På söndagar träffas det roliga folket i restaurangbranschen, det är krogfolkets stora festdag per se. Det är också den dagen det lättast går att få ihop gänget av sommelierer med frågan ”har du lust att träffas och dricka lite sköna viner och äta lite god mat”. Svaret hade kommit direkt från samtliga nio sommelierer. Bara en hade tvingats vika av, på grund av "sjukdom" (klena stackare!).
Vi samlades över lite tunt skivad jamón iberico, som formligen smälte i munnen och vars typiska nötighet och delikata sälta utgjorde en absolut perfekt kombination med champagnen, en 1996 Brut Millésime ur magnum från den utmärkta firman Henriot. Den var utsökt, men hade faktiskt större mognadstoner än jag hade förväntat mig. Nu gjorde det i och för sig inget, för det var just mognaden med toner av kanderade apelsinskal, nötter och bröd som gav vinet dess stora komplexitet.
När vi hade satt oss blev det blindprovning, som alltid. I det första glaset hällde Diamond Lager upp sitt vackert gyllene halmgula vin, intensivt och citrusfruktigt (mest grapefrukt) med en liten hint av aprikos och honung, och med en svagt rökig mineralton och bara en liten nyans av mognad (egentligen mer en känsla av att vinets feta frukt hade börjat upplevas lite mindre söt och mättad). Vi var alla väldigt nära rätt svar, men missade på årgången. Vinet visade sig vara 2004 Grüner Veltliner Smaragd Honivogl från Hirtzberger.
I nästa glas var vi definitivt i Bourgogne, doft och smak var klassiskt eleganta och strama och tack vare den kritiga mineraltonen och försiktiga fetman, trodde vi först att vi var i Meursault, men ändade oss snart till det grand cru det visade sig vara, 2007 Corton-Charlemagne Grand Cru. Då vi noterade en lite mer tydlig ekfatskaraktär än vanligt, missade vi producenten Pierre-Yves Colin-Morey, som vanligtvis är ytterst försiktig med ekfat. Vinet hade tagits med av Team JJ.
Det tredje glaset fyllde jag själv på med min 1999 Chablis Grand Cru Les Clos ur magnum från Domaine Laroche, läckert mineralig och musselskalskomplex med en avrundad stringens men i gengäld lite mjölkigt fyllig kropp som gav längd. Till en början hade vinet dock varit ganska knutet, men med luft breddades både doft- och smakregistret.
Nackdelen med att ta med sig egna blindviner är att man inte på ett genomtänkt sätt kan matcha dem med menyn. Det får alltså gå som går med den biten. Men om man lagar välbalanserad och framför allt klassisk mat, går det nästan aldrig fel. De halstrade pilgrimsmusslor med en skummande fond av havskräftor vi fick passade såklart väldigt bra till de tre första vinerna, och trots att det fanns en liten sötma i purén av gröna ärter som hörde till, blev kombinationen utmärkt till de från franska vinerna. Det var dock österrikaren, som i kraft av sin rikare fruktkropp, blev serveringens stora vinnare.
Tre nya vita viner. Glas ett fick påhälsning av en god mogen gyllengul tysk, där den en gång lätt sötaktiga frukten hade torkat in och gett vinet en läcker ton av kanderade apelsinskal, och därtill fanns spår av rökig jordighet. Vinet kom från Sir Ausonius, och visade sig vara (ungefär som vi gissade, men annat läge) en 1990 Riesling Nonnenberg från Weingut Georg Breuer i Rheingau.
Riesling följde också i nästa glas, serverad ur en missilliknande lång magnumbutelj. Vinet var påfallande yngre, ljuvligt rent fruktig med fantastiska toner av persika och citrus och med en älskvärd blommighet. Att det kom från Wachau i Österrike gick inte att miste på, men de flesta av oss trodde på en annan producent än Hirtzberger eftersom vinet upplevdes så fjäderlätt, 2008 Riesling Smaragd Singerriedel. Otroligt gott. Tack Mark för det!
Sedan kom ett tydligt moget vin som spontant förde oss till norra Rhône tack vare den feta kroppen, måttliga syran, tydligt steniga mineraltonen och den nötiga och vaxfeta doften. Så var det inte, vinet var gjort uteslutande av Sauvignon Blanc, kom från Bordeaux och när flaskans ägare L12 avtäckte den visade sig vinet vara 1999 Château Smith Haut-Lafitte Blanc. Så kan det gå när man inte är koncentrerad nog i provningen.
Vi njöt av de tre vinerna till krispigt kokt vitt sparris med klassisk smörsås och små rostade krutonger, en gudagåva vid den här tiden på året!
Sedan fick det bli rött, och Mr Z var snabbast att dra karaffen med sitt dekanterade kraftpaket. Mörkt på gränsen till opakt, först lite knutet och faktiskt mer eldigt och kryddigt av nya ekfat, men med lite arbete i glaset växte en absolut skönhet fram – tät och fortfarande kryddig, mörkt bärfruktig och intensiv och med en superfint gräsig anslag. Napa Valley, helt klart, bergsfrukt också, tydliga men mogna tanniner och en pigg mineralitet som skänkte vinet elegans. Jag hade en känsla för vad det kunde vara, och hade turen att gissa rätt, 2005 Experiment K 1.5 från Ovid Vineyards högt uppe i Pritchard Hill. Vinet görs till ungefär 73 procent Cabernet Franc, 22 procent Petit Verdot och resten Merlot och Cabernet Sauvignon.
Väsenskilt var nästa vin, det ljusare, svalt rödbäriga och mineralmarkerat kärvsyrliga vinet i den stora bourgognekupan. Grundkvaliteten var absolut, men just nu var vinet inne i en lite stökig period då bland annat ekfatsnyansen var något i framkant – men fruktens kvalitet, syran och texturen var riktigt bra, och till maten som sedan serverades var vinet fantastiskt! Vin ja, det var 2006 Vosne-Romanée Premier Cru Cuvée Duvault-Blochet från Domaine de la Romanée-Conti. Det var, inte helt oväntat, Team JJ som tog med sig detta vin.
Att det var en syrah i flightens tredje glas stod bortom alla tvivel. Att det var en bra sådan förstod vi också. Och att det var en La-La började vi snart begripa också. Ändå var den inte så självklar som jag hade förväntat mig, kryddan fanns där, djupet och kraften också, men inte just den blommighet och tropiska fruktarom som röjer druvan Viognier. Vinet, 1998 Côte-Rôtie La Mouline från E Guigal, hade förvisso fått vissa mognadstoner och var nu inne i en förtjusande silkigt texturerad period … det kändes verkligen som att vi tog vinet i ett riktigt bra läge!
Så kom varmrätten. Det blev en rosastekt kalvfilé med grön sparris, rödvinssås och frasigt friterade kroketter – det är verkligen riktigt befriande med mat som inte är experimentell och trendorienterad, utan bara in i helvete god! Vinnaren till maten, ja, det blev bourgognen. Men helt ärligt åkte alla tre vinerna ner med samma glupska aptit som kroketterna försvann i min längtande strupe.
Två röda viner fick nöja sig med servering efter varmrätten. Det ena var riktigt gott, det andra mer ”intressant”. Det goda skänktes ur magnum av Le Soul Jones, och vi åkte nog alla runt om i världen på ganska namnkunniga bordeauxorienterade blandningar (exempelvis från Napa Valley och Bolgheri … och Bordeaux). Härligt djup mörkfrukt, seriös på alla sätt och vis, en läcker ton som nästan var animalisk, dessutom en uppfriskande syra och en fint gräsig nyans, och smaken var fyllig och silkig. Att vinet kom från Sydafrika förvånande mig oerhört, det här var en rent och elegant vin (först i slutet av den långa eftersmaken kunde man skönja skuggan av den brända nyans som har sydafrikanska röda vinet ökända bland konnässörer). Det goda vinet 2007 Fusion V kom från Dr Toren i Stellenbosch, och kan varmt rekommenderas!
Det kanske men inte vill säga om nästa vin, 2005 Zlatan Placac Grand Cru (vad det nu syftar på) från producenten Zlatan Otak i Kroatien. Bränd, udda, jordig och ganska rustik med en liten blommighet. Nej tack, Zlatan.
Ostarna hoppade jag över – jag var otroligt mätt. Däremot var dessertvinet oemotståndligt. Botrytis i kubik, storslagenhet på nivån ”bland de bästa i Sauternes”, men med en fylligare och påtagligt sötare kropp. Kunde alltså bara vara toppvinet från magikern Château Tirecul Lagravière i Monbazillac, 2001 Cuvée Madame … ur magnum dessutom. Don Daniele vet hur en slipsten ska dras!
Avslutningsvis ett glas uppfriskande NV Terre de Vertus från Larmandier-Bernier, som bjöd på en medelfyllig kropp med frisk syra och toner av nötter och äpplen.
Så kan det gå när sommeliergrabbarna träffas för lite samkväm en söndag. Att jag var lite trött till nästa dags övning, är förmodligen begripligt.
Vi samlades över lite tunt skivad jamón iberico, som formligen smälte i munnen och vars typiska nötighet och delikata sälta utgjorde en absolut perfekt kombination med champagnen, en 1996 Brut Millésime ur magnum från den utmärkta firman Henriot. Den var utsökt, men hade faktiskt större mognadstoner än jag hade förväntat mig. Nu gjorde det i och för sig inget, för det var just mognaden med toner av kanderade apelsinskal, nötter och bröd som gav vinet dess stora komplexitet.
När vi hade satt oss blev det blindprovning, som alltid. I det första glaset hällde Diamond Lager upp sitt vackert gyllene halmgula vin, intensivt och citrusfruktigt (mest grapefrukt) med en liten hint av aprikos och honung, och med en svagt rökig mineralton och bara en liten nyans av mognad (egentligen mer en känsla av att vinets feta frukt hade börjat upplevas lite mindre söt och mättad). Vi var alla väldigt nära rätt svar, men missade på årgången. Vinet visade sig vara 2004 Grüner Veltliner Smaragd Honivogl från Hirtzberger.
I nästa glas var vi definitivt i Bourgogne, doft och smak var klassiskt eleganta och strama och tack vare den kritiga mineraltonen och försiktiga fetman, trodde vi först att vi var i Meursault, men ändade oss snart till det grand cru det visade sig vara, 2007 Corton-Charlemagne Grand Cru. Då vi noterade en lite mer tydlig ekfatskaraktär än vanligt, missade vi producenten Pierre-Yves Colin-Morey, som vanligtvis är ytterst försiktig med ekfat. Vinet hade tagits med av Team JJ.
Det tredje glaset fyllde jag själv på med min 1999 Chablis Grand Cru Les Clos ur magnum från Domaine Laroche, läckert mineralig och musselskalskomplex med en avrundad stringens men i gengäld lite mjölkigt fyllig kropp som gav längd. Till en början hade vinet dock varit ganska knutet, men med luft breddades både doft- och smakregistret.
Nackdelen med att ta med sig egna blindviner är att man inte på ett genomtänkt sätt kan matcha dem med menyn. Det får alltså gå som går med den biten. Men om man lagar välbalanserad och framför allt klassisk mat, går det nästan aldrig fel. De halstrade pilgrimsmusslor med en skummande fond av havskräftor vi fick passade såklart väldigt bra till de tre första vinerna, och trots att det fanns en liten sötma i purén av gröna ärter som hörde till, blev kombinationen utmärkt till de från franska vinerna. Det var dock österrikaren, som i kraft av sin rikare fruktkropp, blev serveringens stora vinnare.
Tre nya vita viner. Glas ett fick påhälsning av en god mogen gyllengul tysk, där den en gång lätt sötaktiga frukten hade torkat in och gett vinet en läcker ton av kanderade apelsinskal, och därtill fanns spår av rökig jordighet. Vinet kom från Sir Ausonius, och visade sig vara (ungefär som vi gissade, men annat läge) en 1990 Riesling Nonnenberg från Weingut Georg Breuer i Rheingau.
Riesling följde också i nästa glas, serverad ur en missilliknande lång magnumbutelj. Vinet var påfallande yngre, ljuvligt rent fruktig med fantastiska toner av persika och citrus och med en älskvärd blommighet. Att det kom från Wachau i Österrike gick inte att miste på, men de flesta av oss trodde på en annan producent än Hirtzberger eftersom vinet upplevdes så fjäderlätt, 2008 Riesling Smaragd Singerriedel. Otroligt gott. Tack Mark för det!
Sedan kom ett tydligt moget vin som spontant förde oss till norra Rhône tack vare den feta kroppen, måttliga syran, tydligt steniga mineraltonen och den nötiga och vaxfeta doften. Så var det inte, vinet var gjort uteslutande av Sauvignon Blanc, kom från Bordeaux och när flaskans ägare L12 avtäckte den visade sig vinet vara 1999 Château Smith Haut-Lafitte Blanc. Så kan det gå när man inte är koncentrerad nog i provningen.
Vi njöt av de tre vinerna till krispigt kokt vitt sparris med klassisk smörsås och små rostade krutonger, en gudagåva vid den här tiden på året!
Sedan fick det bli rött, och Mr Z var snabbast att dra karaffen med sitt dekanterade kraftpaket. Mörkt på gränsen till opakt, först lite knutet och faktiskt mer eldigt och kryddigt av nya ekfat, men med lite arbete i glaset växte en absolut skönhet fram – tät och fortfarande kryddig, mörkt bärfruktig och intensiv och med en superfint gräsig anslag. Napa Valley, helt klart, bergsfrukt också, tydliga men mogna tanniner och en pigg mineralitet som skänkte vinet elegans. Jag hade en känsla för vad det kunde vara, och hade turen att gissa rätt, 2005 Experiment K 1.5 från Ovid Vineyards högt uppe i Pritchard Hill. Vinet görs till ungefär 73 procent Cabernet Franc, 22 procent Petit Verdot och resten Merlot och Cabernet Sauvignon.
Väsenskilt var nästa vin, det ljusare, svalt rödbäriga och mineralmarkerat kärvsyrliga vinet i den stora bourgognekupan. Grundkvaliteten var absolut, men just nu var vinet inne i en lite stökig period då bland annat ekfatsnyansen var något i framkant – men fruktens kvalitet, syran och texturen var riktigt bra, och till maten som sedan serverades var vinet fantastiskt! Vin ja, det var 2006 Vosne-Romanée Premier Cru Cuvée Duvault-Blochet från Domaine de la Romanée-Conti. Det var, inte helt oväntat, Team JJ som tog med sig detta vin.
Att det var en syrah i flightens tredje glas stod bortom alla tvivel. Att det var en bra sådan förstod vi också. Och att det var en La-La började vi snart begripa också. Ändå var den inte så självklar som jag hade förväntat mig, kryddan fanns där, djupet och kraften också, men inte just den blommighet och tropiska fruktarom som röjer druvan Viognier. Vinet, 1998 Côte-Rôtie La Mouline från E Guigal, hade förvisso fått vissa mognadstoner och var nu inne i en förtjusande silkigt texturerad period … det kändes verkligen som att vi tog vinet i ett riktigt bra läge!
Så kom varmrätten. Det blev en rosastekt kalvfilé med grön sparris, rödvinssås och frasigt friterade kroketter – det är verkligen riktigt befriande med mat som inte är experimentell och trendorienterad, utan bara in i helvete god! Vinnaren till maten, ja, det blev bourgognen. Men helt ärligt åkte alla tre vinerna ner med samma glupska aptit som kroketterna försvann i min längtande strupe.
Två röda viner fick nöja sig med servering efter varmrätten. Det ena var riktigt gott, det andra mer ”intressant”. Det goda skänktes ur magnum av Le Soul Jones, och vi åkte nog alla runt om i världen på ganska namnkunniga bordeauxorienterade blandningar (exempelvis från Napa Valley och Bolgheri … och Bordeaux). Härligt djup mörkfrukt, seriös på alla sätt och vis, en läcker ton som nästan var animalisk, dessutom en uppfriskande syra och en fint gräsig nyans, och smaken var fyllig och silkig. Att vinet kom från Sydafrika förvånande mig oerhört, det här var en rent och elegant vin (först i slutet av den långa eftersmaken kunde man skönja skuggan av den brända nyans som har sydafrikanska röda vinet ökända bland konnässörer). Det goda vinet 2007 Fusion V kom från Dr Toren i Stellenbosch, och kan varmt rekommenderas!
Det kanske men inte vill säga om nästa vin, 2005 Zlatan Placac Grand Cru (vad det nu syftar på) från producenten Zlatan Otak i Kroatien. Bränd, udda, jordig och ganska rustik med en liten blommighet. Nej tack, Zlatan.
Ostarna hoppade jag över – jag var otroligt mätt. Däremot var dessertvinet oemotståndligt. Botrytis i kubik, storslagenhet på nivån ”bland de bästa i Sauternes”, men med en fylligare och påtagligt sötare kropp. Kunde alltså bara vara toppvinet från magikern Château Tirecul Lagravière i Monbazillac, 2001 Cuvée Madame … ur magnum dessutom. Don Daniele vet hur en slipsten ska dras!
Avslutningsvis ett glas uppfriskande NV Terre de Vertus från Larmandier-Bernier, som bjöd på en medelfyllig kropp med frisk syra och toner av nötter och äpplen.
Så kan det gå när sommeliergrabbarna träffas för lite samkväm en söndag. Att jag var lite trött till nästa dags övning, är förmodligen begripligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar