er cru classé (förlåt) rådde på detta vin, i alla fall inte om allas röster skulle räknas. Förvisso höll jag detta vin som kvällens allra mest eleganta och finstilt nyanserade, men det saknade lite av den kropp och det djup som jag brukar finna i slottets grand vin. Nu var i och för sig 1985 en lättare årgång för Château Latour, och jag hade inga problem alls att hålla tillgodo med den elegans som vinet bjöd på. Det var faktiskt försvinnande gott. Men, som sagt, inte imponerande alls!
En av de stora överraskningarna blev faktiskt 1990 Château Pichon-Longueville Comtesse de Lalande, granne med Château Latour i Pauillac, och ofta rättvist klassad som 2ème cru (förlåt igen). Egentligen var det här också en allmänt sett klen årgång för slottet, och jag kände inte alls igen de lite örtiga och nästan omogna toner jag en gång noterade. Istället var vinet fint moget med en ädelmogen sötaktig fruktnyans och silkiga tanniner … men det har inte den kraft och fyllighet jag hade önskat av den annars så stora årgången. Trots det hölls vinet som ett av kvällens bästa när alla gästernas röster hade lagts.
Till detta njöts en rejäl Bookmaker Toast, grillat bröd toppat med sallad, tunt skivad tomat, avokado och en (misstänker jag) 170 grams tournedos av oxfilé som hade grillats till rosa kärna. Det hela toppades av en sked gräddkokt pepparrot, vars pikanta kryddighet fick mig att nysa ett par gånger och känna mig närmast ynklig. Jag tål normalt sett mycket mer än så här!
Ett dussin fina bordeauxviner till en ordentlig kvällsmacka är ett gott facit för en kväll mitt i veckan. Hade det inte varit för förkylningen hade kvällen varit perfekt. Och egentligen var den ju perfekt, även om jag inte fullt ut märkte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar