Dags för den årliga lunchen med Svenska Vinakademien brukar vara en trevlig och stillsam övning och med Hanz som ny preses blir det både större och bättre ordning på vinlistan. Vi började med en 1996 Brut från De Venoge ur magnum, torr och årgångstypiskt frisk med en diskret mognadsnyans och rätt komplex eftersmak med nyans av äpple och bröd. Direkt därpå en betydligt mer mogen magnumchampagne, 1979 Brut från Pol Roger. Utsökt torr och frisk även den, och med en fin mognadskomplexitet som låg kvar i smaken i ett par minuter. Restaurang Pontus stod för maten, och champagnerna fick följe av små kanapéer med matig skagenröra.
Förföriska dofter från köket spreds genom den fantastiska ateljévåningen med utsikt över hela Östermalm och Norrmalm, och kompletterades av en underbar nötighet från den flaska som Hanz började servera från. Färgen var djupt bärnstensbrun med ett lätt gyllene inslag, och doften mäktigt stor i klassiskt vällagrad sherrystil. Det sällsynta vinet, enbart tappat i 600 flaskor, var en 1969 Finest Dry Oloroso från Gonzalez Byass som hade lagrats i solera fram till 1977. Smaken var närmast explosiv i sin intensitet, först fruktig med en lätt knäckighet, men magnifikt nötig och komplex med en otroligt lång och fin eftersmak. Vilken upplevelse det är att dricka sherry av den här kvaliteten – och vilken ynnest att få dricka en så sällsynt tappning. Chef Hed serverade en underbar kall och slät soppa av mandelpotatis och hönsbuljong som hade spetsats med sommartryffel till perfektion. Sånär som på sherryns lite väl varma alkohols gentemot den eleganta soppan, var den här kombinationen alldeles fantastiskt god.
Nya magnumflaskor plockades upp ur vinkällaren, först en riktigt god och ursprungstypiskt mineralstram 1997 Corton-Charlemagne Grand Cru från Bonneau de Martray, ett vin som är utmärkt att dricka nu men som saknar den vibrerande spänsten man finner i yngre årgångar. Med lite luft breddade sig den svala men något feta fruktigheten något, och gjorde att vinet fann sin rätta personlighet och därmed blev mer komplext. (Vit bourgogne bör luftas av just den här anledningen). Nästa vin var av mer sällsynt slag, bara 60 magnumbuteljer hade tappats av 1991 Chablis Gran Cru Blanchots Réserve de l’Obédience från Domaine Laroche. Det här vinet hade en märklig brunaktig fällning som virvlade runt i flaskan – jag har noterat det tidigare i lika gamla årgångar av detta vin – men i övrigt uppförde sig vinet fräscht och välhållet med en nästan ungdomligt blek färg. Doften bar typiska särdrag från den magra kalkjorden, med läckra nyanser av ostron- och musselskal och smaken var förbluffande ung och vital med stram struktur, frisk syra och aptitlig mineralitet. Vi njöt dessa två viner till en fisk- och skaldjursgryta.
Det första röda vinet var intressant och vi trodde nog alla att det skulle ha gått hädan för länge sedan. Denna 1983 Saumur-Champigny Lena Filliatreau från Domaine Filliatreau hängde i och för sig på gärdesgården, men bjöd på en väldigt läckert mogen och stilfullt jordig och lite rostad doft och smak, som trots sina 26 år fortfarande bar små fräscha spår av färska vita och röda vinbär. Visst fanns här delikat gräsiga nyanser, det brukar ju Cabernet Franc bjuda på, men strukturen är numera utslätad och därför upplevdes vinet närmast passé. En yngre tappning, 2003 Saumur-Champigny Vieilles Vignes från omkring 80 år gamla stockar hos samma firma, var såklart både mörkare, mer fruktorienterad och intensiv. Det var också ett godare vin – men inte alls lika komplext.
Ur magnum bjöds också 1998 Brancaia från firman Brancaia i Toscana, ett vin som tidigt nådde toppstatus hos sommelierer, skribenter och konsumenter. Visst är det gott, men kanske inte så märkvärdigt som dess rykte gör gällande. Denna elvaåring har fortfarande kvar mycket av sin unga bärfrukt, tät och rätt intensiv, men nu har den nått ett lätt knäckigt stadium som gör det lite mer spännande. Tanninerna är fortfarande många och tydliga, inte minst i den rätt långa eftersmaken. Dessa rundades dock tacksamt av i mötet med det något krämiga potatiskrosset och de smörstekta kantarellerna som hörde till det ljuvligt smakrika lammet från Hallsta Gård.
En 1989 Cabernet Sauvignon Merlot från Hedges Cellars i Washington State var mer intressant än verkligt god. Trots tappning i magnumflaska och lagrad i perfekta förhållanden sedan dess, hade vinet sett sina bästa dagar. Idag är Hedges en betydligt bättre firma, med både djupare och mer välstrukturerade viner som dessutom håller bättre. Vinmakare sedan tio år tillbaka är välkända svensken Lars Torstensson.
Istället blev det en magnum av 1990 Château Léoville Poyferré som tog hem spelet som middagens allra bästa vin – i sig inget konstigt eftersom det definitivt är ett av årgångens allra bästa viner i Bordeaux. Färgen är fortfarande tät och närmast ungdomlig, bara ett litet stick av rostad nyans skönjs i kanten, och doften är stor och auktoritär precis så som man önskar av en riktigt bra bordeaux. Frukten är fortfarande vital, idag kryddad av mer rostade och jordiga aromer, och även den fasta strukturen ger vinet sken av att vara betydligt yngre än 19 år. Detta är helt klart ett av de finaste bordeauxvinerna anno 1990.
Lunchen klingade av och efter att de flesta ledamöter och pristagare genom åren hade lämnat tillställningen, iscensatte vi fortfarande törstande vingalningar ett par fokuserade attacker mot den stora vinkällaren. Första flaskan att öppnas var en 2001 Echezeaux Grand Cru från David Duband, en producent som jag inte hittills hade förstått mig på eftersom hans viner har varit lite väl fruktsöta och grovhuggna. Denna grand cru hade med några års mognad utvecklats till en betydligt större upplevelse en jag haft i hans yngre viner. Här fanns en helt annan fräschör och en fin kalkig mineralton som var riktig god. Inget stort vin, men helt klart bättre än väntat!
Vi fortsatte på temat Bourgogne, men nu med två vita från firman Philippe Colin. Det första var en utmärkt mineralbetonad och stram 2006 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Chenevottes, var syra i nuläget håller frukten i bakgrunden och ger vinet en fantastisk läcker struktur. Efter alla viner, inte minst de smakrika röda, var det underbart att gå över till friska vita. Vin nummer två blev en 2006 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Chaumées, som var för vingården typiskt lite fetare fruktig och därmed med en aning mindre uttalad stramhet och mineralitet. Båda var utsökta, men det första av dem det som passade mig allra bäst.
Rött igen, blint såklart, och nu ett vin som gav mig gåshud. Helt klart hemma på min bakgata med sin djupa, mörka och både intensivt fruktiga och komplext jordiga doft som bara gav en liten vink om en första mognadsnyans. Det fanns något bordeauxliknande över doften och smaken, om än i en mer intensifierad version, och därför gick min gissning direkt till några av de allra finaste och mest klassiska cabernetvinerna från Napa Valley. Gissningen föll i god jord, 1995 Cabernet Sauvignon från enastående firman Spottswoode. Jösses vilket vin!
En 2001 Sassicaia lämnades oöppnad kvar på köksbänken eftersom vi tyckte den kändes lite tråkig i sammanhanget, men helt klart måste det vara en annan italienare i den blinda karaffen. Modern stil med viss mognad, fortfarande med en sötsyrlig körsbärsfrukt och en lätt blommig nyans, och dessutom med en syra- och tanninstruktur som ledde tankarna till Piemonte. Det visade sig vara en 1999 Barbaresco Valeirano som oftast är det mest strukturerad av vinerna från La Spinetta. Det påminde lite om den 1999 Barbaresco Starderi jag öppnade för några veckor sedan, men var lite mer elegant.
Vi gick slutligen över till två vita för att fräscha upp oss (det behövdes), en läckert torr och frisk 2002 Meursault En Lurale från Rémi Jobard (en liten vingård intill Les Gouttes d’Or) som var bättre än väntat, och en 1988 Bâtard-Chevalier från toppslottet Domaine du Chevalier i Péssac-Léognan. Man gjorde bara två årgångar av denna fenomenala andraselektering. Det här är vit bordeaux i ett nötskal, kraftfull men elegant och nästan visköst fetfruktig och citrusfrisk på samma gång. Det blev en riktigt underbar avslutning på en lunch som började vid 13 och slutade kring 21.
Förföriska dofter från köket spreds genom den fantastiska ateljévåningen med utsikt över hela Östermalm och Norrmalm, och kompletterades av en underbar nötighet från den flaska som Hanz började servera från. Färgen var djupt bärnstensbrun med ett lätt gyllene inslag, och doften mäktigt stor i klassiskt vällagrad sherrystil. Det sällsynta vinet, enbart tappat i 600 flaskor, var en 1969 Finest Dry Oloroso från Gonzalez Byass som hade lagrats i solera fram till 1977. Smaken var närmast explosiv i sin intensitet, först fruktig med en lätt knäckighet, men magnifikt nötig och komplex med en otroligt lång och fin eftersmak. Vilken upplevelse det är att dricka sherry av den här kvaliteten – och vilken ynnest att få dricka en så sällsynt tappning. Chef Hed serverade en underbar kall och slät soppa av mandelpotatis och hönsbuljong som hade spetsats med sommartryffel till perfektion. Sånär som på sherryns lite väl varma alkohols gentemot den eleganta soppan, var den här kombinationen alldeles fantastiskt god.
Nya magnumflaskor plockades upp ur vinkällaren, först en riktigt god och ursprungstypiskt mineralstram 1997 Corton-Charlemagne Grand Cru från Bonneau de Martray, ett vin som är utmärkt att dricka nu men som saknar den vibrerande spänsten man finner i yngre årgångar. Med lite luft breddade sig den svala men något feta fruktigheten något, och gjorde att vinet fann sin rätta personlighet och därmed blev mer komplext. (Vit bourgogne bör luftas av just den här anledningen). Nästa vin var av mer sällsynt slag, bara 60 magnumbuteljer hade tappats av 1991 Chablis Gran Cru Blanchots Réserve de l’Obédience från Domaine Laroche. Det här vinet hade en märklig brunaktig fällning som virvlade runt i flaskan – jag har noterat det tidigare i lika gamla årgångar av detta vin – men i övrigt uppförde sig vinet fräscht och välhållet med en nästan ungdomligt blek färg. Doften bar typiska särdrag från den magra kalkjorden, med läckra nyanser av ostron- och musselskal och smaken var förbluffande ung och vital med stram struktur, frisk syra och aptitlig mineralitet. Vi njöt dessa två viner till en fisk- och skaldjursgryta.
Det första röda vinet var intressant och vi trodde nog alla att det skulle ha gått hädan för länge sedan. Denna 1983 Saumur-Champigny Lena Filliatreau från Domaine Filliatreau hängde i och för sig på gärdesgården, men bjöd på en väldigt läckert mogen och stilfullt jordig och lite rostad doft och smak, som trots sina 26 år fortfarande bar små fräscha spår av färska vita och röda vinbär. Visst fanns här delikat gräsiga nyanser, det brukar ju Cabernet Franc bjuda på, men strukturen är numera utslätad och därför upplevdes vinet närmast passé. En yngre tappning, 2003 Saumur-Champigny Vieilles Vignes från omkring 80 år gamla stockar hos samma firma, var såklart både mörkare, mer fruktorienterad och intensiv. Det var också ett godare vin – men inte alls lika komplext.
Ur magnum bjöds också 1998 Brancaia från firman Brancaia i Toscana, ett vin som tidigt nådde toppstatus hos sommelierer, skribenter och konsumenter. Visst är det gott, men kanske inte så märkvärdigt som dess rykte gör gällande. Denna elvaåring har fortfarande kvar mycket av sin unga bärfrukt, tät och rätt intensiv, men nu har den nått ett lätt knäckigt stadium som gör det lite mer spännande. Tanninerna är fortfarande många och tydliga, inte minst i den rätt långa eftersmaken. Dessa rundades dock tacksamt av i mötet med det något krämiga potatiskrosset och de smörstekta kantarellerna som hörde till det ljuvligt smakrika lammet från Hallsta Gård.
En 1989 Cabernet Sauvignon Merlot från Hedges Cellars i Washington State var mer intressant än verkligt god. Trots tappning i magnumflaska och lagrad i perfekta förhållanden sedan dess, hade vinet sett sina bästa dagar. Idag är Hedges en betydligt bättre firma, med både djupare och mer välstrukturerade viner som dessutom håller bättre. Vinmakare sedan tio år tillbaka är välkända svensken Lars Torstensson.
Istället blev det en magnum av 1990 Château Léoville Poyferré som tog hem spelet som middagens allra bästa vin – i sig inget konstigt eftersom det definitivt är ett av årgångens allra bästa viner i Bordeaux. Färgen är fortfarande tät och närmast ungdomlig, bara ett litet stick av rostad nyans skönjs i kanten, och doften är stor och auktoritär precis så som man önskar av en riktigt bra bordeaux. Frukten är fortfarande vital, idag kryddad av mer rostade och jordiga aromer, och även den fasta strukturen ger vinet sken av att vara betydligt yngre än 19 år. Detta är helt klart ett av de finaste bordeauxvinerna anno 1990.
Lunchen klingade av och efter att de flesta ledamöter och pristagare genom åren hade lämnat tillställningen, iscensatte vi fortfarande törstande vingalningar ett par fokuserade attacker mot den stora vinkällaren. Första flaskan att öppnas var en 2001 Echezeaux Grand Cru från David Duband, en producent som jag inte hittills hade förstått mig på eftersom hans viner har varit lite väl fruktsöta och grovhuggna. Denna grand cru hade med några års mognad utvecklats till en betydligt större upplevelse en jag haft i hans yngre viner. Här fanns en helt annan fräschör och en fin kalkig mineralton som var riktig god. Inget stort vin, men helt klart bättre än väntat!
Vi fortsatte på temat Bourgogne, men nu med två vita från firman Philippe Colin. Det första var en utmärkt mineralbetonad och stram 2006 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Chenevottes, var syra i nuläget håller frukten i bakgrunden och ger vinet en fantastisk läcker struktur. Efter alla viner, inte minst de smakrika röda, var det underbart att gå över till friska vita. Vin nummer två blev en 2006 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Chaumées, som var för vingården typiskt lite fetare fruktig och därmed med en aning mindre uttalad stramhet och mineralitet. Båda var utsökta, men det första av dem det som passade mig allra bäst.
Rött igen, blint såklart, och nu ett vin som gav mig gåshud. Helt klart hemma på min bakgata med sin djupa, mörka och både intensivt fruktiga och komplext jordiga doft som bara gav en liten vink om en första mognadsnyans. Det fanns något bordeauxliknande över doften och smaken, om än i en mer intensifierad version, och därför gick min gissning direkt till några av de allra finaste och mest klassiska cabernetvinerna från Napa Valley. Gissningen föll i god jord, 1995 Cabernet Sauvignon från enastående firman Spottswoode. Jösses vilket vin!
En 2001 Sassicaia lämnades oöppnad kvar på köksbänken eftersom vi tyckte den kändes lite tråkig i sammanhanget, men helt klart måste det vara en annan italienare i den blinda karaffen. Modern stil med viss mognad, fortfarande med en sötsyrlig körsbärsfrukt och en lätt blommig nyans, och dessutom med en syra- och tanninstruktur som ledde tankarna till Piemonte. Det visade sig vara en 1999 Barbaresco Valeirano som oftast är det mest strukturerad av vinerna från La Spinetta. Det påminde lite om den 1999 Barbaresco Starderi jag öppnade för några veckor sedan, men var lite mer elegant.
Vi gick slutligen över till två vita för att fräscha upp oss (det behövdes), en läckert torr och frisk 2002 Meursault En Lurale från Rémi Jobard (en liten vingård intill Les Gouttes d’Or) som var bättre än väntat, och en 1988 Bâtard-Chevalier från toppslottet Domaine du Chevalier i Péssac-Léognan. Man gjorde bara två årgångar av denna fenomenala andraselektering. Det här är vit bordeaux i ett nötskal, kraftfull men elegant och nästan visköst fetfruktig och citrusfrisk på samma gång. Det blev en riktigt underbar avslutning på en lunch som började vid 13 och slutade kring 21.
Det är inte alltid lätt att förklara varför man kommer hem så sent – efter en lunch!
2 kommentarer:
Aah, Leoville Poyferre! Drack 90:an förra året, också på magnum. Satan vilket vin!!
Nu var det ett bra tag sedan jag ställde en stor svit 1990 toppbordeaux mot varandra, så jag har inga färska noteringar om intrycken jämfört med andra slott. Jag har dock flera bekanta som har gjort det (som jag litar fullt ut på) och som håller med om vinets absoluta storhet, även i jämförelse med andra slott.
Skicka en kommentar