Redd den 20 augusti

Det finns så många bra restauranger i Yountville att man nästan blir mörkrädd. Ett bra sätt att komma undan från denna rädsla, är helt enkelt att bli Redd. Krogen Redd, som ligger på Washington Street (som det mesta i Yountville) grundades av den kända kocken Richard Reddington för några år sedan, och har sedan dess varit en återkommande favorit. Maten är alltid god och vällagad, oftast inspirerande, och vinlistan rymmer så mycket godis (till och med toppviner på halvflaska) att man blir lyrisk.

Den här kvällen mötte vi upp med två goda vänner, de Mate och Frog (som under många år var chefssommelier på French Laundry). Vi började med ett svalt glas NV Brut från Gosset i den populära baren. Mate och Frog är båda som galna i gamla starkviner, och jag tänker aldrig bryta armar och ben av någon som har den talangen, alltså lät jag mig förföras av en minst hundra år gammal Fino Sherry från Sancho i Jerez. Fino? Nej, knappast. Och inte ens en gammal sådan – det här vinet var vitalt om än nätt och jämnt och kanske på en av de sista verserna. Det var snarast en lätt sötad amontillado som hade åldrats med behag och idag bjöd på en kanonad av torkade fikon, kanderade apelsinskal, karamell och rostade hasselnötter. Helt magnifikt! Till detta njöt vi av lufttorkad skinka, fint mogen melon och lite salthalstrade padron chile.

Väl till bords bjöd Mate och Frog blint på en smörig och lite kolalik men samtidigt mycket stram och syradriven chardonnay, som jag först trodde kom från Marcassin ute i Sonoma Coast. Så var det inte – istället visade det sig vara ett för mig helt okänd vin, 2007 Chardonnay B Thierot Vineyard från Rivers-Marie. Vinet görs av vinmakaren Thomas Brown som gör flera toppviner i Napa Valley och Sonoma. Det var riktigt läckert, trots smör och kola och tack vare den friska syran passade det väldigt fint till min sashimi på hamachi som hade spetsats med en perfekt avvägd dos av ingefära och lime. Mate åt en trevlig rätt av tempurafriterad getostylld zucchiniblomma som också passade fint till chardonnayvinet tack vare den milda sötma från zucchinin. Mr Z förnekade sig inte och beställde såklart in en glaserad pork belly (för honom är grisen inte ett fridlyst djur) med en soyakaramellsås och äpple. Han såg inte det minste besviken ut – och det förstår jag efter att ha provat hans förrätt till det feta men samtidigt friska chardonnayvinet. Det finns alltså all anledning att inte bete sig som en urdum vinfåntratt och totalt dissa feta, smöriga chardonnayviner med fat. De har sin givna plats i gastronomin.

Nästa vin var magiskt – ett av mina tio i topp av ungefär 500 provade viner på den här resan. Mörkt och djup, koncentrerad med tät mogen men inte sötyppig frukt, lite kryddigt med en väl integrerad fatkaraktär, nästan med en liten orientalisk touche och tydligt märkt av mineral och sten. Det hade också en läcker blå floral kvalitet som var bedårande – och mitt i allt detta en ljusare överton. Mina tankar gick direkt till sluttningar ovanför Oakville på den östra sidan av Napa Valley, kanske från Backus Vineyard, eller möjligen Maya? Smaken var klart märkt av bergsvingård, och frukten så ren och intensiv att bara bästa vinmakaren med stor budget och tillgång till förstklassig vinmark kan skapa ett så här gott och närmast fulländat vin.
När flaskan kom in såg jag till min glädje att min gissning var väldigt bra. Vinet kom från en vingård alldeles intill Maya, och inte särskilt långt från Backus. Jag blev såklart också glad att jag själv precis hade köpt några flaskor (osedda, men på god rekommendation) som nu ligger i Café Rotsundas vinkällare. Vinet visade sig vara 2006 Materium Cabernet Sauvignon från nygrundade Maybach (samma familj som bilmärket), och vinmakaren Thomas Brown som ju också hade gjort förrättsvinet. Jösses vilket vin!

En liten djup tallrik med ankconfit- och ankleverköttbullar i en tryffelfond med linser och brunoise av rotsaker fick göra Maybach följe, och det blev ett äktenskap utan dess like.
Jag körde vidare på temat anka i form av ett kryddigt rosastekt ankbröst på en lökfondue med en kräm på majrovor och tunt skivad persika. Tänk vad enkelt det kan vara att hälsa på i himmelriket för en stund.

Vi hade turligt nog sparat en liten skvätt av den gamla sherryn, på is för säkerhets skull, och den kom nu väl till pass till lite goda ostar och en timmas prat om vinerier, vinmakare och vinhandeln i Kalifornien. Det blev dessert också, för min del en variation av choklad – men inget vin till det.

Istället satt jag och sög på det magiska cabernetvinet från Maybach. Fast inte till chokladen, utan efteråt. Vissa fullträffar blir nämligen katastrofer när de möts.