Middag den 2 augusti

Födelsedagskalas (och andra middagar) på tu man hand med Mrs T Ress är alltid hur kul som helst. Jag lite seg, hon lite bakfull - men solen sken och musiken flödade ur högtalarna medan vi under en timmas tid läppjade på en kall, ganska bred och begynnande moget nougatnyanserad 1998 Brut Millésime från Alfred Gratien i Champagne. Det här vinet har både kropp och syrarik elegans, och eftersmaken dröjer sig kvar. en god stund. Trots den lilla försiktiga mognadsnyansen har vinet långt kvar att gå. Jag hade tänkt att vi skulle ha lite löjromssnittar till, men jag glömde visst bort att jag hade förberett det - lika bra föresten, löjrom är egentligen inte särskilt passande till vin.

Så småningom blev det en thailändskt inspirerad gryta av fiskfond, limesaft, citrongräs, limeblad, ingefära, vitlök, chili och kokosmjölk, med fina bitar av gös och lax, samt sockerärter, vattenkastanjer och purjolök ... friskt, smakrikt, gott och lite hett. Det första vinet var faktiskt inte alls så gott som jag hade föreställt mig, 2001 Grüner Veltliner Alte Reben från Weingut Bründlmayer. Det var oväntat moget och till och med lite slappt - inte alls som jag mindes förra flaskan för att drygt år sedan. Det blev bara en knappt glas var av det. Kvickt in i vinkällaren och hämta upp en annan vinare från samma firma, en långt mycket bättre, yngre och friskare, mer mineraldriven och till maten alldeles fantastisk 2002 Riesling Zöbinger Heiligenstein Alte Reben - också den från stockar som är minst 50 år gamla. Det här vinet, i de allra flesta årgångar jag har provat det, är ett bättre, mer intensivt, friskare och mer mineraliskt vin än de flesta från Alsace, inklusive toppvinerna från Trimbach. Det har också en något djupare och bredare kropp, men en helt torr smak (vilket få viner i Alsace har), vilket gör det strålande till den typ av mat vi åt.

Därefter blev det lite musik, sol på näsan på altanen och fortsatt läppjande på viner under en timmas tid. Underbart, såklart. Nästa flaska vin, även den inmundigad i solskenet, blev en välluftad, men svalt tempererad 2004 Meursault Premier Cru Les Charmes från Domaine Rémi Jobard. Det här är normalt sett ingen stor meursault, men den är alltid välgjord och ren i en stram och elegant stil, i denna årgång tydligt märkt av mineral och den typiskt örtiga nyansen. Det passade utmärkt som sällskapsvin, och växte till sig med luft. Helt anständigt, utan att göra anspråk på att vara ett exklusivt toppvin.

En dag utan Pinot Noir känns inte helt okej, alltså in i vinkällaren igen. Samtidigt som det stora lasset svenska kantareller stektes i en obekvämt väl tilltagen skopa smör (allt annat är ett grovt tjänstefel) dekanterades en 2005 Land's Edge Vineyards Pinot Noir från den utmärkta firman Hartford Court i Russian River Valley. Druvorna till detta vin har vuxit i ett par olika vingårdar ute i kalla Sonoma Coast, och vinet har en fantastisk, sötsyrlig, rik, bärig och rödblommig intensitet med god kropp, värmande alkohol (14.5%) och en frisk syra som ger vinet balans. Tack vare vinets intensitet och kropp, fungerade det bra till den smakrika kantarelltoasten.

Mot slutet av kvällen blev det ännu en pinot, en sval och betydligt mer klassisk sådan från ett omdiskutet år som jag själv håller som intressant tack vare dess transparens - 2004 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Clos des Argillières från den mindre kända men alldeles utmärkta Domaine Michèle & Patrice Rion. Det jag gillar med vinet är dess stringens, den lite tjuriga kalkstensmineralen, den svala och återhållna slånbärs- och körsbärsfrukten som har en god intensitet men absolut torrhet. Inte stort, men klassiskt gott.

Mer än så här blev det - inte ens en dessert erbjöds.

Summering: 2 gäster, 6 viner och 8 Riedelglas.