söndag 30 augusti 2009

Magnum Dinner 2009


Så var det dags igen. Magnum Dinner 2009, den åttonde i ordningen. Den här gången var det historiska Schloss Vollrads som stod värd för själva middagen, med deras manager doktor Roward Hepp och Marchese Anselmo Guerrieri Gonzaga från Tenuta San Leonardo som hedersgäster. I övrigt nästan samma laguppställning av sommelierer som vanligt.

Schloss Vollrads fick öppna middagen med en samling aperitifviner som serverades på olika ställen på den vackra egendomen. Tysklands allra första sekt från erste gewächs, 2003 Schloss Vollrads Sekt Extra Brut, var mycket torr och oväntat frisk, men hade också en fet citrusfrukt som röjde den varma årgången. I en fortfarande värmande kvällssol tog vi ett kylt glas 2007 Schloss Vollrads Riesling Erste Gewächs, kristallklar och rent fruktig med i torr och aptitretande stil. Att prova ett vin i den vingård det är uppvuxet i, är alltid en fin upplevelse. Samlingen smokingklädda gentlemän vandrade vidare till det gamla medeltida tornet, där man har inrett en mycket vacker liten källare för söta viner i stora flaskor. Här bjöds en fenomenal 2003 Schloss Vollrads Beerenauslese ur magnum, förförisk söt och sammetslen nektar med pigg och balanserade syra – och till det små gåslevertryfflar på sked med en passande sötsyrlig gelé av rieslingdruvor.

I den tidigare ägarfamiljens boningshus trappade vi ner vinsötman något med en riktigt elegant 2008 Schloss Vollrads Riesling Kabinett, som trots sina ungefär 40 grams restsötma upplevdes nästan helt torr tack vare den friska syran. En bräckt pilgrimsmussla med ett långkok av rotsaker och kalvhuvud fick göra vinet sällskap. Sedan visades vi in i familjens magnifika matsal. Första flighten viner höll precis på att serveras.

Det blev tre champagner, alla rätt olika men ändå med en liten röd genomgående tråd. Att alla viner kom från Moët & Chandon hade vi ingen aning om, även om det fanns tecken på husstilen i de två äldre vinerna. Det första var 2003 Grand Vintage Collection, först blygt och fruktigt med en god syra och lättare kropp än de två följande. Jag var inte särskilt imponerad, även om vinet var rätt trevligt. Nästa vin vara både djupare och mer komplext, men jag stördes lite av en diskret nyans som nästan tangerade kork (inte TCA, utan bara kork). Här fanns också mer toner av jästen, nybakat bröd och mognad. Vinet visade sig vara 1995 Grand Vintage Collection. I tredje glaset fanns än större mognad, en trevlig rostad ton och ett lite större djup, och direkt föll min gissning på en årgång av Dom Pérignon. Det visade sig dock vara ännu ett vin i den sent dégorgerade serien Grand Vintage Collection, och även detta från en varm årgång – 1990 Grand Vintage Collection.
Till dessa champagner åt vi en variation av blue fin tuna, där en finskuren tartar var den allra godaste. Generellt sett tycker jag att umamirika råvaror som tonfisk (och löjrom) inte passar särskilt bra till så strama viner som champagne.

De tre första vita vinerna togs in (alla viner serveras helt blint, och diskuteras innan etiketten avslöjas). Det första av dem var först mycket blygt, en aning blommigt och med en liten ton av mandel och citrus. En känsla av ekfatslagring – men ingen ekkaraktär – och lagring på jästen fanns där, men vinet hade ingen direkt bourgognekaraktär, istället en vaxig nyans. Jag var först inne på Chenin Blanc från Loire, men det visade sig vara en 2007 Furmint Vogelzang från Weinbau Wenzel i Rust, Österrike. Nästa vin var heller inte lättgissat. Syran var något flack, frukten knuten och mineraltonen tydlig och nästan lite salt. Vinet var gjort av Chasselas och kom från Domaine Louis Bovard i Schweiz; 2002 Dézalay Grand Cru Medinette. Och det var tappat på i lokala magnumstorleken 140 centiliter.
Flightens allra bästa vin var en skolboksmässig, och alldeles underbart fruktig, charmig, torr och stramt mineralig 1999 Ruppertsberger Reiterpfad Riesling Spätlese Trocken från Weingut Dr Bürklin-Wolf. Till allt detta en inte helt lyckat tillagad rätt, en grov och tråkig crème brûlée av anklever med kantareller och en överstekt vaktel.

Snabbt vidare till nästa servering, tre vita vin, och alla från Bourgogne – det var vi alla helt säkra på. Det första av dem hade en charmerande frukt som hölls fast av en frisk syra, mycket torr och god smak med tydlig mineralitet och en lätt rökig nyans. Gissningarna landade verkligen i rätt jord, 2005 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Combettes från Domaine Leflaive. Nästa vin var betydligt djupare och större med en lätt rökig kalkstenston som gav vinets feta gult fruktiga kropp en spännande komplexitet. Detta borde vara grand cru, och något yngre. Voila! Rätt igen – 2001 Bâtard-Montrachet Grand Cru från Etienne Sauzet. Oj vad det här vinet växte i glaset. Sista klunken fyra timmar senare var hur god som helst.
Det tredje vinet tog jag på ursprung och husstil, trots att det först var lite väl reduktivt (med luft vädrades denna unkenhet bort) och istället bjöd 1999 Meursault Les Luchet från Domaine Roulot på en skolboksmässigt fet, lätt smörig men ändå stramt mineralisk och föredömligt torr smak. Med tanke på åldern hade vinet hållit väldigt bra – och det växte också med luft. En skummande blomkålssoppa med fint kokt hummer gjorde dessa utmärkta viner följe på bästa tänkbara sätt.

Dags för rött, och Pinot Noir. Jag hade tagit med mig första av dem, en 2005 Pinot Noir Fiona Hill Vineyard från Porter Creek Vineyards i Russian River, Kalifornien. Det bjöd på en milt stjälkkryddig ton (25% hela klasar har använts) i den fint mogna men ändå eleganta röda frukten, och faten var väldigt fint integrerade och tanninerna silkiga. I jämförelse med den formidabelt rosen-, hallon- och körsbärsaromatiska 2005 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos St Jacques Vieilles Vignes från Domaine Fourrier, stod sig den fina amerikanen slätt. Klassisk vinmark i Bourgogne som omhuldas av begåvade, minutiöst noggranna och modern orienterade vinodlare (som på denna domän) är i det närmaste oslagbart!
Det tredje pinotvinet var varmast i frukten av alla, och hade också en tydligare ton av rostad ek (bacon) och även en liten nyans av dill. Jag var inte särskilt förtjust i detta, men de flesta runt bordet smackade belåtet när flaskan avtäcktes och visade en 2004 Dernauer Pfarrwingert Spätburgunder från toppodlare Weingut Meyer-Näkel i Nahe. En av Tysklands bästa pinotproducenter, skaldade de. Låt så vara … men inte min tekopp.
Till maten fungerade det tyska pinotvinet dock väldigt bra, och fick ett fruktlyft tack vare av den baconlindande marulken med tryfferad rödvinssås dolde vinets brända fatnyans.

Sedan blev det åka av för tunga och gomsegel! Nästa flight om två viner var innehållsrik och välpackad. Det första vinet var enormt koncentrerat, lite volatilt av övermogen frukt och hög värmande alkohol, och det bjöd på massivt söt björnbärs- och körsbärsfrukt, en stram struktur och tydlig mineralton, dessutom en lätt valnötsbeska i slutet. Priorat, tänkte jag med en gång. Druvblandningen var rättgissad, Grenache och Carignan med en liten skvätt Syrah, men ursprunget var lite för sydligt – vinet 2007 l’Elephant Rouge kom från Domaine de l’Elephant i Languedoc, där Michel Tardieu är konsult. Nästa vin var betydligt mer elegant, och jag stannade kvar vid min första gissning, men på Finca Dofí från Alvaro Palacios. Det visade sig vara den första riktiga årgången från våra magnumsommeliervänner Brunet och Massard, 2007 Huellas, och vinet var alldeles utmärkt i sin stringenta och fint hållna struktur som backades upp av en riktigt fint mogen men inte övermogen och tätt packad mörk frukt. Bravo!

Nästa trio gissade jag Italien på, framför allt för strukturens skull. Det första av dem var min favorit, en underbart doftande och något bordeauxlikt komplex 1998 Vigna l’Apparita från Castello di Ama i Chianti Classico. Det här brukar vara ett av de finaste merlotvinerna i Italien tack vare den magra kalkstensjorden och höga läget som gör att vinet bör lagras i många år innan det är helt drickmoget. Denna 98:a var fortfarande stram, och matkrävande. Nästa vin hade en komplext cigarr- och stalliknande doft som förde mina tankar till någon egendom med förkärlek till Bordeaux, inte riktigt Sassicaia (det här vinet var svalare) och heller inte San Leonardo i Trentino, som vi kvällen innan hade provat samtligt 18 gjorda årgångar av. Det blev en kär återträff i en gammal favorit som jag inte hade provat på många år, 1997 Capo di Stato (60% Cabernet Sauvignon, 30% Merlot och 10% Cabernet Franc) från Conte Loredan Gasparidi. Jag kände ändå en viss tveksamhet till vinets oväntat långt gånga mognad – trots att de flesta viner från den varma årgången 1997 nu har börjat kollapsa.
I det tredje glaset dolde sig en väl mogen 1993 Vino Nobile di Montepulciano Riserva från Avignonesi, den bästa i området i mina ögon, som idag bjuder på ett klassiskt spektrum av färska och torkade körsbär, multna löv och fin mörk choklad. Det var väldigt gott, men lite intorkad i slutet. En hjortsadel inbakad i karljohansvamp som serverades med en (onödigt) söt kompott av rödkål och tranbär, fick göra italienarna följe. Hade jag varit kock, hade jag valt helt andra tillbehör.

Kvällens allra bästa viner återstod ännu att njutas av. En alldeles underbart mogen och komplext jordig och blyertsdoftande 1985 Château Léoville Barton förkunnade att vi var hemma på klassiskt ädel mark. En magnummiddag utan bordeaux är inte ens tänkbar. Vinet hade fortfarande en fin intensitet i frukten, var för årgången oväntat fast strukturerad. Till den långbräserade oxkinden med en krämig rotselleripuré var vinet alldeles perfekt. Jag hade också tagit med en ”bordeaux”, i alla fall enligt många av sommeliererna som lade näsan i blöt i glasen denna kväll. Vinet var dock lite djupare med en något sötare klang i frukten än föregående vin, otroligt fint balanserad med en fin första mognad, tydlig struktur med pigg mineralton och väl integrerade ekfat och bara en finstämd valnötsbeska i slutet av den långa smaken. För mig är detta signum av en riktigt fin årgång av en klassisk Napa Valley med viss mognad, och så fint uppför sig 1992 Private Reserve Cabernet Sauvignon från Beringer idag. Jag kan inte förstå att denna klassiker i Napa Valley inte är mer uppmärksammat än det är.
Nästa vin hade en tydligt portugisisk terroir – av kork! Vilket såklart var synd, eftersom det var 1978 Hermitage La Chapelle från Paul Jaboulet, en klassiker jag har fått uppleva många gånger och som alltid har berört mig djupt. Samma öde fick den annars alldeles magnifika 1970 Vega Sicilia Unico från Bodegas Vega Sicilia i Ribera del Duero till mötes. Det var också synd – denna årgång är den kanske bästa de ha gjort i ”modern” tid.

För vår italienska markis och gäst på middagen, var det glädjande att se att han hade tagit hedersuppdraget på fullaste allvar och tagit med sig kvällens kanske bästa vin, 1978 Château Lafite-Rothschild. Jösses vilken klassisk finess med ceder, cigarr, blyerts, torkad frukt och kakao vinet bjöd på, och vilken härligt balanserad mognadsstruktur. Ur en kritisk synvinkel hade jag gärna sett lite mer intensitet och längd i smaken, men det vore förmätet att gnälla över en sådan petitess när man njuter en god 31-åring i glada vänners lag.

Avslutningen fick bli två, eftersom två olika typer av söta viner hade lämnats in. Till en choklad- och nougatpralin med karamelliserad persika och mandelskum skänktes de upp en ungdomligt gyllengul och tropiskt fruktdoftande 2005 Chardonnay Trockenbeerenauslese från den utmärkta producenten Weingut Angerhof Tschida i Österrike. Den uppförde sig nästan som ett eiswein i sin silkighet, trots den tydliga tonen av honung och botrytis, som inte ska finnas i ett eiswein.
Det bästa till sist? Nej, inte den här gången. Även om några av sommeliererna hyllade det sista vinet, 1963 Vintage Port från Dow’s, fann jag det vara aningen trött och glest i smaken, även om doften till en början lovade en del. På klassiskt manér drack vi vinet till en skiva stilton med plommon- och druvkompott.

Sedvanligt ”slatt-party” bröt sedan ut när vi gick till det angränsande rummet och satte i oss de återstående dropparna ur alla magnumflaskor.
Det blev visst lite druvsprit från Schloss Vollrads också.
Nästa augusti bär det av till Sauternes, där Magnum Dinner 2010 kommer att firas. Det är skönt att något gott att längta till.

Summering: 15 gäster, 23 magnum, 3 flaskor och 420 Spiegelauglas.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Stora flaskor och korkade eller små viner. Är det inte bättre med stora viner och små flaskor? Undrar en avundsjuk stekare från Skåne.

Fast de vita Bourgognerna och Beringern skulle man inte tacka nej till. Och nollfemman (bästa årgången på länge i Bourgogne!) från Fourrier hade nog lätt runnit ner den också.

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Stora viner i små flaskor är alltid bättre än korkade vin i vilken typ av flaska som helst.

Nu är det så, med just det här årliga evenemanget (som inte bara är en middag, utan hel helg med mängder av spännande provningar), att det är just magnumflaskor som gäller.

Anonym sa...

MEN DU KAN VÄL HÖRA AV DIG!!!! G