Äntligen första sommarmiddagen på Café Rotsunda. Medan ungefär 20 000 människor laddade med pasta och ordentlig sömn inför lördagens maratonlopp i Stockholm, valde vi att fylla på kroppens energiförråd med massor av goda viner och mat, och ett par stora portioner med skvaller och skratt.
Som vanligt blev det ett par champagner som uppvärmning för att reducera risken för sträckningar. Och som vanligt lite tilltugg – friterad palsternacka, rödbetor, så klart lite frasiga potatischips och surdegsbröd toppat med ankleverterrin. I glasen en mycket elegant, svagt rosa och delikat rödbärig NV Cuvée Paradis Brut Rosé från champagnehuset Alfred Gratien. Den efterföljdes av en tyngre, mer äpplig och påfallande mogen 1999 La Grande Année från Bollinger som Cat Woman spillde upp åt oss. Jag trodde den var omkring tio år äldre – men så är stilen hos Bollinger alltid mer äpplig och nötig. Det enda vin som provades öppet den här kvällen (och alla andra kvällar på Café Rotsunda) var en 2005 Grüner Veltliner Smaragd Honivogl från Weingut Hirtzberger som hade öppnats tidigare på eftermiddagen som lite gott utomhusdricka. Läcker första mognadsnyans, men fortfarande primärfruktig och stenigt mineralrökig med en skön kroppsbyggnad.
Den här kvällen kom gästflighten redan direkt vi satte oss vid bordet. Köket behövde nämligen lite extra tid att skala och hastigt koka de magnifika vita sparrisarna (Cat Woman rodnade så där charmigt när hon såg dem), något som måste ske i absolut sista stund inför servering för att sparrisen ska behålla sin krispiga kärna.
Det blev Star som fick slå upp första vinet, som till en början upplevdes mycket märkligt. Ungt, syrligt och till och med lätt spritsigt, jästigt dessutom, men ganska välsmakande. De första gissningarna gick till Bizkaiko Txakolina i spanska Baskien, eller till portugisiska Vinho Verde. Vinet var betydligt mer svårgissat än så … 2009 Trousseau Gris av druvan med samma namn (den kommer från Jura, men just den här varianten är väldigt sällsynt) från den relativt nyetablerade firman Wind Gap Wines. Med tio minuter i glaset blev vinet rätt trevligt och renare fruktigt, men det var fortfarande mer intressanta än verkligt stort, men ändå – vilken härlig referensbreddare.
Den här kvällen kom gästflighten redan direkt vi satte oss vid bordet. Köket behövde nämligen lite extra tid att skala och hastigt koka de magnifika vita sparrisarna (Cat Woman rodnade så där charmigt när hon såg dem), något som måste ske i absolut sista stund inför servering för att sparrisen ska behålla sin krispiga kärna.
Det blev Star som fick slå upp första vinet, som till en början upplevdes mycket märkligt. Ungt, syrligt och till och med lätt spritsigt, jästigt dessutom, men ganska välsmakande. De första gissningarna gick till Bizkaiko Txakolina i spanska Baskien, eller till portugisiska Vinho Verde. Vinet var betydligt mer svårgissat än så … 2009 Trousseau Gris av druvan med samma namn (den kommer från Jura, men just den här varianten är väldigt sällsynt) från den relativt nyetablerade firman Wind Gap Wines. Med tio minuter i glaset blev vinet rätt trevligt och renare fruktigt, men det var fortfarande mer intressanta än verkligt stort, men ändå – vilken härlig referensbreddare.
Diamond Lager hade tagit med sig nästa vin, med brasklappen att flera flaskor hade varit i halvdåligt skick den senaste tiden. Att det var en mogen chardonnay trodde de flesta, men den hade en lätt äpplig ton som vittnade om att vinet hade mognat en aning för snabbt. Syran var dock fin, och faten lätt kryddiga – det brådmogna vinet 2004 Sonoma Coast Les Noisetiers kom från Kistler Vineyards.
Nästa blindgångare blev en svår nöt, och det var nog också tanken från Gun och Lenny som ville luras lite med en vintyp de inte brukar ta med sig. Doften var stor och rätt mäktig, fylligt fruktig med toner av apelsinskal – vilket förvillade mig – men så kom den där läckert kritiga och mineralstrama tonen som förvirrade mig ännu mer. Till frukten ville jag vara i Kalifornien (det var en rimlig gissning), men till mineral och struktur definitiv i Bourgogne. Hur tusan får man ihop det. Det borde vara Bâtard-Montrachet med tanken på frukt och kropp, men med denna tavelkrita till mineral kan det ju knappast vara annat än Corton-Charlemagne. Hmm … tänk, tänk, tänk. Svaret var 2005 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine d’Ardhuy, och jag vill nog påstå att det var det bästa vinet någonsin från dem (de röda ger jag inte särskilt mycket för).
Peter Michael Winery i Sonoma var avsändare för nästa kvartett vita viner, en liten vertikal till och med av firmans kanske stramaste chardonnayvin. Först i sviten en rätt fyllig och närmast tropiskt fruktig och fatkryddig 2005 La Carrière, därefter en något elegantare, friskare, förvisso lite fruktfet men mjukare fatig 2006 La Carrière. Allra bäst av de fyra var den bländande 2007 La Carrière, vars doft var högre, kropp silkigare, smak längre och kittlande mineralton tydligare. Av 2008 La Carrière fick man först inte ut lika mycket – den var märkligt nog lite knuten – efter tio minuter i glaset blommade en svalt tropisk och rätt elegant frukt fram.
Nu var sparrisen kokt. Matchningen med de fyra smakrika chardonnayvinerna blev absolut perfekt genom den feta och fint körvel- och citrussmaksatta hollandaisesåsen som var slagen med lätt brynt smör för att matcha den rostade och kryddiga fatnyansen i vinerna.
En mellanrätt stod på tur, potatisgnocchi i tryffelsås toppad med parmesanost. Till två viner från svårgissade ursprung, som båda slagit sockorna av betydligt mer berömda viner i ett antal blindprovningar, dessutom vunnit som ”Best in Show” på internationella vinmässor. Det första vinet bjöd en mörk och djup bärfrukt med tydliga toner av söta vinbär, men också med en lätt animalisk kryddighet som gav stor komplexitet. Ursprung? Nej, inte Rhône, inte heller Kalifornien, eller Italien, men Spanien. Fast inte Toro, eller Ribera del Duero, eller Priorat. Helt enkelt Mallorca – öns bästa vin; 2001 Gran Vinya Son Caules från den före detta kocken Miquel Gelabert.
Nästa vin satta också myror i huvudet på gästerna. Det hade väldigt många nyanser och dimensioner som spelade på bordeauxregistret, och vinet har också vunnit många gånger över Château Pétrus i blindprovningar (vilket i och för sig inte är så svårt – om man ska vara helt krass!). Frukten är mörk och förhållandevis djup, men mer elegant än kraftig, de gräsiga undertonerna vittnar mer om svalt kustinfluerat klimat än om omogna druvor, och smaken är mycket fint nyanserad. Kalifornien? Nej, för sval för det? Bordeaux? Ja, troligen. Eller Toscana? Inte en chans, istället var det 2001 Old Vines Merlot från Lenz Winery på Long Island, New York State. Riktigt spännande…
Star ville också blanda sig i leken på temat ”Ännu inte upptäckta stjärnor”, och det gjordes genom vinet 2008 El Reventon från Daniel Jimenez-Landi och Raul Pérez i Castilla y Léon. Vilken underbar parfym av bigarråer! Sötyppig, ändå seriös, fint strukturerad och torr med en fin syra och en liten mineralton, och tack och lov inte kryddat med en överportion av ek. Den här producenten ska jag hålla mina sinnen på framöver!
Dagens första pausfågel kom från Meringue i form av en läcker champagne med en liten mognadsnyans, 1999 Fleur du Passion från byn Cramant och firman Diebolt-Vallois. Under tiden gick lammet klart i ugnen.
Ett av världens finaste vindistrikt är Rioja, men många människor har tyvärr dålig koll på vilka fantastiska förutsättning att göra storslagna viner som finns, och vad som händer där nuförtiden. Jag hade valt fyra toppselekteringar från den utomordentligt bra årgången 2004 (som överglänser både 2001 och 2005). Första vinet levde tyvärr inte upp till sitt rykte och den eleganta kvalitet det brukar bjuda på, 2004 Aurus från Finca Allende i Rioja Alta. Denna här årgången bjöd på en sötaktig frukt med en liten ton av skaloxidation och även om det har en hel del positiva och rätt goda karaktärer, orkade det inte med motståndet från de andra vinerna. Allra bäst, tyckte jag, var den superkomplexa, nästan bordeauxlikt eleganta och mörkfruktiga 2004 Hacienda Pradolagar Reserva från den märkligt nog nästan bortglömda toppfirman Bodegas Marqués de Vargas i Rioja Alavesa. Oj, vad gott, och herre min skapare vilken perfekt kombination till lammet.
Den tredje riojan var gjord uteslutande av pressvin, en ytterst unik framställningsmetod, i form av det rena tempranillovinet 2004 Trasnocho från den spännande hantverksfirman Bodegas Remirez de Ganuza i Rioja Alavesa. Här bjuds mörk och tät frukt, en aning kryddiga ekfat med en diskret men ursprungsröjande nyans av dillchips, och strukturen är ung och fast men förvånansvärt sammetslen och med den typiska kalkstensmineral som är så vanlig uppe på den böljande högplatån i Rioja Alavesa.
Sist men inte minst, ett av tre prestigeviner från Marcos Eguren, denna gudabenådade vinmakare. Hans familj har flera firmor i Rioja, och detta vin kom från Sierra Cantabria. Vinet 2004 Amancio kommer från en enskild vingård (familjen är lite av pionjärer inom vingårdsbetecknad rioja) med Tempranillo, och efter rigorös sortering har musten jästs i öppna franska ekkar, och därefter har vinet tappats i nya franska ekfat för att genomgå malolaktisk jäsning, och därefter dragits om till ännu en omgång helt nya franska fat. Två år i 200 procent nya fat, och ändå är frukten, det jordiga ursprunget och den fantastiska längden det som står i första rummet, med faten som en fin fond i bakgrunden. Snyggt jobbat Marcos.
Frågan är hur dessa superspanjorer håller för lagring, och jag är inte ens säker på att de ska lagras – de står på topp efter 5-10 år och håller säkert en tid till utan att vinna särskilt mycket med komplexitet.
Som exempel på det tog jag fram 1994 Roda I Reserva från Bodegas Roda, som jag en gång tyckte var ett alldeles fantastiskt vin, men som idag har kroknat betänkligt och idag är murket och lite väl jordigt.
De fyra friska riojorna dracks med kluckande välbehag till lammrätten, som bestod av rosastekt lammfilé med en lätt kryddig lammkorv, en ragu av vita bönor och morot i en skummande velouté av lammfond, vitt vin och getost som fått ett fint lyft av färsk timjan och lite citron.
Mitt i allt detta kom Platter med ett dekanterat rött vin som skulle passa perfekt till lammet. Vinet var helt klart moget, men djupt och sinnligt strukturerat – det hade säkert varit mycket strävare i sin ungdom, nu var det polerat och bjöd en närmast sötaktig ädelmognad. En tanke var att vinet kunde komma från Bordeaux, men det var lite för solmoget för det, en annat att de kom från Kalifornien och hade sådär tjugo års mognad, men det hade för silkiga tanniner för det. Så fick jag en känsla av det kunde komma från Spanien, och kanske Torres, och direkt därpå avtäcktes flaskan, som visade sig vara 1971 Gran Coronas Mas La Plana från Torres. Helt imponerande – det var ett par år sedan jag drack den här (andra) årgången av detta vin, då på magnum och då väldigt bordeauxlikt. Det visar att Mas La Plana har en otroligt fin lagringspotential. Värt att tänka på med moderna toppårgångar som 1997, 2001, 2004, 2005 och 2007. Supertrevliga viner till måttliga priser.
Ännu en pausfågel, denna från Diamond Lager och en härlig 1996 Cuvée William Deutz Brut Rosé från Champagne Deutz. Jag trodde först att vinet var några år äldre, för jag fann en del rätt komplexa mognadstoner som jag inte fann i det här vinet för bara ett par år sedan, men det blev en riktigt fin förfriskning efter den smakrika lammrätten.
Ost hoppade vi över den här gången, istället gav vi oss i kast med den dessert som AJ Styles hade gjort, en tartelette av karamellkokt äpple som serverades med krämig vaniljglass. Till detta skänktes ett svalt dessertvin från firman Jonata i Santa Ynez Valley i södra Kalifornien upp. Denna årgångslösa La Miel de Jonata görs till 80 procent av Sémillon och 20 procent Sauvignon Blanc, sent skördade och därmed ljuvligt nektarlikt söta.
Det som glömdes bort den här fina försommarkvällen var de fyra kilo jordgubbar jag hade tänkt mig till ett rejält fylligt rosévin – det fatet kom fram först när gästerna höll på att bryta upp. Att avsluta kvällen med massor av sötsyrliga jordgubbar är aldrig fel.
Summering: 8 gäster, 23 viner och 48 Riedelglas
Nästa blindgångare blev en svår nöt, och det var nog också tanken från Gun och Lenny som ville luras lite med en vintyp de inte brukar ta med sig. Doften var stor och rätt mäktig, fylligt fruktig med toner av apelsinskal – vilket förvillade mig – men så kom den där läckert kritiga och mineralstrama tonen som förvirrade mig ännu mer. Till frukten ville jag vara i Kalifornien (det var en rimlig gissning), men till mineral och struktur definitiv i Bourgogne. Hur tusan får man ihop det. Det borde vara Bâtard-Montrachet med tanken på frukt och kropp, men med denna tavelkrita till mineral kan det ju knappast vara annat än Corton-Charlemagne. Hmm … tänk, tänk, tänk. Svaret var 2005 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine d’Ardhuy, och jag vill nog påstå att det var det bästa vinet någonsin från dem (de röda ger jag inte särskilt mycket för).
Peter Michael Winery i Sonoma var avsändare för nästa kvartett vita viner, en liten vertikal till och med av firmans kanske stramaste chardonnayvin. Först i sviten en rätt fyllig och närmast tropiskt fruktig och fatkryddig 2005 La Carrière, därefter en något elegantare, friskare, förvisso lite fruktfet men mjukare fatig 2006 La Carrière. Allra bäst av de fyra var den bländande 2007 La Carrière, vars doft var högre, kropp silkigare, smak längre och kittlande mineralton tydligare. Av 2008 La Carrière fick man först inte ut lika mycket – den var märkligt nog lite knuten – efter tio minuter i glaset blommade en svalt tropisk och rätt elegant frukt fram.
Nu var sparrisen kokt. Matchningen med de fyra smakrika chardonnayvinerna blev absolut perfekt genom den feta och fint körvel- och citrussmaksatta hollandaisesåsen som var slagen med lätt brynt smör för att matcha den rostade och kryddiga fatnyansen i vinerna.
En mellanrätt stod på tur, potatisgnocchi i tryffelsås toppad med parmesanost. Till två viner från svårgissade ursprung, som båda slagit sockorna av betydligt mer berömda viner i ett antal blindprovningar, dessutom vunnit som ”Best in Show” på internationella vinmässor. Det första vinet bjöd en mörk och djup bärfrukt med tydliga toner av söta vinbär, men också med en lätt animalisk kryddighet som gav stor komplexitet. Ursprung? Nej, inte Rhône, inte heller Kalifornien, eller Italien, men Spanien. Fast inte Toro, eller Ribera del Duero, eller Priorat. Helt enkelt Mallorca – öns bästa vin; 2001 Gran Vinya Son Caules från den före detta kocken Miquel Gelabert.
Nästa vin satta också myror i huvudet på gästerna. Det hade väldigt många nyanser och dimensioner som spelade på bordeauxregistret, och vinet har också vunnit många gånger över Château Pétrus i blindprovningar (vilket i och för sig inte är så svårt – om man ska vara helt krass!). Frukten är mörk och förhållandevis djup, men mer elegant än kraftig, de gräsiga undertonerna vittnar mer om svalt kustinfluerat klimat än om omogna druvor, och smaken är mycket fint nyanserad. Kalifornien? Nej, för sval för det? Bordeaux? Ja, troligen. Eller Toscana? Inte en chans, istället var det 2001 Old Vines Merlot från Lenz Winery på Long Island, New York State. Riktigt spännande…
Star ville också blanda sig i leken på temat ”Ännu inte upptäckta stjärnor”, och det gjordes genom vinet 2008 El Reventon från Daniel Jimenez-Landi och Raul Pérez i Castilla y Léon. Vilken underbar parfym av bigarråer! Sötyppig, ändå seriös, fint strukturerad och torr med en fin syra och en liten mineralton, och tack och lov inte kryddat med en överportion av ek. Den här producenten ska jag hålla mina sinnen på framöver!
Dagens första pausfågel kom från Meringue i form av en läcker champagne med en liten mognadsnyans, 1999 Fleur du Passion från byn Cramant och firman Diebolt-Vallois. Under tiden gick lammet klart i ugnen.
Ett av världens finaste vindistrikt är Rioja, men många människor har tyvärr dålig koll på vilka fantastiska förutsättning att göra storslagna viner som finns, och vad som händer där nuförtiden. Jag hade valt fyra toppselekteringar från den utomordentligt bra årgången 2004 (som överglänser både 2001 och 2005). Första vinet levde tyvärr inte upp till sitt rykte och den eleganta kvalitet det brukar bjuda på, 2004 Aurus från Finca Allende i Rioja Alta. Denna här årgången bjöd på en sötaktig frukt med en liten ton av skaloxidation och även om det har en hel del positiva och rätt goda karaktärer, orkade det inte med motståndet från de andra vinerna. Allra bäst, tyckte jag, var den superkomplexa, nästan bordeauxlikt eleganta och mörkfruktiga 2004 Hacienda Pradolagar Reserva från den märkligt nog nästan bortglömda toppfirman Bodegas Marqués de Vargas i Rioja Alavesa. Oj, vad gott, och herre min skapare vilken perfekt kombination till lammet.
Den tredje riojan var gjord uteslutande av pressvin, en ytterst unik framställningsmetod, i form av det rena tempranillovinet 2004 Trasnocho från den spännande hantverksfirman Bodegas Remirez de Ganuza i Rioja Alavesa. Här bjuds mörk och tät frukt, en aning kryddiga ekfat med en diskret men ursprungsröjande nyans av dillchips, och strukturen är ung och fast men förvånansvärt sammetslen och med den typiska kalkstensmineral som är så vanlig uppe på den böljande högplatån i Rioja Alavesa.
Sist men inte minst, ett av tre prestigeviner från Marcos Eguren, denna gudabenådade vinmakare. Hans familj har flera firmor i Rioja, och detta vin kom från Sierra Cantabria. Vinet 2004 Amancio kommer från en enskild vingård (familjen är lite av pionjärer inom vingårdsbetecknad rioja) med Tempranillo, och efter rigorös sortering har musten jästs i öppna franska ekkar, och därefter har vinet tappats i nya franska ekfat för att genomgå malolaktisk jäsning, och därefter dragits om till ännu en omgång helt nya franska fat. Två år i 200 procent nya fat, och ändå är frukten, det jordiga ursprunget och den fantastiska längden det som står i första rummet, med faten som en fin fond i bakgrunden. Snyggt jobbat Marcos.
Frågan är hur dessa superspanjorer håller för lagring, och jag är inte ens säker på att de ska lagras – de står på topp efter 5-10 år och håller säkert en tid till utan att vinna särskilt mycket med komplexitet.
Som exempel på det tog jag fram 1994 Roda I Reserva från Bodegas Roda, som jag en gång tyckte var ett alldeles fantastiskt vin, men som idag har kroknat betänkligt och idag är murket och lite väl jordigt.
De fyra friska riojorna dracks med kluckande välbehag till lammrätten, som bestod av rosastekt lammfilé med en lätt kryddig lammkorv, en ragu av vita bönor och morot i en skummande velouté av lammfond, vitt vin och getost som fått ett fint lyft av färsk timjan och lite citron.
Mitt i allt detta kom Platter med ett dekanterat rött vin som skulle passa perfekt till lammet. Vinet var helt klart moget, men djupt och sinnligt strukturerat – det hade säkert varit mycket strävare i sin ungdom, nu var det polerat och bjöd en närmast sötaktig ädelmognad. En tanke var att vinet kunde komma från Bordeaux, men det var lite för solmoget för det, en annat att de kom från Kalifornien och hade sådär tjugo års mognad, men det hade för silkiga tanniner för det. Så fick jag en känsla av det kunde komma från Spanien, och kanske Torres, och direkt därpå avtäcktes flaskan, som visade sig vara 1971 Gran Coronas Mas La Plana från Torres. Helt imponerande – det var ett par år sedan jag drack den här (andra) årgången av detta vin, då på magnum och då väldigt bordeauxlikt. Det visar att Mas La Plana har en otroligt fin lagringspotential. Värt att tänka på med moderna toppårgångar som 1997, 2001, 2004, 2005 och 2007. Supertrevliga viner till måttliga priser.
Ännu en pausfågel, denna från Diamond Lager och en härlig 1996 Cuvée William Deutz Brut Rosé från Champagne Deutz. Jag trodde först att vinet var några år äldre, för jag fann en del rätt komplexa mognadstoner som jag inte fann i det här vinet för bara ett par år sedan, men det blev en riktigt fin förfriskning efter den smakrika lammrätten.
Ost hoppade vi över den här gången, istället gav vi oss i kast med den dessert som AJ Styles hade gjort, en tartelette av karamellkokt äpple som serverades med krämig vaniljglass. Till detta skänktes ett svalt dessertvin från firman Jonata i Santa Ynez Valley i södra Kalifornien upp. Denna årgångslösa La Miel de Jonata görs till 80 procent av Sémillon och 20 procent Sauvignon Blanc, sent skördade och därmed ljuvligt nektarlikt söta.
Det som glömdes bort den här fina försommarkvällen var de fyra kilo jordgubbar jag hade tänkt mig till ett rejält fylligt rosévin – det fatet kom fram först när gästerna höll på att bryta upp. Att avsluta kvällen med massor av sötsyrliga jordgubbar är aldrig fel.
Summering: 8 gäster, 23 viner och 48 Riedelglas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar