Middag den 7 juni

Ny dag, ny hunger, nya vänner - ikväll med Frogleg och vänner. Solen sken och drinken kunde därför tas på uteserveringen, vilket alltid känns extra härligt. Vi började med en vackert somrigt rosaröd och mjukt bärfruktig men ändå frisk NV Prestige Rosé från Taittinger. I sällskap med sältan från "de gamla vanliga lantchipsen" (alltid på menyn på Café Rotsunda) blev det en trevlig och opretentiös början på kvällen. Ett annat mycket mer svagt rosaskimrande bubbel gjorde champagnen följe, 2003 Grand Rayes Blanc Brut, som är en av tre toppselekteringar från firman Louis Bouillot i Bourgogne. Trots den varma årgången har denna crémant en god syra, men frukten (100% Pinot Noir) är något mer avrundad och lite charmigt hallonbetonad. Överlag en trevlig och seriös crémant som lovar gott i framtida årgångar. Detta bubbel var tack vare sin lite rikare frukt ännu mer passande till de små canapéerna med anklevermousse smaksatt med äpple och calvados, och toppade med saltrostade pumpakärnor.

Väl till bords bjöds nykokt vit sparris, serverad med en limeblad- och citruskryddad smörsås och späd grön vildsparris som bara blivit marinerad en kvart i gräsig olivolja, tomatvinäger, salt och vitpeppar. Vinet till blev en absolut perfekt begynnande mogen men fortfarande spänstig 2001 Zöbinger Heiligenstein Riesling Alte Reben från Weingut Bründlmayer i Kamptal, Österrike. Här finns precis samma fet citrustoner som bjöds i såsen, och mineraltonerna från den magra jorden är så aptitretande att man genast sträcker fram glaset för påfyllning. Helt klart ett stort rieslingvin - och i mitt tycke ett vin som konsekvent är bättre än i vilken riesling som helst i Alsace. Gästerna höll med om vinets förträfflighet.

Pinot Noir stod härnäst på vinlistan. I första glaset en sval, sirlig och lättsam 2006 Chambolle-Musigny Vieilles Vignes från Nicolas Potel. Den här producenten får aldrig mitt hjärta att slå frivolter, i detta fall finner jag vinet vara trevligt men utan det djup och den intensitet som riktigt bra bourgogne bör ha. Till maten var 2006 Volnay Premier Cru Clos de 60 Ouvrées från Domaine de la Pousse d'Or helt klart bättre, just för sin lite större kropp, lite yppigare rödfrukt och längre smak. Dessa tre komponenter stämde perfekt in på den persiljerotkräm (rotsaker och Pinot Noir är en given kombo) och rätt smakrika kycklingfond som hörde till den brödstekta koljaryggfilén, som toppades med fint strimlade och bara skållade men inte kokta sockerärterna. Volnayvinet är fortfarande ungt och har minst 10 år framför sig, men samtidigt är denna delikat stil av bourgogne så god i sin ungdom.

Det blev också två kaliforniska pinotviner som jämförelse. I första glaset 2003 Pinot Noir Don Miguel Vineyard Cristina Selection från Marimar Estate i svala Green Valley i den västra delen av Russian River. Det här vinet brukar vara mer öppet och inbjudande, men i ett par årgångar har det visat mer jordiga toner, något jag misstänker beror på att Marimar under dessa år börjat konvertera vingården till biodynamiskt och kanske inte hittar den perfekta balansen. Från årgång 2005 är vinerna åter aromatiska igen. Jag har känt mig lite tveksam till hennes 2003:or, och är det fortfarande. Däremot var 2003 Pinot Noir The North Slope Vineyard från den varmt charmiga och högklassiga firman Walter Hansel i Russian River (bara 5 kilometer från Marimar Estate) helt underbar. Vinet bjuder på en solrik söt hallonfrukt, en försiktig nyans av de franska ekfaten, en läcker mineralton som är sprungen ur distriktets fina jordar och den friska nerv som är så typisk i vinerna från de svalare delarna av dalgången. Hansel blev denna gång liksom alltid en hyllad favorit som alla kring bordet älskade!

Tanken var sedan att ha en finsk-svensk landskamp på temat Bordeaux. Tyvärr gick den planen i stöpet efter att det svenskgjorda vinet 2005 Château Les Cabannes från St-Emilion var korkat. Alltså vann finskvinet 2005 Château Carsin Cuvée från Premièrs Côtes de Bordeaux. Det har en mörk, ung och ganska tät men inte intensiv och storstilad frukt - men det bjuder verkligen på en god känsla av ung, modern bordeaux ... till en pris som ligger inom allas räckhåll (det är därför mycket populärt på restauranger runt om i landet). Ersättningsvin för den korkade svensken blev 2000 Château Beychevelle, en klassiker från Saint-Julien man sällan talar om men som med denna butelj verkligen levererade doft, smak, känsla och budskapet att bordeauxviner minsann har det där lilla extra. Fortfarande ungt, men med en lätt jordig och rostad första mognadston, och en fint välstrukturerad smak i torr, klassisk stil.

Jag kunde inte låta bli att skicka upp en 2005 Barbaresco från Prunotto i en av de nu lediga bourgognekuporna. Doften var ren, lätt blommig och fint körsbärsfruktig om än något gles, och både syror och tanniner var druvtypiska, men det här är inte min typ av vin. Hade jag lagat upp en krämig risotto med tryffel eller karljohan, hade vinet dock suttit perfekt. Men inte ikväll.

Dags för ost - och i den disciplinen tänker jag inte vara nytänkande. Eftersom jag sedan barnsben har snöat in på vällagrade hårda alpostar och tycker att de är allra godast, tänker jag inte vika av från det spåret. Alltså en 32 månaders comté som denna kväll serverades med lite päronmarmelad och strimmor av tryffelhonung. Vinet därtill blev för flera av gästerna kvällens bästa - och jag är nog villig att skriva under på det. Från kultförklarade och svårfunna Peter Michael Winery i Knights Valley, Kalifornien, kom en som väntat och vanligt enastående fyllig, intesiv men ändå sval och stram, friskt syrlig och kryddigt fatrökig men ändå ypperligt fint balanserad 2006 Mon Plaisir. Det här är tveklöst en av världens allra bästa firmor för Chardonnay, och denna chardonnay kommer från den mycket berömda högt belägna vingården Upper Barn i Alexander Mountain Estate, där jorden är magert vulkaniskt. Enastående - och till osten och framför allt tryffelhonungen blev det en fullträff!

Massor av sommarbär i stora djupa tallrikar med skummande gräddmjölk fick avsluta middagen. Enkelt, gott - uppskattat. Precis min smak. Vinet därtill hade tagit med av Roberta, och det blev en mycket trevlig premiärsmak av det (egentligen enbart för privat konsumtion) unika vinet 2007 Sweet Viognier från Radford Dale i Sydafrika. Vinet var fylligt, ädelsött, rikt och nyanserat blommigt med en hygglig men kanske lite låg syra.

Mingel på uteplatsen, sommarkvällen var fortfarande ljum, och med mer sug efter vin hämtade jag en mogen australier, 1996 Cabernet Shiraz Bin 389 från Penfolds. Vinet höll fortfarande greppet om sin ungdomliga söta björnbärsfrukt, men jämfört med känslan för några år sedan fanns här mer jordiga toner, och en lätt lakritskryddig nyans. Tanninerna fanns på plats, men var mjuka och mogna. Även om det inte alltid är min tekopp, tycker jag det är kul att prova den här typen av viner med ett decenniums mognad.

Men det fick bli ett riktigt toppvin som skulle få stänga kvällen, och jag tycker alltid det är fräschast att avsluta vitt. Det blev 2006 Riesling Smaragd Achleiten från toppdomänen Prager i Wachau, Österrike. Den här exceptionella vingården levererar alltid fullmogen, tät och nästan mäktig gul stenfrukt med både höjd och djup, men alltid tillspetsad av en fabulös syra och mineralitet som i den här tappningen skänker vinet en exceptionell finess och komplexitet. Det blev verkligen en fin avslutning på kvällen.

Summering: 8 gäster, 14 viner och 40 Riedelglas