Bortamatch den 8 juni

Allt det här med mat och dryck i kombination är ju rätt kul. Visst finns det gott om tips att luta sig tillbaka på för att nå fulländning och få maximalt ut av upplevelsen. Men likförbannat gör jag ibland tvärtom som jag lär, och gör istället precis hur som helst. Utan att tänka. Så blev det ikväll när vi (ett gäng vänner) tog en kväll på krogen för att dricka lite gott vin.

I första bourgogneyppiga Riedelkupan (den enda glastyp man borde få servera bra bourgogne ur) skänktes upp en sval, först lite blyg och aningen lättsam 2000 Vosne-Romanée Premier Cru Beaux Monts från jättefirman Louis Jadot. Jag var först lite besviken, för jag hade nog väntat mig lite större djup i vinet. Det skulle dröja närmare en halvtimma innan vinets lite murriga frukt blommade ut i mer lättsamt, sötsyrliga röda bärfrukter. Stort är det verkligen inte, dock klassiskt och friskt med en avrundad men ändå tydlig struktur och med en något för gles eftersmak. Det positiva med vinet var dock att dess fina bärfrukt inte bara växte med luft, utan att den också stod sig i glaset under ytterligare trekvart.

På rent pin kiv fick det också bli två (lite för) äldre bourgogner, båda från firman Tollot Beaut, som i och för sig sällan imponerar på mig. Ingen av årgångarna var stora, det visste jag redan, och jag hade heller inga förväntningar på vinerna, men samtidigt är det intressant och lärorikt att addera referenser ... om möjlighet ges. Vi skänkte vinerna samtidigt, direkt ur flaskan utan att dekantera dem av rädsla att utsätta dem för mycket syre. Det första av de två, 1983 Corton-Bressandes Grand Cru, var det aningen bättre av de två (okej, godkänt, men inte mycket mer) och det hade en tydlig mognadston med inslag av choklad och honung, och med en knappt urskiljbar strimma av kokta jordgubbar kvar från sin ungdoms fagra dagar. Dock hade oxidation och intorkade toner slagit grepp i vinet, åtminstone i eftersmaken. Inget att spara!
Det andra vinet, 1984 Corton-Bressandes Grand Cru, gav mer eller mindre upp redan på väg ner i glaset. Här var oxidationstonen alltför tydlig för att nå godkännande.

Kvällens höjdpunkt blev inte oväntat 1999 Richebourg Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti, ett vin som jag vid tidigare tillfällen har upplevt som ett av domänens finaste viner det året. I nuläget har vinet börjat kryta ihop sig en aning, och släppt en del av sin tidigare så överdådiga rosen- och körsbärsfrukt, då närmast explosiv, idag mer nedtonat förfinad och med nyvunnet jordigt komplexa toner. Till en början slår en fint torkad vedig nyans av stjälkar upp (man använder 100% av stjälkarna under macerationen), men inom 20-30 minuter i glaset, börjar frukten åter vinna styrka och växer i både höjd och bredd på det sätt som domänens viner är så kända för. Strukturen är som vanligt fast, men det rör sig inte bara om tanniner (som ännu är stadiga och lovar gott för minst 15-20 års flaskliv till), utan lika mycket om frisk syra och mineralitet. Idag liksom för två år sedan (då jag provade vinet senast) är eftersmak både lång och växande. Det är alltid en ynnest att dricka DRC, och jag lovar mig själv varje gång jag gör det att det inte ska dröja länge tills nästa flaska får sätta livet till.

Slutligen fick det bli en grand cru från Domaine Jacques-Prieur, 2000 Echézeaux Grand Cru. Den här firman avstjälkar alla druvklasar (till skillnad från DRC som kör på för fullt med stjälkarna) och musten jäses i små öppna jäskar i ek (som hos DRC), och man använder sig allra mest av helt nya 228 liter små ekfat (som hos DRC). Vingårdslotten som Jacques-Prieuer äger ligger intill den som DRC äger, men ändå smakar deras viner så olika. Det från DRC är såklart det bästa - fattas bara annat - men jag blev mycket positivt överraskand av det här vinet från Jacques-Prieur. I sin ungdom brukar ekkryddighet störa doft- och smakupplevelsen, men idag var vinet stilfullt aromatiskt med fina, sirliga toner av sura körsbär, vildhallon och nypon, och smaken var lättsam men ändå med djup, frisk och balanserat sträv med en rätt lång och elegant eftersmak. Jag gillade det verkligen, och även om det inte hade en chans i kraft- och finessmätning mot 1999 Richebourg från DRC, stod det rakryggat och charmigt i det efterföljande glaset.

Det låter inte som om vi gjorde särskilt många fel, och det kanske vi heller inte gjorde. Men matvalet får man nog inga kulinariska guldmedaljer för. Det fick helt enkelt bli en grillad lammkorv med glaserade rotsaker (morötter, rödbetor och gulbetor), en fin lammfond och en krämig och urgod, men ändå rätt bastant stuvad potatis.
Låt gå för att vi inte följde gängse råd, men en kväll som denna är alla runt bordet vinnare. Ibland är det för lätt att glömma denna inte helt obetydliga detalj.