Ibland räcker det med rustikt. Till och med ju enklare och mer rustikt, desto bättre. Så blir det oftast i Rioja, och det är så underbart befriande. Här på Asador Egues i hjärtat av Logroño blir det gärna så där skönt enkelt. På en liten skitig bakgata slinker man in genom en oansenlig dörr under en halvtaskig neonskylt som förkunnar att det ligger ett stekhus innanför. Förbi en liten bar där folk sitter och röker cigg och dricker något vad som helst, och sedan in i den lilla matsalen. Det luktar grillat kött. Riktigt kött.
Vi börjar med ett glas aningen kyld (14 grader) röd rioja av den typ som älskas av den äldre generationen och som egentligen bygger på tekniken maceración carbonica – jäsning i hela klasar med särskilt tillsatt jäst vid måttlig temperatur i slutna tankar till en saftigt, bärig, mjuk och lite blommig stil. Åtta miljoner flaskor årligen av de totalt 370 miljoner flaskor som tappas som riojavin hör till den här stilen. Vårt vin är en 2008 Múrmoron från Viñedos de Sierra Cantabria – mörkt purpur i färgen och med en omisskännlig ton av jäsningstekniken. Mjuk, fruktig, enkel och helt okej, men på inget sätt stor. In kommer så tallrikar med tunt skivad Jamón Iberico, den fina skinkan med den underbart nötiga och salta smaken, grillad grön paprika i finaste olivolja, färska tomater med en söt och samtidigt mjuk smak, små koppar med en soppa som uppför sig som en hybrid mellan gazpacho och Bloody Mary, samt små hastigt grillade chilifrukter (de heter Piperrak och påminner rätt mycket om Piemento Padron, där en mitt högen kan vara eldigt het när de andra är milda och söta). Allt är enkelt, lantligt och djävligt gott.
Köttet från frigående gräsätande kossor i skönt gröna Galicien börjar bli klart, förkunnar kocken som kommer in och frågar hur många stekar vi vill ha. En stek med ben väger väl ett drygt halvkilo, så det blir några stycken som i perfekt röd grillning ställs fram på vårt bord på små grillar. Det luktar gudomligt gott. Lite grillad röd paprika i olivolja och en fräsch grönsallad är allt som hör till. Något annat behövs egentligen inte heller.
Vi beställer in två röda viner. Kött och rött, ja – det är så enkelt! I första glaset en läckert god men inte alltför tung 2004 Reserva från den medelstora och utmärkta producenten Marqués de Vargas ett par kilometer utanför Logroño. Årgången är utmärkt. Tempranillo i franska och ryska fat, mjukt vaniljig men egentligen mer strukturerad av mineral och tanniner, med en god syra dessutom, och en modernt mörk och god frukt. Ungt förvisso, men köttets protein och sälta flätar in vinets lite ungdomliga bångstyrighet till skön balans.
Nästa vin är betydligt större, och både djupare och längre. Inte konstigt egentligen, Artadi är en av de ledande pionjärerna till den mer modernt fruktiga och kraftiga stilen, även om denna 2001 Pagos Viejos framför allt bjuder på en närmast sensuell elegans. Det råder ingen tvekan om att vinet är en rioja, den sammetsmjuka söta rödfrukten bäddas in i en len vaniljsötma från de franska faten, och i sedvanlig stil för vinerna från Rioja Alavesa (det överlägset bästa deldistriktet i Rioja) bär vinet också tydlig prägel av mineral. Det här är gott!
Desserten följer samma mönster som förrätten – vi beställer fram blandade sötsaker. Fast särskilt märkvärdigt är det inte och vi kunde lika gärna ha hoppat över den här delen av middagen. Dessutom var vi rätt mätta efter allt kött.
Varsin cortado och en generös kupa kyld Aguardiente de Orujo från Ruavieja i Galicien fick i uppdrag att spåskynda matsmältningen. Om de hjälpte vet jag inte – jag var mätt ända till morgonen därpå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar