Man ska ju ta sedan dit man kommer, så lyder i alla fall ordspråket. Så brukar jag göra, och så började också denna kväll. Först ett stort glas 2005 Ovid från den nyetablerade firman med samma namn (det här är första årgången) som görs av Andy Erickson – en av Napa Valleys allra hetaste vinmakare. Vinet är fullkomligt magnifikt, jag nästan tappade andan av att bara lukta på det. Höga och intensiva fruktaromer i en ypperligt ren stil med en ljuvlig ton av blå blommighet och spår av lavendel, tack och lov bara en förnimmelse av nya kryddiga ekfat och med en märklig och perfekt balans mellan massiv kraft och fjäderlätt elegans. Att vinet kommer från mager vulkaniska jordar höge uppe på Pritchard Hill känns på den steniga mineraltonen i både doft och smak, och den fast men på något sätt ändå silkiga tanninstrukturen.
Eftersom vi hade börjat kvällen med poolparty hemma hos Crazy Lee, blev det lite vita viner. Det första av dem en 2001 Chardonnay Hudson Vineyard från Kistler som jag själv tyckte hade nått ett steg för långt i mognadsfasen, fortfarande med frisk syra och en komplexitet, men lite väl slapp i hullet för att imponera. Diskussionen som kom upp ledde till att vi öppnade en yngre modell från samma firma, 2003 Chardonnay Hudson Vineyard. Den var klart bättre och mer välhållen, även den med en frisk syra och nötig fatkrydda, men med en med fyllig och vital fruktighet. Crazy Lee ville dock ha något annat, och bad mig kila ner i hans stora välfyllda källare och hämta upp något som föll mig i smaken. Det är alltid lika svårt att verkställa en sådan beställning – vad ska man ta, och menar han verkligen ”ta vad som helst”? Vitt skulle det helt klart vara och eftersom jag vet att amerikaner är som galna i chablis, sökte jag mig dithän och valde en 2000 Chablis Premier Cru Fôret från magikern Raveneau. Torr, frisk och märkt av mineral – precis vad vi behövde medan vi spelade biljard. Det är något alldeles märkvärdigt med Raveneau, den exceptionella doften, precisionen och hanteringen av ekfat för jäsning och lagring …
Snart hade vi tagit oss till kvällens mål, den lilla och superpopulära krogen Zuzu på Main Street i hjärtat av staden Napa i Napa Valley. Här är det folkligt, ungdomligt, härligt trångt och stökigt, och det är tapas som gäller. Helt enkelt underbara, smakrika och fantastiskt vällagade tapas (bland de bästa jag någonsin har ätit – inklusive de jag ätit i Spanien så många gånger). Vi fortsatte på temat vitt och jag beställde in en 2005 Odysseus Blanco från Priorat, en torrt och av mager skifferjord tydligt mineraliskt vin av Garnacha Blanca. Det var väl kanske här det spårade ur … ja, att jag inte tog seden dit jag kom och valde lokala viner. Men helt ärligt, vem orkar bry sig?
Det vita prioratvinet passade utmärkt till den smakrika, lite lätt tryffelstänkta bacalao som serverades med vitlökscrostini, och lika bra till en matig och smakrik ceviche. Här på Zuzu beställer man fortlöpande in små tallrika med vällagade delikatesser, och varje tallrik kostar 7-15 dollar. Det här är ett fantastiskt trevlig sätt att äta på. Fint skuren bläckfisk och potatis hade hastigt sauterats i olivolja tillsammans med ärtskott och mot slutet getts ett pikant sting av en surstark dressing med harissa. Försvinnande gott! En fullkomligt makalös boquerone (liten smörgås) som var hastigt stekt i olivolja och toppad med nykokt ägg, de mest utsökta ansjovisar jag har provat och en fin remouladsås toppade den första rundan tapas.
”Rött!” utbrast Screaming Erick och Crazy Lee i kör och kastade till mig vinlistan. Det fanns en hel del spanskt att välja bland, och kaliforniska tolkningar av spanska vinstilar. Eftersom jag hela dagen hade agerat bergsget och klättrat i steniga bergsvingårdar i Napa Valley, ville jag hålla mig till något välstrukturerat bergsvint. Alltså Priorat igen, och nu den toppenbra firman Mas Doix och deras 2006 Salanques som kan sägas vara ett slags andravin eftersom det kommer från deras yngsta stockar, 50-90 år gamla! Vinet har en mörk och generös frukt i lite yppig stil, men samtidigt märkt av den magra skifferjord det är sprunget ur. Även i smaken ger sig denna steniga mineralton väl tillkänna, och även om tanninerna är myckna är de välpolerade och fint balanserade med frukt, syra och mineral. Det är ett ljuvligt vin, så gott att försvann i ett nafs till de stora albondigas i en aningen het sås av piquillo chile som fått en söt touche av PX sherry.
”Mer rött”, skaldade grabbarna igen. ”Ta något ännu bättre!”. Jaha, då var det väl bara att beställa in storebror, 2004 Mas Doix Velles Vinyes. De hade också årgång 2005, men just nu är den så knuten, så jag valde 2004 som är betydligt mer tillgänglig, och det var klokt. Vinet är ett par nummer större än Salanques i intensitet, men samtidigt mer elegant och med samma torra och tannin- och mineralstrama smak. Eftersmaken, med alla dess nyanser och lager av frukt, dröjer sig kvar i flera minuter. Det satt alldeles perfekt till det långsamt rostade lammlägget med tabouleh av röd quinoa och en tzatziki av getyoughurt.
Zuzu är ett helt underbart ställe, litet och pulserande, välbesökt av den yngre generationen i Napa Valley, och med tapas som är fenomenalt goda.
Eftersom vi hade börjat kvällen med poolparty hemma hos Crazy Lee, blev det lite vita viner. Det första av dem en 2001 Chardonnay Hudson Vineyard från Kistler som jag själv tyckte hade nått ett steg för långt i mognadsfasen, fortfarande med frisk syra och en komplexitet, men lite väl slapp i hullet för att imponera. Diskussionen som kom upp ledde till att vi öppnade en yngre modell från samma firma, 2003 Chardonnay Hudson Vineyard. Den var klart bättre och mer välhållen, även den med en frisk syra och nötig fatkrydda, men med en med fyllig och vital fruktighet. Crazy Lee ville dock ha något annat, och bad mig kila ner i hans stora välfyllda källare och hämta upp något som föll mig i smaken. Det är alltid lika svårt att verkställa en sådan beställning – vad ska man ta, och menar han verkligen ”ta vad som helst”? Vitt skulle det helt klart vara och eftersom jag vet att amerikaner är som galna i chablis, sökte jag mig dithän och valde en 2000 Chablis Premier Cru Fôret från magikern Raveneau. Torr, frisk och märkt av mineral – precis vad vi behövde medan vi spelade biljard. Det är något alldeles märkvärdigt med Raveneau, den exceptionella doften, precisionen och hanteringen av ekfat för jäsning och lagring …
Snart hade vi tagit oss till kvällens mål, den lilla och superpopulära krogen Zuzu på Main Street i hjärtat av staden Napa i Napa Valley. Här är det folkligt, ungdomligt, härligt trångt och stökigt, och det är tapas som gäller. Helt enkelt underbara, smakrika och fantastiskt vällagade tapas (bland de bästa jag någonsin har ätit – inklusive de jag ätit i Spanien så många gånger). Vi fortsatte på temat vitt och jag beställde in en 2005 Odysseus Blanco från Priorat, en torrt och av mager skifferjord tydligt mineraliskt vin av Garnacha Blanca. Det var väl kanske här det spårade ur … ja, att jag inte tog seden dit jag kom och valde lokala viner. Men helt ärligt, vem orkar bry sig?
Det vita prioratvinet passade utmärkt till den smakrika, lite lätt tryffelstänkta bacalao som serverades med vitlökscrostini, och lika bra till en matig och smakrik ceviche. Här på Zuzu beställer man fortlöpande in små tallrika med vällagade delikatesser, och varje tallrik kostar 7-15 dollar. Det här är ett fantastiskt trevlig sätt att äta på. Fint skuren bläckfisk och potatis hade hastigt sauterats i olivolja tillsammans med ärtskott och mot slutet getts ett pikant sting av en surstark dressing med harissa. Försvinnande gott! En fullkomligt makalös boquerone (liten smörgås) som var hastigt stekt i olivolja och toppad med nykokt ägg, de mest utsökta ansjovisar jag har provat och en fin remouladsås toppade den första rundan tapas.
”Rött!” utbrast Screaming Erick och Crazy Lee i kör och kastade till mig vinlistan. Det fanns en hel del spanskt att välja bland, och kaliforniska tolkningar av spanska vinstilar. Eftersom jag hela dagen hade agerat bergsget och klättrat i steniga bergsvingårdar i Napa Valley, ville jag hålla mig till något välstrukturerat bergsvint. Alltså Priorat igen, och nu den toppenbra firman Mas Doix och deras 2006 Salanques som kan sägas vara ett slags andravin eftersom det kommer från deras yngsta stockar, 50-90 år gamla! Vinet har en mörk och generös frukt i lite yppig stil, men samtidigt märkt av den magra skifferjord det är sprunget ur. Även i smaken ger sig denna steniga mineralton väl tillkänna, och även om tanninerna är myckna är de välpolerade och fint balanserade med frukt, syra och mineral. Det är ett ljuvligt vin, så gott att försvann i ett nafs till de stora albondigas i en aningen het sås av piquillo chile som fått en söt touche av PX sherry.
”Mer rött”, skaldade grabbarna igen. ”Ta något ännu bättre!”. Jaha, då var det väl bara att beställa in storebror, 2004 Mas Doix Velles Vinyes. De hade också årgång 2005, men just nu är den så knuten, så jag valde 2004 som är betydligt mer tillgänglig, och det var klokt. Vinet är ett par nummer större än Salanques i intensitet, men samtidigt mer elegant och med samma torra och tannin- och mineralstrama smak. Eftersmaken, med alla dess nyanser och lager av frukt, dröjer sig kvar i flera minuter. Det satt alldeles perfekt till det långsamt rostade lammlägget med tabouleh av röd quinoa och en tzatziki av getyoughurt.
Zuzu är ett helt underbart ställe, litet och pulserande, välbesökt av den yngre generationen i Napa Valley, och med tapas som är fenomenalt goda.
2 kommentarer:
Du kanske skulle kunna tänka dig att ta med dig Zuzu när du flyger tillbaka huvudstaden. Kategorin ambitösa tapaskrogar med trevlig vinlista med modernt spanskt vin är något av en gapande avgrund i detta land...
Visst vore det fantastiskt att få ha en riktigt bra tapaskrog hemmavid. Det är ett så otroligt trevligt sätt att äta på. Visst har jag varit på många ställen i Spanien som har varit bra, och geunina ska tilläggas, men det som gör Zuzu så speciellt är att det finns en annan och lite högre demension på maten och framför allt vinlistan. Det är helt enkelt en fantastisk krog. Det är heller inte vansinnigt dyrt - visst kostar det - men att man går från en krog med ett stort leende på läpparna är ju det högsta betyg en krog kan få.
Ikväll blir ett en annan riktigt bra krog (faktiskt vegetarisk - men topp!) som ligger intill. Men känner jag mig själv rätt kommer jag att slinka in på Zuzu och ta ett par munsbitar ... före eller efter.
Skicka en kommentar