lördag 20 juni 2009

Middag den 19 juni

Jaha, midsommar igen.
Och vad tusan gör man om man inte klär stången, plockar blommor och hoppar groda?
Ja, man dricker väl vin, för tusan.

Tack Gode Gud att Mrs Tess finns. Då blir det välskänkt i Riedelglasen även en spritdag som denna. Först en underbart ungt och frisk NV Cuvée Paradis Brut från Alfred Gratien i Champagne. Den sög vi länge och väl på tillsammans med min som vanligt standardserverade skål med naturella potatischips, och nu också till fint grillad halloumi med olivolja, flingsalt och citron. Kombinationen mellan champagnens syra och ostens och chipsens sälta är lysande. När vi ändå satt i solen och pratade och njöt i fulla drag fick det bli en flaska vitt också, en 2005 Riesling Achleiten Smaragd från demonproducenten Prager i Wachau, Österrike. Inte nog med att det är en av de allra bästa producenterna i regionen (och världen, när det gäller torra vita viner), vingården hör också till de allra finaste och mest berömda i Wachau. Vinet då? Jo, det var fortfarande ungt och vitalt fruktintensivt med en tydlig personlighet av druvan, men som väntat av regionen och producenten (som är fullkomligt driven av terroir) märkt av mineraltoner från den steniga jorden. Syran är mycket frisk, men väl integrerade i den fint mogna och nästan feta fruktkroppen. Det jag älskar med vinerna från Prager är den absoluta renheten. Att eftersmaken dröjer sig kvar i över en minut, och nästan två, gör bara saken än bättre.

I väntan på att den citron- och rosmarinbakade majskycklingen fick gå färdigt i ugnen kilade jag in i vinkällaren och hämtade en källarsval (13.5 grader) röd 2007 Bourgogne från den alltid på Café Rotsunda högt hållna producenten Robert Groffier. Man väntar sig aldrig några stordåd ur generisk vit eller röd bourgogne, men Groffier levererar alltid över förväntan. Alltså hade vinet både intensitet och djup över nivån, och jag vågar lova att det underbart rödfruktiga och närmast rödblommigt aromatiska vinet står över många andra firmors premier crus. Sådant är Bourgogne. Vi njöt länge och väl av denna röda bourgogne i de stora, vida och doftfrämjande Riedelkuporna. (Alla som känner mig vet att jag anser att det är spöstraff att servera bra bourgogneviner ur andra glas än de från Riedel.)

Till kycklingen fick det bli klassiskt, 1999 Château Le Gay från Pomerol. Jag hade egentligen inga större förväntningar på vinet, och därför blev jag vare sig förvånad eller besviken när jag fann det sakna kropp – det var helt enkelt lite för glest. Okej, doften var mörkfruktig med en första mognadsnyans och toner av multna löv, jord och choklad, men det dröjde närmare en timma i karaff innan den rätta komplexiteten infann sig. Och då var vinet slut.
Alltså mer Pinot Noir, nu från södra Kalifornien och den unga firman Tyler, som inte har egna vingårdar utan köper alla druvor. Vinet, 2006 Pinot Noir Fiddlestix Vineyard från Santa Rita Hills, var lite yppigt och sötsyrligt rödfruktigt med en lätt fatkrydda och relativt lång, ren och fruktdriven eftersmak. Jämfört med den tidigare serverade bourgognen saknade detta vin finess, men så här dags på tidiga kvällen (champagnen serverades vid tvåtiden) satt vinet helt okej. Den här typen av mer alkoholrika och generöst fruktiga kaliforniska pinotviner serverar jag gärna vid 15 grader, och helst i bordeauxglas för att hålla lite av alkoholvärmen och fruktsötman nere.

Mer pinot! Nu, när solen började gå ner över Terrass Rotsunda, dekanterades en kraftig men ändå frisk och sötfruktig 2005 Russian River Pinot Noir från Kosta-Browne. Jag har delade meningar om dessa viner. Å ena sidan har de en riktigt fin naturlig syra och hög intensitet i frukten (båda dessa karaktärer är exceptionella när vinerna provas från fat), å den andra en lite väl stor kropp, koncentration och alkoholvärme (den upplevs tydligare efter buteljering) för att vara verkligt balanserad. Serverad vid cirka 15 grader i bordeauxkupa är detta vin fortfarande gott, men det är mer lämpat till mat än som sällskapsvin … vilket blev fallet denna sena kväll.
Osten glömde vi bort – det blev Rotsunda Bio och nya Wallander-filmen (Skulden) istället till alla slattar i flaskorna. Bättre biomys än popcorn och mellankola.

Sen dessert stod på tur härnäst. Fram med pannkakslaggen, nu skulle det stekas crèpes. De serverades med apelsinsortbet och brandy- och apelsinmarinerade jordgubbar som fick sällskap av en utsökt 2005 Castelnau, andravinet till Château Suduiraut i Sauternes. Fin koncentration och tydlig botrytis, ren och fin ädelsötma och bara en måttlig nyans av ek. Den satt perfekt till jordgubbar och pannkakor.

Det blev inga sju sorters blommor att lägga under huvudkudden denna midsommar. Istället blev det sju sorters viner i huvudet på kudden. Det räckte gott nog det med!

Summering: 2 gäster, 7 viner och 6 Riedelglas

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tänk så mycket dessa läsvärda inlägg skulle vinna på att slippa den evigt instoppade riedelreklamen. Man skulle slippa en viss bitter eftersmak.

Café Rotsunda sa...

Anonym,

Att jag jämt skriver om Riedel är ingen uppsåtlig reklam. I så fall had jag fått betalt för det, och det får jag inte. Det är liksom själva poängen med reklam. Det borde du nog kunna skilja på.
Jag har i alla år som sommelier och utbildare varit trogen dessa glas, av väldigt många anledningar, och har själv köpt (till fullt pris) hundratal och åter hundratals av dem. Genom åren har jag fått otaliga frågor om glas, tillverkare, storlek, hantering av dem och så vidare - det är en långt mer uppskattad information än du verkar tro.
Jag tycker dock att det är otroligt kul du blir irriterad av det - det sporrar mig vidare. Att du själv tycker det ger dig en bitter eftersmak lämnar jag åt dig. I couldn't care less - inte minst mot bakgrund av att du är anonym. I min värld räknas inte anonyma människor eftersom de inte verkar våga stå med sitt namn för sina inlägg eller åsikter.
Välkommen tillbaka när du är döpt.