Skickligt vinmakande Laurie Hook från Napa Valley är på besök i Sverige, och då blir det vinbus i ett kanske lite väl lördagsstökigt Stockholm. Men vi bänkade oss på Teatergrillen, denna scen för glassigt trendiga uteätare som gärna frotterar sig bland folk som antingen har gott och pengar och är kända, eller helst av allt skulle vilja ha gott och pengar och vara kända. Själv går jag dit för att det är trevligt.
Vi började i baren med ett glas laxrosa sval NV Brut Rosé från den pålitliga firman Deutz, ett rosévin som är har god kropp men ändå är lättsamt, och som bjuder på en god rödbärig doft och smak med inslag av feta vinteräpplen, och som förenar sin dosage med en god portion syra. Jag har alltid tyckt om champagnerna från Deutz just för deras fina balans och utsökta smak. Den här är lite mer publik i sin framtoning, men likväl älskvärd. En liten toast med Skagen fick göra vinet följe – och det gick ju rätt hyfsat.
Sedan skänktes ett svalt men inte kallt och därmed perfekt tempererat glas 2004 Chablis Grand Cru Les Preuses från Domaine Vincent Dauvissat, en av de allra bästa topparna i detta lilla men fantastiskt distrikt. Årgången är lite underskattad, men absolut superb. Till en början var vinet lite knutet, men sommelieren hade vädrat det i karaff och fått fart i utvecklingen. Med lite mer luft i glaset slog mineral, fetma, sval frukt och elegans ut i full blom. Och vinet satt absolut mitt i prick till den sprödkokta vita sparrisen med mousselinesås – en enkel men ack så god rätt i sin avskalade och råvaruprofilerade stil.
Det blev mer vit bourgogne, nu från de centrala regionerna och den biodynamiska toppfirman Domaine Leflaive. Vinet var en ung, ännu oförlöst och lite mäktigt fet 2006 Puligny-Montrachet Premier Cru Clavoillon, fortfarande en aning fatrökig, stinn av mineral som ger smaken en saltsyrlig nyansering, och med den ursprungstypiskt eukalyptusfeta nyansen som är så läcker. Det här vinet satt om möjligt ännu bättre till sparrisen, mest tack vare att vinets fetma speglades perfekt av den smöriga såsen. Men det var först en lång stund efter att sparrisen var hädangången som vinet blommade ut i full prakt. Lärdom; temperera och dekantera din vita bourgogne i god tid innan den ska avnjutas!
Sommelieren kom glädjande nog fram med två Riedel bourgogneglas per gäst. Sådant lovar alltid gott. Först hälldes en ljusröd, mycket lättsamt rödblommig och sirligt bärfruktig 2005 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Les Vignes Rondes upp. Den kom från den ännu inte helt upptäckta familjefirman Domaine Georges Mugneret (tidigare Domaine Mugneret-Gibourg) som ligger i Vosne-Romanée. Texturen är läcker, trots vinets ungdom förföriskt mjuk och sammetslen, men med både syra och tannin i seriös volym, och med en närmast sur mineralton. Samma eleganta och syrliga finess fann vi i 2005 Vosne-Romanée Champs Perdrix från Domaine Bruno Clair. Den här firman gör alltid syrligt strama och långlivade viner, viner som oftast behöver fyra till åtta års flasklagring innan de ens är särskilt goda. Därför blev jag förvånad över hur rikt det här vinet upplevdes – vilket mer berodde på årgången än vingården – men samtidigt växte det tydligt med luft i glaset. Den där läckra och hustypiskt sura körsbärstonen levde dock (tack och lov) kvar i vinet under den tid det fanns något vin kvar i mitt glas. Vilket såklart var alldeles för kort tid.
Jag hann åtminstone njuta i stora drag av dessa två eleganter till en salviastekt kalvkotlett som serverades med smörstekt färskpotatis, grillad paprika och lite citron – men märkligt nog ingen sås av något slag. Nåväl – det var riktigt gott ändå. Och vinerna försvann ju fort som Guds ord i en salig!
Okej, visst är det en genuin och trevlig och lite lyxigare brasseriekänsla man fångas av på Teatergrillen, och visst är maten klassisk och servicen den man söker och kan förvänta sig på ett etablissemang som detta – men vill man få ut det bästa ur Teatergrillen, dess personal och dess mat och dryck, bör man undvika fredagar och lördagar. Då, och framför allt just då, är det ”wanna-be-rich-and-famous-folket” som invaderar stället. Och det är tyvärr en sorglig och rätt patetisk syn som jag är innerligt trött på. Men visst – gillar man för hög musik (så att diskussionen kring bordet blir lidande), fläskkotlettfrisyrer, glitter, fejkad glamour, tillrättalagda frisyrer och ögonfransar, vågat eller annorlunda mode - eller inget mode alls - plutande läppar och silikon är kanske ändå fredagar och lördagar de allra bästa dagarna.
Alltså gick jag till en mer säker hemmaplan för en nattfösare, Sturehof – denna min älskade oas i Stockholm. Där avslutades kvällen i lugn och ro med ett gott glas 2006 Artemis Cabernet Sauvignon från Stag’s Leap Wine Cellars i Napa Valley – mörkfruktigt och djupt, fast men samtidigt årgångstypiskt fint tanninstrukturerat. Och gott!
Vi började i baren med ett glas laxrosa sval NV Brut Rosé från den pålitliga firman Deutz, ett rosévin som är har god kropp men ändå är lättsamt, och som bjuder på en god rödbärig doft och smak med inslag av feta vinteräpplen, och som förenar sin dosage med en god portion syra. Jag har alltid tyckt om champagnerna från Deutz just för deras fina balans och utsökta smak. Den här är lite mer publik i sin framtoning, men likväl älskvärd. En liten toast med Skagen fick göra vinet följe – och det gick ju rätt hyfsat.
Sedan skänktes ett svalt men inte kallt och därmed perfekt tempererat glas 2004 Chablis Grand Cru Les Preuses från Domaine Vincent Dauvissat, en av de allra bästa topparna i detta lilla men fantastiskt distrikt. Årgången är lite underskattad, men absolut superb. Till en början var vinet lite knutet, men sommelieren hade vädrat det i karaff och fått fart i utvecklingen. Med lite mer luft i glaset slog mineral, fetma, sval frukt och elegans ut i full blom. Och vinet satt absolut mitt i prick till den sprödkokta vita sparrisen med mousselinesås – en enkel men ack så god rätt i sin avskalade och råvaruprofilerade stil.
Det blev mer vit bourgogne, nu från de centrala regionerna och den biodynamiska toppfirman Domaine Leflaive. Vinet var en ung, ännu oförlöst och lite mäktigt fet 2006 Puligny-Montrachet Premier Cru Clavoillon, fortfarande en aning fatrökig, stinn av mineral som ger smaken en saltsyrlig nyansering, och med den ursprungstypiskt eukalyptusfeta nyansen som är så läcker. Det här vinet satt om möjligt ännu bättre till sparrisen, mest tack vare att vinets fetma speglades perfekt av den smöriga såsen. Men det var först en lång stund efter att sparrisen var hädangången som vinet blommade ut i full prakt. Lärdom; temperera och dekantera din vita bourgogne i god tid innan den ska avnjutas!
Sommelieren kom glädjande nog fram med två Riedel bourgogneglas per gäst. Sådant lovar alltid gott. Först hälldes en ljusröd, mycket lättsamt rödblommig och sirligt bärfruktig 2005 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Les Vignes Rondes upp. Den kom från den ännu inte helt upptäckta familjefirman Domaine Georges Mugneret (tidigare Domaine Mugneret-Gibourg) som ligger i Vosne-Romanée. Texturen är läcker, trots vinets ungdom förföriskt mjuk och sammetslen, men med både syra och tannin i seriös volym, och med en närmast sur mineralton. Samma eleganta och syrliga finess fann vi i 2005 Vosne-Romanée Champs Perdrix från Domaine Bruno Clair. Den här firman gör alltid syrligt strama och långlivade viner, viner som oftast behöver fyra till åtta års flasklagring innan de ens är särskilt goda. Därför blev jag förvånad över hur rikt det här vinet upplevdes – vilket mer berodde på årgången än vingården – men samtidigt växte det tydligt med luft i glaset. Den där läckra och hustypiskt sura körsbärstonen levde dock (tack och lov) kvar i vinet under den tid det fanns något vin kvar i mitt glas. Vilket såklart var alldeles för kort tid.
Jag hann åtminstone njuta i stora drag av dessa två eleganter till en salviastekt kalvkotlett som serverades med smörstekt färskpotatis, grillad paprika och lite citron – men märkligt nog ingen sås av något slag. Nåväl – det var riktigt gott ändå. Och vinerna försvann ju fort som Guds ord i en salig!
Okej, visst är det en genuin och trevlig och lite lyxigare brasseriekänsla man fångas av på Teatergrillen, och visst är maten klassisk och servicen den man söker och kan förvänta sig på ett etablissemang som detta – men vill man få ut det bästa ur Teatergrillen, dess personal och dess mat och dryck, bör man undvika fredagar och lördagar. Då, och framför allt just då, är det ”wanna-be-rich-and-famous-folket” som invaderar stället. Och det är tyvärr en sorglig och rätt patetisk syn som jag är innerligt trött på. Men visst – gillar man för hög musik (så att diskussionen kring bordet blir lidande), fläskkotlettfrisyrer, glitter, fejkad glamour, tillrättalagda frisyrer och ögonfransar, vågat eller annorlunda mode - eller inget mode alls - plutande läppar och silikon är kanske ändå fredagar och lördagar de allra bästa dagarna.
Alltså gick jag till en mer säker hemmaplan för en nattfösare, Sturehof – denna min älskade oas i Stockholm. Där avslutades kvällen i lugn och ro med ett gott glas 2006 Artemis Cabernet Sauvignon från Stag’s Leap Wine Cellars i Napa Valley – mörkfruktigt och djupt, fast men samtidigt årgångstypiskt fint tanninstrukturerat. Och gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar